Folkrätten och kärnvapen

Folkrätten är den rättsordning som reglerar förhållandet mellan stater i krig och fred. Den gäller oavsett om staten är demokratisk eller totalitär. Också diktaturer som Nordkorea är bundna av folkrätten. Till skillnad från den inhemska rätten leder suveränitetsprincipen till att kontrollmekanismer och sanktioner för att garantera att stater efterlever folkrätten ofta saknas. Suveränitetsprincipen innebär att alla stater har rätt att sköta sina interna angelägenheter utan inblandning från omvärlden.

Folkrätten

Folkrätten kommer till uttryck i Genèvekonventionerna. Huvuduppgiften för den internationella domstolen i Haag är att avgöra rättstvister som stater hänskjutit dit och att avge rådgivande yttranden i juridiska frågor på begäran av behöriga internationella organ, myndigheter och FN:s generalförsamling. Folkrätten kommer också till uttryck i FN:s och internationella Röda korsets och Röda halvmånens arbete.

Folkrätten kan delas in i tre huvuddelar: fredens folkrätt, krigets folkrätt och konfliktpreventionens folkrätt. Krigets folkrätt benämns inom den internationella humanitära rätten ”krigets lagar” och är till för att skydda både stridande och civila i krig.

När det gäller kärnvapen är både sedvanerätt och traktaträtt av betydelse. Avtal om nedrustning är till för att skydda stater och syftar i huvudsak till att förebygga krig. Om krig väl har brutit ut gäller krigets lagar, och dessa syftar till att minska mänskligt lidande. Dessa regler är inriktade på att skydda individer, både stridande och civilbefolkning. Reglerna om detta går under beteckningen humanitär rätt, och det finns naturligtvis ett samband mellan den humanitära rätten och nedrustning. Ett exempel på detta är förbuden mot klustervapen och landminor. De förbjuder bland annat användande av dessa vapen eftersom dessa utgör ett inhumant hot mot mänskligheten.

Krigets lagar

En av de grundläggande principerna i krigets lagar är att de reglerar både stridsföring och vilka vapentyper som är tillåtna. All stridsföring måste följa de tre grundprinciperna:

  • Distinktionsprincipen, som innebär att åtskillnad måste göras mellan militära mål och civilbefolkning och dess byggnader.
  • Proportionalitetsprincipen, som anger att den möjliga militära vinsten måste stå i proportion med de möjliga civila förlusterna.
  • Försiktighetsprincipen, som gäller att stridsmedel och stridsmetoder ska väljas för att undvika eller minimera civila förluster.

Med dessa principer som bakgrund anger Röda Korset och Röda Halvmånen att kärnvapen inte är förenliga med internationell humanitär rätt. 2011 antog man därför en resolution om att kärnvapen måste förbjudas och avskaffas.

Förbud mot kärnvapen

FN-förbudet mot kärnvapen Treaty on Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW) förbjuder statsparterna att utveckla, provspränga, producera, tillverka, på annat sätt förvärva, inneha eller förvara kärnvapen eller andra kärnladdningar. Läs mer om konventionen här.  Det undertecknades av 122 stater den 7:e juli 2017. Avtalet öppnade för signaturer den 20 september samma år och träder i kraft när 50 stater har ratificerat avtalet.

Olika avtal har även olika verkan. Ofta saknas kontrollmekanismer för avtalens efterlevnad. Avtal kan också sägas upp. USA har till exempel sagt upp ABM-avtalet från 1972, som syftade till att förhindra utvecklingen av missilförsvar. Som en följd av USA:s utträdet har både USA och Ryssland fått ökad handlingsfrihet att satsa på ett missilförsvar. SORT-avtalet som ingicks 2002 mellan USA och Ryssland där man förband sig att ha kvar endast 1 700-2 200 stridsspetsar år 2012 övergavs av Ryssland.

Internationella domstolen i Haag

Frågan om kärnvapen kan vara olagliga har prövats av internationella domstolen i Haag (ICJ) efter förfrågan från FN:s generalförsamling om användandet av kärnvapen strider mot den internationella rätten. Det resulterade i ett rådgivande yttrande den 8 juli 1996, där domstolen konstaterade att användningen av kärnvapen generellt är i strid med den humanitära rättens regler och principer.

Den internationella rätten förbjuder stater att använda våld mot varandra. Därför är det olagligt att till exempel starta ett krig. Det finns ett undantag i den internationella rättens förbud för stater att använda våld mot varandra. Om ett land har blivit anfallet av ett annat land har landet rätt att använda våld i självförsvar. Domstolen kunde inte utesluta att det kan förekomma en extrem situation där ett lands existens hotas, och då kärnvapen kan komma i fråga att användas i självförsvar. Inte heller i ett sådant läge får användandet av kärnvapen dock leda till död eller omfattande skada hos civila, eller påverka neutrala stater. Domstolen kunde inte identifiera något sådant fall, men kunde inte med säkerhet utesluta att situationen kunde uppstå. Däremot konstaterade domstolen att kärnvapen i allmänhet är att anse som olagliga.

Den internationella domstolen uttalade dessutom i sitt rådgivande beslut att de kärnvapenländer som är anslutna till icke-spridningsavtalet (NPT) har en skyldighet att förhandla om och nå resultat i kärnvapennedrustning. Kärnvapenländerna måste se till att deras kärnvapnen avskaffas så att mänskligheten kan leva i en kärnvapenfri värld.

 

Senast uppdaterad: 200622