Att förbjuda kärnvapen

Det finns idag inget avtal som förbjuder kärnvapen. Dock regleras kärnvapnen på ett flertal sätt genom en rad olika avtal och det finns förslag på ytterligare avtal. I det internationella systemet kan avtal i sig inte förhindra någon stat från att bryta mot dem. Då avtal bidrar till och stärker internationella normer blir det mycket svårare att bryta mot dessa avtal. Med de juridiskt bindande avtal som förbjuder exempelvis kemiska vapen och klustervapen, har det blivit mycket svårare att få tag på dessa vapen. När stater och vapenindustrin inte längre kan handla med en viss vapentyp minskar tillgången markant.

Idag finns det inget avtal med juridiska, tekniska och/eller politiska krav på total avskaffning av kärnvapen. Det finns och har funnits olika förslag och initiativ för att få ett förbud att förhandlas fram och träda i kraft. För över 10 år sedan samlades experter inom juridik, naturvetenskap, nedrustning och förhandling för att undersöka de juridiska, tekniska och politiska möjligheterna för att skapa en kärnvapenfri värld vilket ledde fram till en modell för en kärnvapenkonvention (MNWC) som presenterades i FN. Flera stater ville genast inleda förhandlingar för en sådan konvention, men vissa av kärnvapenstaterna gick inte med på det, och de fortsätter vägra än idag.

Ett annat förslag var Canberra-kommissionen för avskaffandet av kärnvapen. Kommissionens uppgift var att överväga vilka praktiska steg som krävs för att kunna avskaffa kärnvapnen. I augusti 1996 presenterade Canberra-kommissionen sin rapport. I den säger kommissionen att den är övertygad om att omedelbara och bestämda åtgärder måste vidtas för att avskaffa kärnvapnen. Den förstörelse som kärnvapen kan orsaka är oerhörd. Varje användande av kärnvapen skulle vara en katastrof.

I rapporten föreslog kommissionen hur man stegvis kan anskaffa kärnvapen samtidigt som man behåller stabiliteten och säkerheten i världen. Rapporten satte inte upp någon tidsram för avskaffandet av kärnvapnen. En av de åtgärder som Canberra-kommissionen föreslog var att kärnvapenstyrkorna ska tas ur omedelbar stridsberedskap. Kärnvapenstridsspetsarna ska monteras ner från vapenbärarna. Man uttryckte också att kärnvapentesterna ska upphöra och att USA och Ryssland förhandlar om fortsatt nedrustning. Dessutom skulle kärnvapenstaterna lova att aldrig använda kärnvapen först, så kallad no first use pledges. Kärnvapenstaterna skulle även lova att inte använda kärnvapen mot icke-kärnvapenstater, det vill säga lämna negativa säkerhetsgarantier.

Effekter

Men konventionsförslag och kommissioner har inte haft någon effekt på kärnvapenstaterna. På grund av att detta konventionsförslag har legat så länge och blockerats av kärnvapenstaterna har en stor del av civila samhället, tillsammans med en grupp stater börjat argumentera att icke-kärnvapenstaterna tillsammans kan gå ihop och själva olagligförklara kärnvapen. Detta skulle förflytta ansvarsbördan på kärnvapenstaterna, att det är de som måste förklara varför de, trots att majoriteten av världens stater anser kärnvapen vara olagliga, ska behålla dem.

Kärnvapenstaterna skulle alltid vara välkomna att ansluta sig, antingen genom att först avrusta sina vapen eller genom att förbudet innehåller en beskrivning med tidtabell för hur avrustning ska ske. Det finns inget färdigt förslag för detta angreppssätt utan det är upp till staterna som är med vid förhandlingsbordet att själva bestämma hur detta ska se ut och gå till. Den civilsamhällesorganisation som främst driver detta i världen är International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN, som är en koalition av organisationer runt om i världen där 440 organisationer i 98 länder (juni 2016) deltar. Liknande processer har tidigare föregått förbud av andra vapentyper, landminor och klustervapen vilka sedan har eliminerats.

