Atomtidsåldern

Startskottet till atomåldern togs redan i december 1938, då de tyska forskarna Lise Meitner och Robert Hahn beskrev kedjereaktionen: När en uranatom klyvs, så kallad fission, frisätts kärnenergi, men även neutroner som kan klyva flera uranatomer. Därmed öppnades förståelse för hur man kan utnyttja kärnenergi till kärnkraftverk eller atombomber.

Trinity test Oppenheimer and Groves at Ground Zero

Idén tar form

1930-talet – Idén att göra kärnvapen

På initiativ av fysikern Leo Szilar skrev Albert Einstein hösten 1939 ett brev till USAs president Franklin D Roosevelt och varnade för att Tyskland, på basis av den nyvunna kunskapen om kärnklyvning, skulle kunna framställa atomvapen. I och med Japans angrepp på Pearl Harbor i december 1941 drogs USA in i 2: a världskriget. Militärt och ekonomiskt skapades därigenom också förutsättningar för en storsatsning på att utveckla atomvapen.

1942 – Manhattanprojektet

1942 påbörjade USA tillsammans med Kanada och Storbritannien det så kallade Manhattanprojektet med det primära målet att utveckla en atombomb före Tyskland. General Leslie Groves var den övergripande ledaren och det vetenskapliga arbetet leddes av professorn i fysik Robert Oppenheimer. Som mest arbetade 130 000 personer med Manhattanprojektet.

Forskningen inriktades sig på Uran-235 men också på det nyupptäckta radioaktiva ämnet plutonium -239. Tre stora produktionscentra uppfördes i USA: Oak Ridge i Tennessee, Hanford i staten Washington och Los Alamos i New Mexico. I början av sommaren 1945 hade man producerat tillräcklig mängd plutonium för at genomföra den förste provsprängningen av en atombomb kallad Trinity – ”Treenigheten”.

1945 – Trinity

Startskottet för det som kommit att kallas ”atomtidsåldern” var en plutoniumbomb, som gick under namnet Trinity. Klockan 05:29:45 på morgonen den 16 juli 1945 detonerade bomben på provsprängningsområdet Alamogordo i New Mexiko, USA.

Trinity Jumbo brought to siteBomben uppmätte en sprängstyrka som motsvarande cirka 20 kiloton TNT. Fysikern, och en av huvudpersonerna i Manhattanprojektet, Robert Oppenheimer, har kallats ”atombombens fader” för sitt arbete med den första atombomben.

När Trinity detonerade på provsprängningsplatsen sägs det att Oppenheimer citerade en text ur den hinduiska skriften Bhagavadgita:

If the radiance of a thousand suns were to burst at once into the sky, that would be like the splendor of the mighty one. Now I am become Death, the destroyer of worlds.

Det betyder ungefär ”Om ljuset från tusen solar samtidigt strålade samman på himlen, skulle det likna den Mäktiges prakt. Nu har jag blivit Döden, förstöraren av världar.”

1945 Hiroshima och Nagasaki

USA:s president Truman ville tvinga den japanska armén till kapitulation för att få ett snabbt slut på andra världskriget som rasade. Därför gav han order om att Japan skulle bombas med en atombomb. Samtidigt ville Truman visa Stalin vad USA hade i sin arsenal, även om Sovjetunionen för tillfället var en allierad.

DCrew of the B-29 "Enola Gay"en 6 augusti 1945 lastades ett specialbyggt bombplan för att fälla atombomben, kallad Little Boy, över den japanska hamnstaden Hiroshima. Anfallet med det hittills i princip oprövade vapnet var lika mycket ett test. Tanken var också att se hur atombombens effekter skulle bete sig i bebyggelse, eftersom detta inte hade testats förut.

Bocks-Car-enlisted-flight-crewTvå tredjedelar av Hiroshima förstördes och vid krigsslutet 1945 hade över 140 000 människor dött till följ av bombens omedelbara och långsiktiga konsekvenser.

Tre dagar senare, den 9 augusti 1945, fällde USA ytterligare en atombomb, denna hade fått namnet Fat Man och fälldes över den japanska staden Nagasaki. Närmare 70 000 människor dog i Nagasaki till följd av Fat Man.

