Genus

I de föreställningar och system som gör att kärnvapen fortfarande ses som legitima finns uppfattningar om kön och genus invävda. För att nå effektiv nedrustning av kärnvapen krävs därför en djupare förståelse för hur uppfattningar om kön, kopplat till idéer om makt och styrka, påverkar spridningen av kärnvapen och hindrar nedrustning.

Genus är ett analytiskt begrepp som används dels för att synliggöra föreställningar om kvinnlighet och manlighet samt innebörden av att vara kvinna eller man. Det kan också användas av och handla om personer som inte vill identifiera sig varken som kvinna eller man, utan helt slå sig fria från de system som inordnar människor efter kön.

Genus handlar delvis om individens identitet och hur samhället försöker lära oss hur en kvinna eller man, flicka eller pojke bör vara. Men det har även att göra med hur maktrelationer inom både familjen och samhället struktureras. I det bredare samhället märks detta ofta i att män generellt sett har mer politisk, ekonomisk, religiös och kulturell makt än kvinnor.

På global nivå har uppfattningar om genus konsekvenser för vad som prioriteras, eller anses viktigt, i säkerhetspolitiken och vilken roll vapen anses ha inom detta.

Genus påverkar därmed även vår syn på kärnvapen, vilket tydligt framkommer i studien The Relevance of Gender for Eliminating Weapons of Mass Destruction utgiven av The Weapons of Mass Destruction Commission. Där förklarar forskarna Carol Cohn, Felicity Hill och Sara Ruddick att biologiska skillnader mellan könen förvisso finns, men vad som uppfattas som maskulint och feminint är olika beroende på kultur och tid.

Vi som samhälle har förväntningar på vad kvinnor och män har för karaktärsdrag, vad de bör jobba med, vilken roll de bör ha i familjen, vad som betraktas vara en ”riktig” kvinna eller en ”riktig” man. I och med detta ger vi kulturell innebörd till de biologiska skillnaderna.  Detta visar sig ofta i att kvinnor skolas in i passiva roller medan män uppfostras till att inta aktiva roller i samhället.

Det är genom dessa föreställningar som maktrelationer skapas. Det som kulturellt associeras till ”manligt”, till exempel styrka, rationalitet, aktivitet och tanke, värderas högre och ställs i kontrast till det som kulturellt har betingats som ”kvinnligt”. Det är sådana föreställningar om maskulinitet som i sin tur skapar idéer om att det är  ”naturligt” att män har makten, i och med att maskulinitet innebär styrka och att män förväntas slåss och försvara de ”svaga”, ”feminina” kvinnorna. Därmed upprätthåller det internationella systemet strukturer som utesluter kvinnor, inte minst från säkerhetspolitiken, och som premierar vissa typer av tankesätt och värderingar framför andra.

Manligt och kvinnligt i krig och fred

Forskaren Cynthia Enloe beskriver hur krig och vapen ofta är förknippade med maskulinitet och aktivt handlande, medan diplomati så som medling förknippas med passivitet och feminitet. Konsekvenserna av detta märktes till exempel i  kampen mellan Bush-administrationen och FN:s vapeninspektion år 2002 gällande Iraks eventuella massförstörelsevapen.

Enloe menar att Bush-administrationens misstänksamhet gentemot FN:s vapeninspektion delvis kan förklaras med att USA såg FN som mindre trovärdig efter att organisationen börjat med mjukare och mer ”feminiserade” initiativ i form av förhandlingar efter 11 september 2001.

USA:s misstänksamhet mot FN-inspektörer och diplomater handlade om att den amerikanska politiska kulturen inte värderar ”feminint” handlande lika högt som ”maskulina aktioner” baserade på fysisk styrka. Dessa resonemang visar enligt Enloe på ett samband mellan maskulinitet och militarism.

Att det finns en maktordning mellan könen där kvinnor värderas lägre än män, och det som ses som feminint värderas lägre än det som ses som maskulint, betyder dock inte att kön är avgörande för hur vi ser på kärnvapen. Det handlar snarare om vilka ideal eller normer vi präglas av.

Margaret Thatcher utgör ett exempel på hur ideal om säkerhet som ofta associeras till maskulinitet inte behöver vara beroende av vilket kön man har.

Militarism – en tävling i manlighet?

