FN och kärnvapen

Förenta Nationerna (FN) är ett mellanstatlig, globalt forum som grundades efter andra världskriget, 1945, för att främja internationellt samarbete. Ett av FN:s mål och huvuduppgift är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. FN systemet har sex huvudorgan, varav säkerhetsrådet och generalförsamlingen är två av dessa organ.

FN:s generalförsamling

UN New YorkFN:s generalförsamling är ett konsensusbyggande samfund där alla medlemsstater ska kunna enas om frågor rörande internationell fred och säkerhet. Generalförsamlingen möts varje år i september. Mötet inleds med två veckor av allmän debatt, varefter man delar upp sig i sex specialutskott. Varje medlemsstat har rätt att delta i alla utskott.

Varje utskott diskuterar olika specialområden, överväger förslag kring frågor relaterade till detta område och rekommenderar slutligen resolutioner att antas av FN:s generalförsamling. Dessa resolutioner blir inte lagligt bindande, men däremot kan de anses som normgivande. Resolutioner som antas med konsensus visar också att en fråga är mogen för förhandling som kan leda till juridiskt bindande avtal och internationell lag.

Bland många andra frågor diskuterar generalförsamlingen principer för samarbete för att upprätthålla internationell fred och säkerhet, inklusive nedrustning. Dessa diskussioner kan leda till rekommendationer till medlemsstaterna och FN:s säkerhetsråd. Den allra första resolutionen från FN:s generalförsamling kom 1946 och uppmanade till avskaffande av atomvapen och alla andra vapen som kan användas för massförstörelse. Varje år antar generalförsamlingen 40-50 resolutioner om nedrustning och icke-spridning med en majoritet av rösterna eller med konsensus.

Generalförsamlingens första utskott

Generalförsamlingen hanterar nedrustningsfrågor i det första utskottet om nedrustning och internationell säkerhet. I första utskottet kan alla stater diskutera sina positioner gällande nedrustningsfrågor. Tillsammans kan staterna hitta kompromisslösningar eller nå konsensus kring frågor och tillsammans enas om normer för hur man ska agera i olika frågor.

Istället för att lita på att säkerhet handlar om hur stora militära arsenaler ett land har, kan länderna i första utskottet diskutera hur man på bästa sätt kan nå gemensamma säkerhetsarrangemang som minimerar militärutgifter; minskar vapenproduktion och vapenhandel och ökar global säkerhet. Det konsensus som byggs i första utskottet kan användas i andra nedrustningssammanhang, exempelvis i nedrustningskonferensen, CD, för att förhandla fram avtal.

Utmaningar för nedrustningsarbetet

New York UNGeneralförsamlingens första utskott har i teorin goda möjligheter till att driva nedrustningen framåt men på grund av att stater ser säkerhet på olika sätt, och kan inte alltid uppfatta att det som utgör säkerhet för ett land (exempelvis kärnvapeninnehav) automatiskt ökar osäkerheten för andra länder (som är oroliga för att bli attackerade med kärnvapen). Diskussionen i första kommittén är något statisk, med bristande förmåga att uppmärksamma varandras ståndpunkter och se över sina egna. Därför är det sällan som konkret arbete bedrivs i utskottet.

Uttalanden som görs i den första kommittén visar på de problem som står i vägen för framsteg i frågor rörande nedrustning, icke-spridning, fred och säkerhet. Vissa resolutioner återkommer år efter år och antas med nästan total konsensus så när som på ett par stater som röstar emot eller avstår. Vissa stater lyssnar inte på konsensus utan driver sin fråga eller vägrar samarbeta i en fråga, vilket leder både till frustration och spänningar men också till att arbetet står stilla.

FN:s nedrustningskommission

FN:s generalförsamling etablerade 1952 nedrustningskommissionen genom resolution 502. Kommissionen gavs ett generellt mandat kring nedrustningsfrågor. Den sammanträdde dock endast då och då åren efter 1959.

En stor framgång för nedrustningskommissionen blev den första specialsessionen om nedrustning i juni 1978 (kallad SSOD1). SSOD1 ägde rum vid en tid då både kärnvapenkapprustningen och upprustningen av vanliga vapen gick på högvarv. SSOD1 gjorde nedrustningskommissionen till ett underorgan till FN:s generalförsamling.

Frågan om nedrustning fick genom detta en starkare ställning inom FN:s arbete. SSOD1 efterföljdes av SSOD2 och SSOD3. Många menar att en SSOD4 behövs för att upprepa och bekräfta de principer och prioriteringar för att nå kärnvapennedrustning som gjorts av de föregående specialsessionerna.

Mandat och möten

FN:s nedrustningskommission tar inga beslut, utan är ett organ för rådslag mellan medlemsländerna. Kommissionen kan sedan komma med förslag och rekommendationer kring olika problem gällande nedrustning. I kommissionen gör man också uppföljningar av också beslut och rekommendationer från specialsessionerna.

Nedrustningskommissionen möts under tre veckor varje vår. Medlemsländerna arbetar i plenum och arbetsgrupper , antalet arbetsgrupper är beroende på antalet ämnen på dagordningen. Fem geografiska grupper tar i tur och ordning ordförandeskapet för kommissionen, som rapporterar om sina aktiviteter till FN:s generalförsamling.

FN:s nedrustningskommission antog 1999 principer kring inrättandet av kärnvapenfria zoner, men gjorde sedan inget arbete under början av 2000-talet.

2005 antog kommissionen en dagordning, något den inte hade haft på tre år på grund av oenighet gällande punkten kärnvapennedrustning. Sedan dess har vissa rapporter, diskussionsdokument och principer tagits fram men inget konkret arbete har bedrivits eller lett till att kärnvapennedrustningen har gått framåt. För protokoll och dokumentation, se mer på UNODA:s hemsida.

Blixkommissionens rapport

Den positiva utvecklingen på nedrustnings- och icke-spridningsområdet omedelbart efter kalla krigets slut har följts av en betydligt mindre konstruktiv period. Hotet om fortsatt spridning av massförstörelsevapen eller användning av existerande vapen, från stater och icke-statliga aktörer, är fortfarande aktuellt.

Samtidigt ser vi inga tecken på att kärnvapenländerna avser att arbeta för en kärnvapenfri värld. Mot bakgrund av detta tillsattes, på initiativ av dåvarande socialdemokratiska utrikesminister Anna Lindh, 2003 en oberoende internationell kommission om massförstörelsevapen, Weapons of Mass Destruction Commission, WMDC. Hans Blix ombads av den svenska regeringen att vara ordförande för kommissionen och utse övriga kommissionärer.

I juni 2006 presenterade WMDC sin slutrapport ”Weapons of Terror – Freeing the World of Nuclear, Biological and Chemical Arms”. Rapporten beskriver det internationella systemet för ickespridning, nedrustning och rustningskontroll och innehåller 60 rekommendationer om vad världssamfundet, nationella regeringar, civila samhället och näringslivet kan och bör göra för att bemöta den globala utmaning som massförstörelsevapen utgör.

Rapporten och dess rekommendationer har rönt stor uppmärksamhet världen över. Dess rekommendationer har diskuterats vid möten i NPT-konferenser och i FN, men i praktiken har inte mycket genomförts.

 

Senast uppdaterad: 141218