 

 Kärnvapenutvecklingen i världen

1949 – Sovjetunionen skaffar kärnvapen

Bombningen av Hiroshima och Nagasaki ledde till att Sovjetunionens ledare omedelbart startade ett enormt projekt för att hinna ikapp USA. Man fick betydande hjälp av spioner som menade att USA inte skulle ha monopol på kärnvapnen. Den första sovjetiska kärnvapenladdningen pr0vsprängdes 1949. Det blev startskottet till kapprustningen med kärnvapen.

Utvecklingen av större kärnvapen och av vätebomber gick sedan förbluffande snabbt i både USA och Sovjet. 1951 respektive 1953 sprängde USA och Sovjetunionen sina första vätebomber

1952 – Storbritannien skaffar kärnvapen

Op_hurricane

Sprängningen av ”Hurricane” i Australien

Den 3 oktober 1952 genomförde Storbritannien den första brittiska provsprängningen kallad Hurricane (Orkanen) på Montebello-öarna i västra Australien. Max Kimber som deltog vid de brittiska provsprängningarna beskrev effekten på djurlivet:

There were hundreds of thousands of dead turtles on the beach.They had come up on the beach and been killed – obviously by the radiation. It was littered with turtles from one end of the place to the other.”

 (Det låg hundratusentals döda sköldpaddor på stranden. De hade kommit upp på stranden och uppenbarligen dödats av strålningen. Det var fullt av sköldpaddor från ena änden av platsen till den andra.)

1957 sprängde Storbritannien sin första vätebomb. 1958 inledde landet ett samarbete med USA och brittiska tester utfördes efter det i Nevadaöknen, USA.

1958 – Sovjet och USA överens om uppehåll

1958 bestämmer sig USA och Sovjetunionen 1958 för att tillfälligt sluta testa kärnvapen. Då uppfattades det finnas en möjlighet att förhandla fram ett avtal kring kärnvapenprovsprängningar.

Tsar bomba mushroom cloudMen politisk och militär utveckling gjorde dock att testuppehållet blev kortvarigt. 1960 anmälde sig Frankrike som fjärde kärnvapenmakt och 1961 bröt Sovjet moratoriet (uppehållet) och detonerade i rask takt 30 bomber, inklusive världens hittills största vätebomb, Tsarbomben, på 57 megaton. I jämförelse var bomben som släpptes över Hiroshima 20 kiloton. Bomben utlöste energi som motsvarar 1,4 % av solens urladdning. Efter Sovjets provsprängningar återupptog USA sitt testande i Stilla havet.

1960 – Frankrike blir fjärde kärnvapenmakt genom provsprängningar i öknen i Algeriet.

1960- till 80-talet – Kalla kriget 

Under kalla kriget pågick en intensiv kapprustning mellan USA och Sovjetunionen. Staterna spionerade på varandras kärnvapenarsenaler och varje gång den ena misstänktes ha ökat sina arsenaler eller skaffat en ny typ av kärnvapen, följde den andra efter och överträffade gärna fienden några snäpp.Women Strike for Peace

Det ledde till en kapprustning som varken USA eller Sovjet kunde sätta stopp för, eftersom risken fanns att fienden skulle ha fler och starkare kärnvapen. Båda staterna hade kärnvapen riktade mot varandra, redo att avfyras inom loppet av några minuter. Båda staterna hade även avancerande varningssystem för att kunna identifiera en fientlig kärnvapenattack och besvara attacken med en motattack – innan det egna territoriet hade hunnit träffats.

1962 var världen på randen av ett kärnvapenkrig under Kubakrisen. Kapprustningen nådde sin absoluta topp 1986 då de två stormakterna tillsammans hade 70 500 kärnvapen.

1963 – Det partiella provstoppsavtalet (PTBT) träder i kraft

De svåra medicinska effekterna från radioaktiva ämnen från de allt mer omfattande atmosfäriska provsprängningarna ledde till stora protester. En medicinsk artikel om detta av läkaren Bernard Lown, som 20 år senare blev en av ordförandena för Internationella Läkare mot kärnvapen, spelade här en viktig roll.

En oro för en radioaktiv förgiftning spreds över världen. Amerikanska mödrar samlade in mjölktänder från sina barn till forskning. Tusentals tänder sändes in för analys och visade en oroande hög halt av radioaktivt strontium, som kunde härledas till kärnvapentesterna. Trycket från mödrarnas protester bidrog till att tvinga fram ett stopp för kärnvapenprovsprängningar. Det ledde till Det partiella provstoppsavtalet (PTBT) som undertecknades av USA, Sovjetunionen och Storbritannien i Moskva 1963. PTBT innebar förbud mot tester i atmosfären och under vatten, men inte mot underjordiska tester.

