Avtal om klyvbart material

Sedan icke-spridningsavtalet trädde i kraft har frågan om produktion av klyvbart material för vapenändamål diskuterats bland de som arbetar med nedrustning och vapenkontroll. 1993 antogs en resolution i FN:s generalförsamling som rekommenderade att ett sådant internationellt bindande och kontrollerbart avtal skulle förhandlas fram. Nedrustningskonferensen i Genève är ett internationellt organ med mandat att förhandla fram nedrustningsavtal, och där diskuteras därför möjligheterna med ett sådant avtal.

Ett avtal för kontroll av klyvbart material (Fissile Material Cut-off Treaty, FMCT) har ännu inte förhandlats fram, men diskuteras omfattande i Nedrustningskonferensen i Genève alltsedan CTBT var färdigförhandlat 1996. FMCT skulle förbjuda tillverkning av klyvbart material för vapenändamål.

Huvudskälet till att avtalet inte har förhandlats fram ännu är då det råder oenighet om hur omfattande avtalet ska vara. Vissa stater anser att avtalet enbart ska förbjuda nyproduktion av klyvbart material vilket innebär att stater med stora existerande lager inte skulle beröras särskilt hårt. Andra stater vill att avtalet också ska inkludera kontroll och avveckling av existerande lager av klyvbart material, vilket skulle innebära ett mycket större steg mot nedrustning.

Frågan om existerande lager av klyvbart material har stått särskilt i vägen för att förhandlingar ska kunna inledas. Vissa stater, exempelvis Pakistan och många icke-kärnvapenstater, anser att Fissile Material Cut of Treaty- FMCT måste reglera såväl nyproduktion av klyvbart material som minskningar av existerande lager. Andra stater, till exempel USA, Storbritannien och Japan, har gjort klart att avtalet endast bör gälla nyproduktion. Det här hör ihop med att kärnvapenstaterna, framför allt USA och Ryssland, har enorma lager av klyvbart material som kan användas till nya kärnvapen och gärna vill behålla dessa lager. Pakistan har också egna lager av klyvbart material, men är rädd att grannlandet och fienden Indien har ännu mer, och vill därför se en nedskärning i dessa lager.

Ett avtal som kontrollerar klyvbart material är ett viktigt steg både mot horisontell och vertikal spridning av kärnvapen. Horisontell i meningen att det blir svårare för nya stater att skaffa kärnvapen om materialet för dessa inte får tillverkas. Vertikal i meningen att det blir svårare för stater som redan har kärnvapen att tillverka nya om material inte får tillverkas.

Med ett avtal som inte kräver en minskning av existerande lager av klyvbart material, vilket framför allt USA och Ryssland har stora mängder av, skulle naturligtvis effekten på den vertikala spridningen bli mycket mindre. På så sätt riskeras obalansen mellan länder med och utan kärnvapen att fortgå.

Ett avtal som inte tar ställning till existerande lager ses av många som onödig och svag. Frågan är vad som är bäst – att ha ett svagt avtal som reglerar nyproduktion av klyvbart material eller att inte ha något avtal alls. Också med ett avtal som bara hanterar framtida produktion kommer det att finnas problem med hur man kan garantera att inte stater producerar nytt klyvbart material och deklarerar det som gamla lager. Därför är det viktigt att alla de lager som idag finns är noga kontrollerade och deklarerade när FMCT träder ikraft.

En stor diskussionsfråga angående FMCT är också hur avtalet ska kunna kontrolleras och hur man ska säkra insyn i staters lager av klyvbart material utan att för den sakens skull äventyra statens säkerhet. Många stater i nedrustningskonferensen förespråkar att man ska påbörja förhandlingar om ett avtal för klyvbart material och sedan ta itu med problem och meningsskiljaktigheter efter hand som de uppstår.

Då det i nedrustningskonferensen behövs konsensus för beslut kommer man dock ingen vart i denna fråga vilket i sin tur har blockerat hela nedrustningskonferensen sedan 1996.

