Kärnvapenterrorism

Kärnvapenterrorism betecknar användande av, eller hot om användande av kärnvapen i terroristhandlingar. Attacker mot anläggningar där radioaktivt material hanteras eller förvaras räknas ibland i detta sammanhang, eftersom motiv och konsekvenser kan vara likartade.

Det finns ingen allmänt accepterad definition av begreppet terrorism (från latin terror ‘rädsla, fruktan’). Oftast avses det systematiska användandet av våld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av fruktan tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar. I allmänhet används begreppet när våldet utförs av individer eller grupper.

Under senare år har frågan om kärnvapenterrorism tagit upp utrymme i den internationella kärnvapen- och nedrustningsdebatten. Inte minst efter terroristdåden mot World Trade Center och Pentagon i USA den 11 september 2001. Det finns många rapporter och rykten om olika terroristgruppers ambitioner att skaffa kärnvapen.

2005 antog FN:s generalförsamling enhälligt en internationell konvention för förbud mot nukleär terrorism. Konventionen kriminaliserar ägande, användande eller hot om användande av radioaktiva anordningar av icke-statliga aktörer, deras medbrottslingar och organisatörer med syfte att döda eller orsaka skada på personer, miljö eller egendom.

Konventionen förbjuder kärnvapen, vapen som sprider radioaktivitet och attacker på kärnkraftverk och andra nukleära anläggningar. Det finns också ett globalt initiativ för att bekämpa nukleär terrorism som etablerades 2006 och där 85 länder samarbetar.

Risken för kärnvapenterrorism

Hur stor risken för nukleär terrorism är beror olika faktorer. Dels beror det på risken för terrorattacker överlag, dels på om terroristgruppen verkligen avser att åstadkomma en enorm skada och dels på att få tillgång till kärnvapen eller radiologiskt material.

Att tillverka ett kärnvapen är genomförbart för en välorganiserad terrorgrupp om man har tillgång till höganrikat uran. Fortfarande finns sådan vapenuran tillgänglig i ett antal dåligt bevakade forskningsreaktorer. En annan risk är att kärnvapen ”kommer på avvägar”, till exempel från en sönderfallande stat.

Det är känt att den amerikanska och den brittiska säkerhetstjänsten tar riskerna för terroristattacker med kärnvapen eller radiologisk material på stort allvar och undersöker många larmrapporter.

Man har försökt att ge en matematisk beräkning av risken för ett terroristanfall med kärnvapen. Baserat på ett tjugotal, tämligen svårt värderade, antaganden kom man fram till att risken skulle vara 29 % på ett decennium.

Attack mot en kärnreaktor

Att rikta en attack mot en kärnreaktor är en möjlighet för en terroristgrupp att orsaka enorm skada och stort kaos. Följden skulle kunna bli härdsmälta i reaktorkärnan eller till en brand eller explosion som orsakar utspridning av kärnbränsleavfall inom ett stort område med omfattande skador på människor och miljö.

Att dessa reaktorer ofta är dåligt bevakade har påvisats av aktivistgrupper som tagit sig långt in i kraftverken.

Radioaktivt avfall förvaras vid många av dessa kraftverk. Dessutom finns ett stort antal förvar för avfall från kärnkraftverk och mängden radioaktivitet i vissa av dessa är mycket stor.

Erfarenheterna från katastrofen i Fukushima inger oro för att det kan räcka med att man slår ut det elektriska systemet i reaktorn för att åstadkomma en härdsmälta. Det kan räcka med att man slår ut det elektriska systemet i reaktorn för att åstadkomma en härdsmälta. Det var det som hände i kärnkraftsanläggningen i Fukushima, Japan. Om en terroristgrupp har tillräcklig information om el-systemet kräver det inte så stora resurser hos terroristgruppen för att åstadkomma en katastrof.

Smutsiga bomber

Den mest lätt tillgängliga nukleära terrormetoden är en bomb som sprider radioaktiva ämnen utan att en kärnklyvning ägt rum. Att tillverka ”smutsiga bomber” är enklare än att tillverka ett fungerande kärnvapen.

