Folkrätten och kärnvapen

Folkrätten är den rättsordning som reglerar förhållandet mellan stater i både krig och fred. Den gäller oavsett om staten är demokratisk eller totalitär. Även stater som Tyskland under 1930- och 1940- talet och Nordkorea är bundna av folkrätten. Till skillnad från den inhemska rätten kan det ofta saknas kontrollmekanismer och sanktioner för att garantera att stater efterlever folkrätten.

Folkrätten är en del av den internationella rätten som även innefattar internationella organisationer såsom Internationella Röda Korset, FN och internationella domstolen i Haag. Folkrätten kan delas in i tre huvuddelar, fredens folkrätt, krigets folkrätt och konfliktpreventionens folkrätt. Krigets folkrätt benämns inom den internationella humanitära rätten ”krigets lagar” och är till för att skydda både stridande och civila i krig.

När det gäller kärnvapen är både sedvanerätt och traktaträtt av betydelse. Avtal om nedrustning är till för att skydda stater och syftar i huvudsak till att förebygga krig. Om krig väl har brutit ut gäller särskilda krigets lagar, dessa syftar då till att göra kriget så humant som möjligt. Reglerna är inriktade på att skydda individer, både stridande och civilbefolkningen. Dessa reglerna går under beteckningen ”humanitär rätt”, och det finns förstås ett samband mellan den humanitära rätten och nedrustning. Ett exempel på detta är förbudet mot landminor. Det förbjuder användande av landminor eftersom dessa utgör ett inhumant hot mot mänskligheten.

En av de grundläggande principerna i krigets lagar är att de reglerar både stridsföring och vilka vapentyper som är tillåtna. All stridsföring måste följa de tre grundprinciperna: distinktionsprincipen, som innebär att åtskillnad måste göras mellan militära mål och civilbefolkning och dess byggnader, proportionalitetsprincipen, som går ut på den möjliga militära vinsten måste stå i proportion med de möjliga civila förlusterna, och försiktighetsprincipen, som gäller att stridsmedel och stridsmetoder ska väljas för att undvika eller minimera civila förluster.

Med dessa principer till bakgrund anser den internationella Röda Kors- och Röda Halvmånerörelsen att kärnvapen inte är förenligt med internationell humanitär rätt och antog därför 2011 en resolution om att kärnvapen därför måste förbjudas och avskaffas.

Som en följd av globaliseringen har folkrättens betydelse ökat under senare år. Folkrätten täcker in allt flera områden. Som exempel kan nämnas olika miljökonventioner och FN:s barnkonvention. Ju mer folkrätten byggs ut genom konventioner, desto mindre blir varje enskild stats handlingsfrihet.

Idag finns det ingen konvention som uttryckligen förbjuder innehav, tillverkning eller användning av kärnvapen, till skillnad vad som gäller till exempel biologiska och kemiska vapen. Frågan om kärnvapen ändå kan vara olagliga har prövats av Haag-domstolen vilket resulterade i ett rådgivande yttrande (advisory opinion) den 8 juli 1996.

Olika avtal har även olika verkan. Ibland saknas kontrollmekanismer för avtalens efterlevnad. Det gäller till exempel SORT-avtalet (Moskva-avtalet) från maj 2002. Avtal kan också sägas upp. USA har till exempel sagt upp ABM-avtalet från 1972, som syftade till att förhindra utvecklingen av missilförsvar. Som en följd av USA:s utträde ur avtalet har både USA:s och Rysslands handlingsfrihet att satsa på ett missilförsvar ökat.

Internationella domstolen i Haag

Sommaren 1996 presenterade den internationella domstolen i Haag (International Court of Justice, ICJ) ett rådgivande beslut som svar på frågan om det är olagligt eller inte att använda kärnvapen. Domstolen hade blivit tillfrågad av FN:s generalförsamling om användandet av kärnvapen strider mot den internationella rätten.

Den internationella rätten förbjuder stater att använda våld mot varandra. Därför är det olagligt att till exempel starta ett krig. Det finns ett undantag från förbudet om att stater inte får använda våld och det är om ett land har blivit anfallet av ett annat land. I en sådan situation har det landet som blivit attackerat rätt att använda våld i självförsvar. Frågan var alltså om ett land kan använda kärnvapen i självförsvar trots att det i de flesta fall är olagligt.

Domstolen kunde inte utesluta att det kunde förekomma en extrem situation där ett lands existens hotas, och då kärnvapen kunde komma i fråga för att användas i självförsvar. Inte heller i ett sådant läge får användandet av kärnvapen leda till död eller omfattande skada hos civila, eller påverka neutrala stater. Domstolen kunde inte identifiera något sådant fall, men kunde inte med säkerhet utesluta att situationen kunde uppstå. Däremot konstaterade domstolen att kärnvapen i allmänhet är att anse som olagliga.

Den internationella domstolen uttalade dessutom i sitt rådgivande beslut att de kärnvapenländer som är anslutna till icke-spridningsavtalet (NPT) har en skyldighet att nedrusta. Domstolen hänvisade till den del av NPT som handlar om nedrustning av kärnvapen. Medlemsländerna har en skyldighet att förhandla om kärnvapennedrustning. I den skyldigheten ligger att man också måste nå ett visst resultat, nämligen kärnvapennedrustning. Länderna måste se till att kärnvapnen avskaffas så att vi människor kan få en kärnvapenfri värld att leva i.

 

Senast uppdaterad: 151201