Ett förbud mot kärnvapen

Den 7 juli 2017 skrevs historia då majoriteten av FN:s medlemsstater antog ett förbud mot kärnvapen. Processen har varit lång och grundar sig i det humanitära initiativet och den humanitära utfästelsen som till stor del har förändrat debatten om kärnvapen med start 2010. Efter decennier av tekniska, abstrakta, diskussioner om kärnvapen har såväl kärnvapenstater som kärnvapenfria stater på senare tid behövt förhålla sig till mänsklig säkerhet, humanitär rätt och humanitära konsekvenser av kärnvapenanvändning.

Detta har skapat en mer inkluderande och öppen kärnvapendebatt inom vilken trycket på kärnvapenstaterna att nedrusta har ökat. Situationen har utgjort ett unikt tillfälle att ta nya steg för nedrustning och utveckla den internationella rätten kring kärnvapen genom ett förbudsavtal.

Bakgrund

De nio länder som har kärnvapen investerar enorma summor för att förnya sina arsenaler. Samtidigt är fem av dem med i icke-spridningsavtalet (länk) och har därmed förbundit sig att avrusta. Vilket de inte har gjort i tillräcklig skala. De övriga fyra står inte inom några nedrustningsavtal alls.

2013 ägde ett viktigt expertmöte rum i Norge för att diskutera just kärnvapnens humanitära konsekvenser. Mötet handlade om vad som händer om ett kärnvapen faktiskt skulle komma att användas. 127 länder, Röda Korset och flera andra organisationer deltog. Forskare efter forskare redogjorde för vad som skulle hända om ett kärnvapen exploderade igen genom olika beräkningar och simulationer.

Röda Korset och forskarna var eniga: om ett kärnvapen skulle explodera så finns det inget land eller organisation som skulle kunna hantera konsekvenserna. Det finns inte nog med sjukhussängar, inte nog med läkare och ingen beredskap som skulle kunna matcha de fruktansvärda konsekvenserna. Det går inte heller att förbereda sig för något så omfattande. Följderna kommer heller inte att följa några nationsgränser. Stater kommer ofrånkomligen att behöva samarbeta. Långt fler stater än de som innehar kärnvapen skulle uppleva en katastrof omöjlig att hantera.

Ur detta föddes ett nytt samtal. Ett samtal mellan länder som inte äger eller har kärnvapen, om det orimliga i att några länder ska få utsätta andra länders befolkning för sådana risker.

Det såddes ett frö till att tala om kärnvapen just som ett vapen, fokus var de mänskliga, humanitära konsekvenserna. Frustrationen över kärnvapenländernas ovilja att nedrusta lades till denna insikt och ett initiativ växte och fick form.

Efter konferensen i Norge hölls det två konferenser till, en i Mexiko i februari 2014 och en i Österrike i december samma år. Under mötet i Österrike lanserades Humanitarian pledge, den humanitära utfästelsen, som handlade om att stigmatisera, eliminera och förbjuda kärnvapen på grund av deras humanitära konsekvenser. När väl det humanitära perspektivet på kärnvapen fått fäste blev ett förbud den enda vägen framåt.

Förbudet

Under 2017 påbörjades förhandlingar om ett förbud mot kärnvapen. Förhandlingarna pågick på FN:s högkvarter i New York mellan 27 – 31 mars och mellan 15 juni till 7 juli. Närmare 130 kärnvapenfria stater deltog i förhandlingarna. Kärnvapenstaterna var inte med och inte heller någon medlem i Nato, förutom Nederländerna.

122 stater röstade ja när förbudet antogs 7 juli 2017. Förbudet innebär förbud mot att utveckla, använda, prova, utplacera, ta emot och hota med kärnvapen eller understödja andra länders kärnvapenprogram. Alla dessa delar kommer att bli förbjudna då avtalet träder i kraft. För att avtalet ska träda ikraft krävs det att 50 stater ratificerar avtalet. Den 20 september 2017 öppnar avtalet för underskrifter.

Bemötande av kritiken

En vanlig kritik är att nu när kärnvapenländerna inte är med – vad gör det då för skillnad? Kärnvapen är det sista massförstörelsevapnet som nu är förbjudet enligt internationell lag. Det internationella samfundet har förbjudit andra vapen på grund av deras oacceptabla humanitära konsekvenser, så som klustervapen, biologiska och kemiska vapen och antipersonella minor. Även om alla stater inte har anslutit sig till alla avtal, har effekterna varit tydliga: efter förbud följer normförändring, ökat tryck på nedrustning och i många fall konkret nedrustning. Att förbjuda kärnvapen är också en fråga om att stater tar sitt ansvar för att utveckla folkrätten och att implementera kraven om nedrustning i enlighet med FN-stadgan och NPT.

Kritiker har menat att detta förbud är tandlöst på grund av att kärnvapenstaterna inte har varit delaktiga. Men förbudet är långt från tandlöst. Kärnvapenstaterna berörs i allra högsta grad och har redan påverkats av det nya samtalet som handlar om vad som händer om kärnvapen faktiskt används. Och då har avtalet inte ens trätt i kraft än.

Nu höjs tröskeln att använda kärnvapen. Normer förändras. Det handlar om ytterligare möjligheter att påverka banker, pensionsbolag, företag med mera och allt syftar till att göra det svårare att ha och producera kärnvapen. Även världens stater och storföretag påverkas av normer och det kommer de att göra oavsett om de är med i avtalet eller inte.

Vill du lära dig mer om förbudet? Kolla in Svenska Läkare mot Kärnvapens hemsida!

Foto: Clare Conboy

Foto: Clare Conboy

 

Senast uppdaterad: 170916