En sådan så kallad smutsig bomb (dirty bomb) kan bestå av restprodukter från kärnkraftsreaktorer som packas in i en vanlig sprängladdning. När denna exploderar sprids dödliga radioaktiva partiklar ut i omgivningen.

Radioaktivt avfall förvaras vid många av kraftverk. Avfallet transporteras också i stor omfattning både inom länder och internationellt, vilket utgör en säkerhetsrisk.

Radioaktiva ämnen används också i andra sammanhang. På sjukhus används radioaktiva isotoper för cancerbehandling. Även vissa laboratorier och fabriker använder sig av radioaktiva ämnen.

I Ryssland lyckades terrorister få tag på och använda radioaktivt avfall. 1995 placerade en grupp från Tjetjenien ut en smutsig bomb i en park i Moskva. Bomben bestod av en kombination av dynamit och en av de starkt radioaktiva restprodukterna vid kärnfission – Cesium 137. Bomben sprängdes aldrig, utan gruppen kontaktade endast media för att väcka uppmärksamhet.

Konsekvenserna av en detonation av en radioaktiv laddning beror på många faktorer. I vissa av de scenarier som publicerats är antalet döda något hundratal eller tusental och antalet strålskadade mångfalt större medan i andra situationer antalet skadade kan bli litet.

Om ett större antal skulle behöva medicinsk behandling för strålsjuka skulle det bli ett stort problem. Utöver dödsfall och ett stort antal skadade skulle en smutsig bom ha en enorm terroreffekt på samhället och dess funktioner.

Det skulle skapa rädsla och osäkerhet för en lång tid framåt. Även de ekonomiska konsekvenserna skulle kunna bli mycket stora vid ett anfall mot en större stad och effekterna skulle bli långvariga.

Stöld av klyvbart material

En bomb byggd med 20 kg höganrikat uran (HEU) skulle kunna ge skador motsvarande Hiroshimabomben. Om bomben detoneras på marken istället för i luften minskar räckvidden för explosionen och hettan jämfört med Hiroshima, men istället blir det radioaktiva nedfallet mycket större.

Det stort antalet dödade, brännskadade och strålskadade skulle beror inte bara på bombens storlek, utan även på vindriktning, tidpunkt på dygnet, befolkningstäthet med mera.

En sprängning på Manhattan av en bomb lika stor som den som sprängdes över Hiroshima beräknades i en studie få 52 000 omedelbart dödade medan antalet strålskadade kunde bli 100 000 eller, vid olycklig vindriktning, ännu flera.

Det mest sannolika sättet för terrorister att tillverka kärnvapen är genom att använda HEU, uran med minst 80 % av uranisotopen U-235. Omkring 20 kg HEU skulle vara tillräckligt för ett vapen. Däremot kan terrorister troligtvis inte tillverka en bomb med plutonium, eftersom detta kräver avancerad teknologi och stora kunskaper.

Man kan givetvis också föreställa sig att en kärnvapenstat överlämnar en fungerande kärnvapen till en terroristgrupp.

För att minska risken för kärnvapenterrorism är det viktigt att försvåra tillgången till HEU. Detta material används i ett stort antal forskningsreaktorer världen över. Många av dessa anläggningar finns i akademiska miljöer eller industriområden där säkerheten är låg. Det gör dem till attraktiva mål för terrorister på jakt efter kärnvapenmaterial.

Både USA och Ryssland har stora lager av militärt HEU. Överskottet är HEU som länderna inte behöver för sitt kärnvapenprogram kan konverteras till låganrikat uran som används i kärnkraftsreaktorer. Det är ett av de mest effektiva sätten att minska risken för att terrorister stjäl HEU för kärnvapentillverkning.

Höganrikat uran är i de flesta fall inte alls nödvändigt för att driva de reaktorer som tillverkar isotoper för medicinskt bruk eller forskningsreaktorer. Låganrikat uran (LEU) fungerar utmärkt till detta, men det krävs investeringar för att bygga om reaktorerna. På 1970-talet gjordes en överenskommelse om att man skulle gå över från HEU till LEU, något som på senare år skett i ökande utsträckning.