Kontrollmekanismer och omfattning

De stater som är medlemmar av icke-spridningsavtalet som icke-kärnvapenstater har redan gått med på att inspektioner får göras av deras kärnkraftsanläggningar. Kärnvapenstater och de stater som inte är medlemmar i icke-spridningsavtalet står utanför den typen av säkerhetskontroller. En tydlig kontroll- och rapporteringsmekanism inbyggd i ett framtida FMCT skulle kunna vara ett lämpligt tillägg. Detta skulle skapa större insyn mellan kärnvapenstaterna och på så sätt också minska misstänksamheten mellan länderna.

Många stater menar att en målsättning med en FMCT som alla stater delar är möjligheten att kontrollera att icke-statliga aktörer inte kommer över klyvbart material. En stark kontrollmekanism gällande både existerande lager och framtida produktion, menar man, skulle minska risken för läckage av vapenmateriel. USA har uttryckt störst tveksamhet kring kontrollmekanismer och sagt att man betvivlar möjligheten att bevaka staters efterlevnad av avtalet.

De menar också att förhandling om kontrollmekanismer bara skulle förlänga en redan lång och svår process, och att kontrollmekanismer dessutom skulle kunna invagga länder i en falsk trygghet.

Det finns dock välgjord dokumentation: FN:s nedrustningskommissions 16 principer för kontroll från 1988 och US National Academy of Study från 2005, som menar att en kontrollerbar FMCT kommer att vara dyr att genomföra, men fullt möjlig. Ett ytterligare problem som uppstår kring omfattningen av avtalet är vilka klyvbara ämnen som ska regleras, där det också finns flera olika åsikter.

Påbörjade förhandlingar

Vissa stater har föreslagit att man ska inleda förhandlingar i nedrustningskonferensen trots oenigheterna och ta itu med problemen när de uppstår. Andra länder är rädda för att börja förhandla ”utan förbehåll”, det vill säga utan att först noga ha diskuterat och enats om hur man ska hantera problematiska områden som existerande lager, omfattning och kontrollmekanismer. Risken finns att viktiga och starka aktörer, exempelvis USA, kommer att ställa sig i vägen i dessa frågor och därmed se till att det blir ett urvattnat avtal.

1995 utsåg nedrustningskonferensen den kanadensiske ambassadören Gerald Shannon till att ta reda på hur medlemsstaterna i konferensen ansåg att FMCT mest effektivt skulle kunna förhandlas. Undersökningen resulterade i vad som kallas ”Shannonmandatet” som föreslår att nedrustningskonferensen ska tillsätta en ad hoc kommitté (tillfällig grupp) som jobbar med de besvärliga frågorna som existerande lager och kontrollmekanismer för att få igång förhandlingarna. Kommittén kom dock aldrig igång med sitt arbete. På alla större konferenser och möten uppmanar staterna att man i nedrustningskonferensen omedelbart skulle påbörja och snabbt avsluta förhandlingarna om FMCT.

I många år har Ryssland och Kina krävt att nedrustningskonferensen måste ta itu med frågan om att förhindra en kapprustning i yttre rymden samtidigt som man inleder arbetet med FMCT. 2003 släppte dock båda länderna sitt krav och gick med på att börja FMCT-förhandlingar utan att invänta diskussioner om kärnvapen i yttre rymden. USA hade inte klargjort sin position kring FMCT innan juli 2004 då man meddelade att man stöder förhandlingar men inte tror på att inkludera kontrollmekanismer. USA gick ett steg längre i maj 2006 när man lade fram ett förslag till FMCT för nedrustningskonferensen, CD. Det finns också ett annat förslag till en FMCT från Greenpeace International.

I slutet av december 2007 tycktes nedrustningskonferensen vara närmare förhandlingar om FMCT än någonsin. Medlemsstaterna var nära en överenskommelse som skulle göra det möjligt att inleda förhandlingar redan under 2008. I sitt öppningstal till nedrustningskonferensen den 23 januari 2008 uttryckte FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon sitt stöd för att man omgående skulle påbörja förhandlingarna. Dock har inga förhandlingar ännu startat.

2012 antogs en resolution i FN om at att utse en Group of Governmental Expert (GGE) för att ta fram rekommendationer hur man kan ta sig vidare i frågan. Gruppen rapporterar till nedrustningskonferensen och rapporterna kan läsas på Reaching Critical Wills hemsida.

 

Senast uppdaterad: 141218