Cohn, Hill och Ruddick visar på ett samspel mellan normer och idéer kring maskulinitet och militarism i The Relevance of Gender for Eliminating Weapons of Mass Destruction. De identifierar ett samband mellan krig och vad vi uppfattar som ”heroisk maskulinitet”.

Det finns till exempel ofta en medvetenhet om att framställa politiska kandidater som manliga, baserat på föreställningen att det i  dessa sammanhang är farligt att uppfattas som mjuk och svag. Ofta är politisk maskulinitet förknippat med möjligheten att använda vapen och militära aktioner. Därför har vi flera gånger fått skåda amerikanska presidenter posera vid stridsflygplan.

Denna bild av krig förknippad med en hjältemodig maskulinitet är beroende av att feminisera och devalvera fred och icke-militära metoder som orealistiskt och, i vissa fall, till och med som icke önskvärt.

I studien från the Weapons of Mass Destruction Commission berättar en fysiker om en situation som exemplifierar hur uppfattningen om genus begränsar det politiska samtalet kring kärnvapen, och hur sådana uppfattningar upprätthåller militära ideal:

”Several colleagues and I were working on modelling counterforce nuclear attacks, trying to get realistic estimates of the number of immediate fatalities that would result from different deployments. At one point, we re-modelled a particular attack, using slightly different assumptions, and found that instead of there being 36 million immediate fatalities, there would be only 30 million. And everyone was sitting around nodding, saying ´Oh, yes, that’s great, only 30 million.´ when all of a sudden, I heard what we were saying.  And I blurted out, ´Wait, I’ve just heard how we´re talking – Only 30 million! Only 30 million human beings killed instantly?´Silence fell upon the room. Nobody said a word. They didn’t even look at me. It was awful. I felt like a woman.”

Fysikern blev och kände sig ”feminiserad” i ordets kulturella betydelse. För det första brydde han sig om människor och såg till konsekvenserna av kärnvapen i form av lidande och död, vilket är realiteter som  vanligtvis inte diskuteras i den miljö han befann sig i.

För det andra utbrast han i protest på ett okontrollerat sätt vilket visade att han var känslosam och upprörd över att skada andra människor. Precis som karaktärsdrag förknippade med feminitet värdesätts lägre, så sjönk även fysikerns status inför hans kollegor då han ansågs agera på ett ”feminint”, känslosamt och mjukt sätt i ett sammanhang där militära strategier står i fokus.

På samma sätt som kvinnor många gånger ignoreras då det gäller säkerhetspolitiska frågor, ignorerades denne fysiker av sina kollegor. Den kulturella meningen vi ger de biologiska könen kan ha gjort att fysikern upplevde kvinnans lägre status som naturlig.

Att fysikern uttryckte att han kände sig som en kvinna, och att detta i sin tur var hemskt, visar att han var medveten om kvinnors status och inflytande utan att ifrågasätta den rådande maktrelationen mellan könen.

Kärnvapen – ett bevis på manlighet?

De flesta stater vill framstå som starka, respektingivande och med makt att påverka omvärlden. Innehav av kärnvapen skapar en hierarki av makt i världen; den som har kapacitet att förstöra världen mest, anses också ha störst makt.

USA, som redan har en av världens starkaste ekonomier och den största militära styrkan, menar att de även måste ha kärnvapen för att bevara nationens säkerhet. Detta sänder tydliga signaler till andra stater om kärnvapnens makt. Att skaffa egna kärnvapen blir ett sätt för andra länder att uppvisa att de har samma styrka, samma makt, samma ”maskulinitet”.

Kärnvapenstaterna inom icke-spridningsavtalet, NPT, kan beskrivas som att de själva tar på sig en fadersroll där de måste kontrollera, försvara och begränsa andra ociviliserade länders handlingsutrymme vilka ses som för emotionella, okontrollerade och omogna för att kunna hantera kärnvapen. På så sätt ”feminiserar” kärnvapenstaterna inom ickespridningsavtalet andra länder när de hindrar dem från att inneha kärnvapen.

