Folkrätten och kärnvapen

Folkrätten är den rättsordning som reglerar förhållandet mellan stater i både krig och fred. Den gäller oavsett om staten är demokratisk eller totalitär. Även stater som Tyskland under 1930- och 1940- talet och Nordkorea är bundna av folkrätten. Till skillnad från den inhemska rätten kan det ofta saknas kontrollmekanismer och sanktioner för att garantera att stater efterlever folkrätten då suveränitetsprincipen är central i folkrätten. Alla stater har rätt att sköta sina interna angelägenheter utan inblandning från omvärlden.

är en del av den internationella rätten som även innefattar internationella organisationer såsom Internationella Röda Korset, FN och internationella domstolen i Haag. Folkrätten kan delas in i tre huvuddelar, fredens folkrätt, krigets folkrätt och konfliktpreventionens folkrätt. Krigets folkrätt benämns inom den internationella humanitära rätten ”krigets lagar” och är till för att skydda både stridande och civila i krig.

När det gäller kärnvapen är både sedvanerätt och traktaträtt av betydelse. Avtal om nedrustning är till för att skydda stater och syftar i huvudsak till att förebygga krig. Om krig väl har brutit ut gäller krigets lagar, och dessa syftar till att minska mänskligt lidande. Dessa regler är inriktade på att skydda individer, både stridande och civilbefolkning. Reglerna om detta går under beteckningen ”humanitär rätt”, och det finns förstås ett samband mellan den humanitära rätten och nedrustning. Ett exempel på detta är förbuden mot klustervapen och landminor. De förbjuder bland annat användande av dessa vapen eftersom dessa utgör ett inhumant hot mot mänskligheten.

En av de grundläggande principerna i krigets lagar är att de reglerar både stridsföring och vilka vapentyper som är tillåtna. All stridsföring måste följa de tre grundprinciperna: distinktionsprincipen, som innebär att åtskillnad måste göras mellan militära mål och civilbefolkning och dess byggnader, proportionalitetsprincipen, som går ut på den möjliga militära vinsten måste stå i proportion med de möjliga civila förlusterna, och försiktighetsprincipen, som gäller att stridsmedel och stridsmetoder ska väljas för att undvika eller minimera civila förluster.

Med dessa principer till bakgrund anser den internationella Röda Kors- och Röda Halvmånerörelsen att kärnvapen inte är förenligt med internationell humanitär rätt och antog därför 2011 en resolution om att kärnvapen därför måste förbjudas och avskaffas.

Frågan om kärnvapen kan vara olagliga har prövats av internationella domstolen i Haag vilket resulterade i ett rådgivande yttrande (ICJ Advisory Opinion) den 8 juli 1996 där domstolen konstaterade att användningen av kärnvapen generellt var i strid med den humanitära rättens regler och principer.

7 juli 2007 antog 122 stater på FN:s huvudkontor i New York, USA en konvention som förbjuder kärnvapen. Avtalet förbjuder statsparterna att utveckla, provspränga, producera, tillverka, på annat sätt förvärva, inneha eller förvara kärnvapen eller andra kärnladdningar. Läs mer om konventionen här.

Olika avtal har även olika verkan. Ibland saknas kontrollmekanismer för avtalens efterlevnad. Det gäller till exempel SORT-avtalet (Moskva-avtalet) från maj 2002. Avtal kan också sägas upp. USA har till exempel sagt upp ABM-avtalet från 1972, som syftade till att förhindra utvecklingen av missilförsvar. Som en följd av USA:s utträde ur avtalet har både USA:s och Rysslands handlingsfrihet att satsa på ett missilförsvar ökat.

Internationella domstolen i Haag

Sommaren 1996 presenterade den internationella domstolen i Haag (International Court of Justice, ICJ) ett rådgivande beslut som svar på frågan om det är olagligt eller inte att använda kärnvapen. Domstolen hade blivit tillfrågad av FN:s generalförsamling om användandet av kärnvapen strider mot den internationella rätten.

Den internationella rätten förbjuder stater att använda våld mot varandra. Därför är det olagligt att till exempel starta ett krig. Det finns ett undantag från förbudet om att stater inte får använda våld och det är om ett land har blivit anfallet av ett annat land. I en sådan situation har det landet som blivit attackerat rätt att använda våld i självförsvar. Frågan var alltså om ett land kan använda kärnvapen i självförsvar trots att det i de flesta fall är olagligt.

Domstolen kunde inte utesluta att det kunde förekomma en extrem situation där ett lands existens hotas, och då kärnvapen kunde komma i fråga för att användas i självförsvar. Inte heller i ett sådant läge får användandet av kärnvapen leda till död eller omfattande skada hos civila, eller påverka neutrala stater. Domstolen kunde inte identifiera något sådant fall, men kunde inte med säkerhet utesluta att situationen kunde uppstå. Däremot konstaterade domstolen att kärnvapen i allmänhet är att anse som olagliga.

Den internationella domstolen uttalade dessutom i sitt rådgivande beslut att de kärnvapenländer som är anslutna till icke-spridningsavtalet (NPT) har en skyldighet att förhandla om kärnvapennedrustning. I den skyldigheten ligger att man också måste nå ett visst resultat, nämligen kärnvapennedrustning. Länderna måste se till att kärnvapnen avskaffas så att vi människor kan få en kärnvapenfri värld att leva i.

 

Författare: Josefin Lind

Senast uppdaterad: 180305