Plutonium finns i mängder runtom i världen. Ett flertal länder äger stora lager av plutonium från kärnkraftverk. Både Ryssland och USA äger betydande lager av militärt plutonium från kärnvapen som har nedmonterats. Militärt plutonium blandas med uran för att användas i kärnkraftsreaktorer.

En process som noga måste kontrolleras och övervakas för att inte öka risken för plutoniumstöld, till exempel för tillverkning av smutsiga bomber. Däremot kan terrorister troligtvis inte tillverka en bomb med plutonium, eftersom detta kräver avancerad teknologi och stora kunskaper.

Terroristorganisationer

Under de två senaste årtiondena finns det tre terroristgrupper som aktivt har velat komma över kärnvapen. I sin strävan efter kärnvapen har de försökt stjäla eller köpa vapen.

Al Qaida

Det mest kända och omtalade terroristnätverket i världen är troligtvis al Qaida och den mest kände terroristledaren är följaktligen Usama bin Ladin. Al Qaida låg bakom flygplanskapningarna mot World Trade Center och Pentagon i USA den 11 september 2001.

Bin Ladin och al Qaida visade, genom både ord och handling, att de eftersträvar kärnvapen för att använda mot USA och dess allierade. Bin Ladin ska ha uttryckt att anskaffning av kärnvapen är en ”religiös plikt.”

När USA anföll Afghanistan i oktober 2001 splittrades al Qaidas starka fäste och många anhängare flydde till andra länder eller gick under jorden. I samband med detta försvann mycket av den dokumentation som nätverket hade om sina aktiviteter. Amerikanska CIA anger ändå hittat en del dokument som handlar just om kärnvapen. Orsakerna till att al Qaida inte genomförde sina kärnvapenplaner har inte klarlagts.

Aum Shinrikyo

Den 20 mars 1995 blev den japanska sekten Aum Shinrikyo uppmärksammad över hela världen då den spred ut livsfarlig Sarin-gas i Tokyos tunnelbana. Attentatet dödade 12 personer och närmare 1300 skadades av att andas in den farliga gasen.

Sektens ledare, Shoko Asahara, var besatt av kärnvapen och av att starta ett kärnvapenkrig. Man menade att sektens medlemmar skulle bli de enda överlevande efter en kärnvapendomedag.

Aum Shinrikyo såg Ryssland som en möjlig källa till kärnvapen, material och teknologi. Det finns rapporter om att sekten lyckades rekrytera personal från Kurachtov-institutet, ett av Rysslands ledande centra för kärnteknologisk forskning och en plats där flera hundra kilo höganrikat uran (HEU) förvarades under dåligt kontrollerade former.

Sekten etablerade även relationer med högt uppsatta personer inom det ryska försvaret och säkerhetstjänsten.

Tjetjenska gerillagrupper

Det finns flera dokument som visar på ett intresse för kemiska, biologiska, radiologiska och kärnvapen bland terroriststämplade grupper i den ryska utbrytarrepubliken Tjetjenien.

Uttalanden och dokumentation från vissa tjetjenska nationalister pekar på ett intresse för storskalig kärnvapenterrorism, antingen genom sabotage av en stor kärnanläggning eller genom användande av en kärnladdning.

2002 varnade den dåvarande tjetjenska ledaren Aslan Makhadov för att ytterligare terrorattacker mot Ryssland var troliga och att man inte kan utesluta att någon grupp tar över en kärnanläggning. Resultatet kan bli katastrofalt inte bara för Ryssland och Tjetjenien, utan för hela Europa.

Kärnvapen mot terrorister

Frankrike och USA säger att man behöver kärnvapen i ”kriget mot terrorismen”. Hur dessa skulle kunna användas är oklart. Den forna franska presidenten Jacques Chirac uttalade att varje land som stödde terrorism mot Frankrike kunde förvänta sig att bli attackerat med kärnvapen.

USA har inte klargjort på vilket sätt kärnvapen skulle kunna användas i kriget mot terrorismen.

Om en kärnvapenstat skulle använda kärnvapen mot en terroristorganisation skulle det innebära ett brott mot krigets lagar, särskilt lagen om proportionalitet.

 

Senast uppdaterad: 170918