Kärnvapenfri zon

Kärnvapenfria zoner leder till avspänning i regionen genom att regionen tydligt tar avstånd från kärnvapen och kärnvapenhot. Genom att vara fria från kärnvapenhot minskar risken för kärnvapenanskaffning och därför är utropandet av kärnvapenfria zoner en viktig del inom icke-spridning.

Om länder kan vara förvissade om att grannstater som de känner sig hotade av inte har egna eller andra staters kärnvapen stationerade på sitt område, är de mindre benägna att skaffa kärnvapen. Därför fungerar överenskommelser om kärnvapenfria zoner som ett hinder mot kärnvapenspridning.

Kärnvapenfria zoner kan upprättas av grupper, av stater som utgör hela kontinenter eller andra stora geografiska områden, men också av enskilda stater eller mindre grupper av stater. Alla militärt betydelsefulla stater i regionen bör delta, och det måste finnas ett fungerande kontrollsystem. De länder som har anslutit sig till en kärnvapenfri zon är förbjudna att tillverka, provspränga, lagra eller skaffa kärnvapen. De får inte heller ha kärnvapen utplacerade på sitt territorium, oavsett om det gäller egna eller andra staters kärnladdningarna.

Nuclear weapon free zones

Kärnvapenfria zoner (blå), kärnvapenstater (röda), Natokärnvapen (orange)

Kärnvapenstaternas godkännande

De fem officiella kärnvapenstaterna USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina uppmuntras att godkänna ett tilläggsprotokoll till avtalet om att förbinda sig att respektera områdets önskan om att vara en zon fri från kärnvapen, samt att inte använda eller hota om att använda kärnvapen mot dessa områden.

Kärnvapenstaterna har hanterat detta på olika sätt och ibland reserverat sig för att ändå kunna använda kärnvapen mot länder i regionen under vissa särskilda omständigheter. Till exempel skrev USA under protokollet för en kärnvapenfri zon i Afrika i april 1996. Men landet deklarerade att de förbehöll sig rätten att svara med alla möjliga medel, vilket även kan innebära kärnvapen, på en eventuell attack med kemiska eller biologiska vapen från ett land i regionen.

Ingen av kärnvapenstaterna har skrivit under protokollet för en kärnvapenfri zon i Sydostasien eftersom man är orolig för att detta ska begränsa deras rätt att röra sig fritt med sina fartyg och flygplan på internationellt vatten och luftrum. Kärnvapenstaterna har som princip att inte offentliggöra om det finns kärnvapen ombord på deras farkoster.

Kärnvapenfria zoner idag

Idag finns flera områden i världen som är kärnvapenfria zoner: Latinamerika och Karibien, södra Stilla Havet, Sydostasien, Mongoliet, Centralasien och Afrika. För närvarande omfattar kärnvapenfria zoner mer än 50 % av jordens landyta (varav 99 % av allt land på södra halvklotet), och 119 av världens 195 självständiga stater samt 18 andra områden. 1,9 miljarder människor bor inom zonerna.

Enskilda stater som utropat sig som kärnvapenfria zoner är Österrike (1999) och Mongoliet (2000). Juridiskt sett fungerar dessa enstatszoner inte riktigt på samma sätt som vid ett avtal kring en kärnvapenfri zon. Mongoliet vill uppnå internationell status som en enstatszon fri från kärnvapen och har i viss utsträckning fått internationellt stöd för detta. Österrike har inte sökt status som kärnvapenfri zon internationellt, utan har skrivit in i sin lagstiftning att landet är och ska vara fritt från kärnvapen.

Andra liknande nationella initiativ är att Nya Zeeland förbjuder främmande fartyg eller flygplan som drivs av kärnkraft eller bär kärnvapen kommer in på landets farvatten eller landar på landets territorium och Filippinerna som har gjort en grundlagsförändring genom att skriva in sin tillhörighet i en kärnvapenfri zon.

I januari 1992 skrev Sydkorea och Nordkorea under en gemensam deklaration om att bevara den Koreanska halvön kärnvapenfri. Under denna överenskommelse gick staterna med på att inte provspränga, framställa, producera, ta emot, äga, förvara, utplacera eller använda kärnvapen; att inte äga anläggningar för upparbetning av plutonium eller anrikning av uran; och att använda kärnkraft endast för fredliga syften.

Deklarationen har inte trätt i kraft eftersom ingen av staterna har levt upp till sina löften om att etablera ett bilateralt inspektionsprogram som skulle kontrollera kärnteknologisk utveckling i båda staterna. 2003 drog sig Nordkorea ur Icke-spridningsavtalet och man provsprängde sitt första kärnvapen 2006.

Utmaningar och problem

Etablerandet av kärnvapenfria zoner är en stor framgång i arbetet för att uppnå en värld helt fri från kärnvapen, men det återstår många utmaningar. En av dessa är att få alla länder inom området att ratificera avtalen och dess protokoll.

Att hitta ett system för att kontrollera att alla länder efterlever avtalet är en annan utmaning. En fråga som det råder oklarhet kring är också huruvida kärnvapen ska få transporteras genom kärnvapenfria zoner, exempelvis via luften eller havet. Medlemsstaterna i Tlatelolco-avtalet för Latinamerika och Karibien diskuterar till exempel om kärnvapenstater borde tillåtas transportera kärnvapen genom zonen.

Kärnvapenfri zon i Mellanöstern

Att etablera en kärnvapenfri zon i Mellanöstern är ett omdiskuterat ämne inom det internationella nedrustningsmaskineriet. En fredskonferens i Madrid 1991 lade grunden för en multinationell mekanism för att arbeta för ett kärnvapenfritt Mellanöstern. Sedan 1974 antar FN:s generalförsamling varje år en resolution om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern, men än så länge har förslaget inte blivit verklighet. Med kärnvapen i Israel, tveksamheter kring Irans urananrikningsaktiviteter, kriget i Irak och den utdragna konflikten mellan Israel och Palestina borde det ligga i alla länders intresse att göra allt för att undvika att en kärnvapenupprustning får fotfäste i regionen.

En förutsättning för att förhandlingar kring en kärnvapenfri zon i Mellanöstern ska kunna påbörjas är att Israel ställer sina kärnenergianläggningar under IAEA:s kontrollmekanismer. I 2010 års översynskonferens av Icke-spridningsavtalet kom man i konsensus fram till att det senast 2012 års utgång ska hållas en konferens om en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern. Finland åtog sig att samordna detta, men när översynskonferensen av Icke-spridningsavtalet äger rum 2015 har ännu inte en sådan konferens ägt rum.

översynskonferensen av Icke-spridningsavtalet 2015 så var diskussioner om en zon fri från massförstörelsevapen på tapeten. Egypten krävde att ett datum för en konferens om denna zon skulle sättas, något som Israel inte ville acceptera eller rätta sig efter. Slutdokumentet kunde inte antas eftersom USA, Storbritannien och Kanada motsatte sig Egyptens krav.

Ett kärnvapenfritt Europa

Tanken på en eller flera kärnvapenfria zoner i Europa tas upp ibland, men har hittills inte gett resultat. I Europa finns dels Storbritannien och Frankrike som är officiella kärnvapenstater med egna kärnvapen och dels amerikanska kärnvapen som är utplacerade i Belgien, Italien, Nederländerna, Tyskland och Turkiet. I dagsläget (november 2014) finns inga initiativ som verkar leda någonvart i denna riktning.

 

Senast uppdaterad: 150825