Mänskliga psyket

Vi är alla utrustade med psykologiska filter eller avskärmningsmekanismer för att vi inte ska bli helt översvämmade av alla intryck som ger upphov till outhärdliga känslor hos oss. Filtren gör att vi kan hålla distans till den verklighet och de känslor som drabbar till exempel vid katastrofer, olyckor etcetera. Om vi skulle leva oss in i varje enskilt olycksöde skulle ångest och känslostormar utplåna varje möjlighet till att leva ett fungerande vardagsliv.

”Sådant händer inte mig” är en försvarsmekanism som vi människor använder oss av för att inte oroa oss för allt som vi vet kan drabba oss själva eller våra familjer och vänner.

Risken med avskärmningen är att vi sakta vänjer oss på ytan men att känslor av oro, vanmakt och skuld obemärkt tränger sig på inifrån och ställer till det för oss känslomässigt. Den förträngda känslan av vanmakt kan ge upphov till en ännu starkare känsla av att verkligen inte kunna påverka sitt eget liv, med stor ångest som följd.

Avskärmningen riskerar också leda till att vi låter bli att se vad vi trots allt kan göra för att förändra både vår egen situation och större världsliga skeenden. Vi blir passiva, uppgivna och oengagerade inför både smått och stort.

Kärnvapenhotet

Castle Bravo

Kärnvapenhotet är både diffust och överväldigande. Att se det i vitögat kan leda till uppgivenhet och förtvivlan. Samtidigt kan den som orkar vara aktiv och arbeta för kärnvapennedrustning ofta till sin förvåning uppleva att även till synes små insatser kan få en att känna sig mer hoppfull och mindre uppgiven. Det blir som om just den egna aktiviteten är ett motgift mot vanmakten.

Flera vetenskapliga studier vittnar om att barn och unga är särskilt påverkade av kärnvapenhotet, ofta i kombination med oro för den pågående miljöförstöringen. De flesta studierna på detta område är från kalla kriget och nyare studier kan tyda på en förändring från oro för kärnvapen till oro för miljöförstöringar. De har en mer eller mindre stark vardagsoro.

Tyvärr kan det medföra att deras framtidstro sviktar, liksom deras tro på den vuxna generationens vilja och förmåga att skydda dem och deras liv. Erfarenhet visar att barn och unga mår bra av att få ventilera sina känslor och prata om sina tankar kring kärnvapenhotet.

Rädsla för strålning

Rädslan för kärnvapen och kärnvapenkrig är komplext, särskilt med tanke på de apokalyptiska effekterna och den allmänna rädslan för krig och katastrofer men även rädslan för strålning. Strålning kan man inte se, lukta eller på annat sätt känna och upplevs annorlunda än faror som kan konkret kännas.

radiationStrålningsproblem är delar av kärnvapenproblemet. Detta har studerats i andra situationer, såsom nukleär kontamination från kärnkraftsindustrin, till exempel efter Tjernobylolyckan och andra strålningsolyckor som till exempel Gôianiaolyckan i Brasilien eller medicinsk strålningsanvändning.

På senare år har även rädslan för att terrorister ska använda massförstörelsevapen även lagts till strålningsrädslan. Trots att doserna inte är obetydliga verkar inte allmänheten vara oroade av det medicinska strålningsbruket.

Tjernobylolyckan upplevdes som väldigt hotande även för närliggande områden. Även i kontaminerade områden längre bort från olyckan såsom i Skandinavien reagerade människor med oro och rädsla.

Europeiska undersökningar visar att oron var högre i områden med högre grad av nukleärt nedfall än i områden med lägre halter. Kvinnor reagerade psykologiskt mer negativt än men och rädslan varade under längre tid. Också i Gôianiaolyckan upplevdes massiv oro och problemen verkar ha haft långvariga effekter. Det finns likvärdiga erfarenheter mellan dessa två olyckor och kärnvapenoffren i Japan, dock med variationer i omfattning.

 

Senast uppdaterad: 151211