Även om flera av kärnvapenstaterna ställer sig emot ett kärnvapenförbud, så är det flera andra stater som uttryckt sig positivt för ett förbud mot kärnvapen. Det senaste initiativet är något som Österrike dragit igång. Österrike vill ta debatten om ett kärnvapenförbud ett steg längre och lanserade i december det så kallade ”Austrian pledge”, som stater kan ansluta sig till. Under översynskonferensen av icke-spridningsavtalet i april/maj 2015 döptes utfästelsen om till ”Humanitarian Pledge”. Humanitatian Pledge uttrycker ”Vi [stater som skrivit under] förbinder oss att samarbeta med alla berörda parter, stater, internationella organisationer, internationella rödakors- och rödahalvmåne rörelser, parlamentariker och civilsamhället, i arbetet med att stigmatisera, förbjuda och eliminera kärnvapen mot bakgrund av deras oacceptabla humanitära följder och tillhörande risker.” Det handlar om att staterna som skrivit under utfästelsen tar sitt ansvar för att arbeta för ett förbud mot kärnvapen.
austria_flag

 

Bakgrund till en kärnvapenkonvention

”Det kan inte finnas en lag för kärnvapenstaterna och en annan lag för icke-kärnvapenstaterna. I de principer om lag och rättvisa som de starka staterna försöker upprätthålla fördöms kärnvapen av alla former och slag. Ingen polis kan genomdriva en lag som polisen själv öppet bryter emot.” Så kommenterar domare Christopher Weeramantry från Sri Lanka behovet av en konvention om kärnvapen, som inte gör skillnad på dem som har och inte har kärnvapen, utan som helt enkelt förbjuder utveckling, provsprängning, produktion, lagring, förflyttning, användning och hot om användning av kärnvapen och som erbjuder en plan i olika faser för total avveckling av de kärnvapen som finns.

För över 10 år sedan samlades en grupp experter inom olika områden för att undersöka de juridiska, tekniska och politiska möjligheterna för en kärnvapenfri värld. Det var jurister, vetenskapsmän, nedrustningsexperter och förhandlare som alla hade som mål att ta reda på hur en kärnvapenfri värld skulle kunna se ut och hur vägarna dit skulle gå. Det blev ett utdraget och besvärligt arbete, men till slut kunde man 1997 publicera resultatet: en modell för en kärnvapenkonvention.

Samma år presenterades denna av Costa Ricas delegation till FN:s generalförsamling och blev ett officiellt FN-dokument. Förslaget till kärnvapenkonvention togs väl emot av många stater, eftersom den visade en modell för hur en kärnvapenfri värld skulle kunna se ut och att vägarna dit faktiskt inte är omöjliga att gå. Vissa av kärnvapenstaterna fortsätter tyvärr än idag att vägra påbörja förhandlingar som skulle kunna resultera i en kärnvapenkonvention.

Sedan 1997 har stora politiska och sociala förändringar skett i världen. Det påverkar hur diskussionen kring kärnvapen och nedrustning förs. Bland dessa kan nämnas risken för kärnvapenterrorism, kärnvapenprovsprängningar i Indien, Pakistan och Nordkorea, oro för ett kärnvapenprogram i Iran och förändrade hållningar i vissa kärnvapenstater kring användandet av kärnvapen.

Tiden kräver en seriös ansträngning av både kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater för att skapa en kärnvapenfri värld. I FN:s generalförsamling har de senaste åren framkommit flera uppmaningar till nedrustningskonferensen i Genève (CD) (länk till annan del av sidan) att inleda förhandlingar som i slutändan leder fram till en kärnvapenkonvention. Denna konvention skulle förbjuda utveckling, produktion, testning, utplacering, lagring, förflyttning, hot om och användande av kärnvapen, och därmed påskyndar slutgiltig eliminering av dessa vapen.

I publikationen Securing our Survival: The Case for a Nuclear Weapons Convention från 2007 diskuterar experter från bland annat International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW), International Association of Lawyers against Nuclear Arms (IALANA) och International Network of Engineers and Scientists Against Proliferation (INESAP) kärnvapennedrustning utifrån dessa förändrade förutsättningar och tillhandahåller en uppdaterad version av förslaget till en kärnvapenkonvention.

Under FN:s generalförsamling 2007 lämnade delegationerna från Costa Rica och Malaysia tillsammans in ett brev som innehöll förslaget till en kärnvapenkonvention. Brevet riktades till FN:s generalsekreterare och bad om att modellkonventionen skulle delas ut till medlemmarna i FN:s generalförsamling som ett officiellt FN dokument. Dokumentet har översatts till alla sex officiella FN-språk.

 

Senast uppdaterad: 160620