1964 – Kina skaffar kärnvapen

Folkrepubliken Kina inledde sitt kärnvapenprogram i mitten av 50-talet, efter Koreakriget. Till början hade man hjälp av sovjetiska rådgivare och utrustning. Men allt kyligare relationer mellan länderna fick Sovjet att dra in allt stöd. År 1964 sprängde Kina sin första atombomb i Lop Nur i Gobiöknen och 1967 testade landet sin första vätebomb.

1986 – Israels kärnvapenprogram avslöjas

Israels kärnvapenprogram och kärnvapeninnehav avslöjades 1986 av den israeliska kärnfysikern Mordechai Vanunu i brittisk media. Han kidnappades i Italien och fängslades av Israel och tillbringade 18 år i fängelse, varav 11 år i isoleringscell. Han släpptes 2004 med strikta restriktioner vad gäller rörelse- och yttrandefrihet.

Efter frigivandet har han fängslats flera gånger. Senast i maj 2010 dömdes han till tre månaders fängelse för att ha träffat utlänningar, vilket bröt mot villkoren för hans frigivning. Vanunu har kommit att hyllas internationellt som en visselblåsare och en sanningens hjälte. Men av Israel betraktas han som en förrädare.

1998 – Indien och Pakistan skaffar kärnvapen

Indien genomförde vad regeringen själva kallade en ”fredlig” provsprängning, som kallades Smiling Buddah, redan 1974 och utropade sig som kärnvapenstat 1998 efter att ha utfört en serie provsprängningar av kärnvapen på anläggningen Pokhran i Rajastan. Mer eller mindre tvingad av utvecklingen i Indien påbörjade Pakistan sitt kärnvapenprogram med provsprängningar 1998.

Det var starten på en kapprustning mellan länderna som fördömts kraftigt av FN:s säkerhetsråd. Indien har i dagsläget mellan ca 130 och 140 kärnvapenstridsspetsar och Pakistan ungefär lika många.

2006 – Nordkorea provspränger

2003 lämnade Nordkorea icke-spridningsavtalet och 2006 utförde landet sin första provsprängning. Effekten var låg och sannolikt var provsprängningen delvis ett misslyckande. Testet fördömdes kraftigt av FN:s säkerhetsråd som beskrev provsprängningen som ett “klart hot mot internationell fred och säkerhet”.

Totalt har Nordkorea utfört sex kärnvapentester. Den senaste sprängningen anses ha varit en vätebomb med en sprängstyrka på mellan 70 och 280 kiloton.

1996 – Det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT) träder i kraft

Eftersom Det partiella provstoppsavtalet (PTBT) inte förbjöd underjordiska kärnvapentester fortsatte de att genomföras. Under trycket av en stark internationell opinion fortsatte förhandlingarna om ett avtal mot alla kärnvapentester. Det ledde fram till Det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT), som antogs år 1996 i FN.

Därefter har 168 stater undertecknat och ratificerat traktaten. Stater som inte ratificerat avtalet är Kina, Egypten, India, Israel, North Korea, Pakistan och USA. Så länge dessa stater inte ratificerat avtalet kan det inte träda i kraft. Alla stater har dock avstått från provsprängningar, även underjordiska, med undantag för Nordkorea.

1970 – Icke-spridningsavtalet träder i kraft

1968 förhandlades ett avtal om nedrustning och icke-spridning fram och 1970 trädde icke-spridningsavtalet, NPT, i kraft. Avtalet består av tre pelare: icke-spridning, nedrustning och fredlig användning av kärnkraft. Avtalet definierade de dåvarande fem kärnvapenstaterna som officiella kärnvapenstater; USA, Sovjetunionen, England, Frankrike och Kina.

Tre länder som hade ett aktivt kärnvapenprogram redan när avtalet trädde i kraft har ännu inte signerat det; Indien, Pakistan och Israel. Nordkorea är det enda landet som lämnat avtalet, och utvecklade sedan kärnvapen.

Kärnvapenmakterna har ännu inte fullföljt sitt åtagande i avtalets 6:e paragraf att avrusta in good faith. År 2020, femtio år efter avtalet slutits, finns fortfarande drygt 13 000 kärnvapen i världen och utveckling av nya kärnvapen pågår.

 

Uppdaterat senast: 200609