Detta kan förklara uttalandet av den hindunationalistiske ledaren Balasaheb Thackeray som efter Indiens provsprängningar av kärnvapnen 1998 sa: ”we had to prove that we are not eunuchs”.  Kanske var han trött på att känna sig ”feminiserad”? Kärnvapen blir därmed inte bara ett vapen utan en politisk symbol, ett bevis på ”manlighet”, självständighet och suveränitet i en värld styrd av realpolitik.

Språkets betydelse för att upprätthålla maskulina ideal

Forskaren Carol Cohn fokuserar på språkets betydelse för att legitimera kärnvapen. Cohn menar att språket både reflekterar och formar det amerikanska kärnvapenstrategiska projektet.

I hennes studier av yrkesverksamma inom området förekommer ofta meningar som ”Patting the missiles” vilket inte bara behöver vara en anspelning på sexuell intimitet, ordvalet patting används även då man klappar små barn och djur. Genom att ta till detta begrepp, vilket annars används i samband med små, söta och harmlösa varelser, menar Cohn att personen distanserar sig från missilernas förfärande massförstörelse. På så vis gör språket att dödligheten försvinner.

Cohn visar på att bildspråket bekräftar sambandet mellan ”maskulin sexualitet” och upprustning, samtidigt som det kan ses som ett verktyg för att minimera allvaret i militära ansträngningar och fungera som ett sätt att förneka de dödliga konsekvenserna. Genom språkets makt menar Cohn att denna farliga tävling i manlighet förminskas till att uppfattas som ofarlig. Denna språkkultur anses vara avsiktlig och nödvändig för att lära män att kontrollera rädsla, vilket i allmänhet förknippas med feminina drag.

Det teknostrategiska språket är abstrakt och ger aldrig associationer till  bilder av krig. Cohn beskriver hur språket ger kontroll, en känsla av att människan kan härska över teknologi som i slutändan är utom kontroll och uppfattning. Språket innefattar endast användarens perspektiv på kärnvapen och utesluter att det skulle finnas några offer.

Cohn berättar i boken om hur hon själv upplevde att ju bättre hon blev på att använda språket inom det kärnvapenstrategiska arbetet, desto sämre blev hon på att uttrycka sina egna värderingar och tankar. Samtidigt som språket innebar att hon kunde uttrycka saker hon inte tidigare kunde uttrycka, så innebar det även att språket exkluderade andra sätt att uttrycka sig på. ”Fred” är ett exempel på ett begrepp som inte förekommer i detta sammanhang.

Språket gjorde det även möjligt att prata om kärnvapen utan att tänka på människorna som faller offer för dem. Cohn menar att sättet att tänka skulle förändras om ord som ”mass murder” användes i stället för ”collateral damage”.

Det som Cohn ifrågasätter är inte främst problemet med att verksamma inom kärnvapenstrategisk verksamhet använder sig av ett språk som låter dem fly från verkligheten. Det stora problemet med språket är att det inte finns någon verklighet bakom orden. Den värld som de talar om är en värld av abstraktioner.

Språkets makt upprätthåller det rådande systemet där kärnvapen uppfattas som en naturlig del av vår världsordning. Det symboliska värdet i kärnvapen som ett bevis på självständighet och makt, legitimerar därmed också att stater spenderar pengar på kärnvapen.

Cohn visar att det inte finns något sätt att tala om mänsklig död eller det mänskliga samhället i ett språk som är designat för att tala om vapen. För att ändra den rådande inställningen till kärnvapen måste därmed strukturerna och språket förändras.

Kärnvapen och genus i FN

Säkerhetspolitik och vapenfrågor är alltså manligt dominerande områden, men på senare tid har frågan om kvinnors rätt till makt och inflytande kommit upp på dagordningen. År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som uppmanar FN:s generalsekreterare, FN:s säkerhetsråd, medlemsstaterna och andra icke-statliga aktörer att:

  • öka kvinnors deltagande i konfliktförebyggande och fredsbevarande insatser och stödja kvinnors fredsinitiativ i konfliktområden,
  • säkerställa kvinnors deltagande i institutioner och beslutsfattande i postkonfliktsituationer och övergångsprocesser från konflikt till fred,
  • stärka skyddet för kvinnor och flickors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna, skyddet enligt internationell humanitär rätt och särskilda behov i samband med krig och konflikter,
  • integrera ett genusperspektiv i freds- och säkerhetsfrämjande och humanitära insatser.

I slutrapporten från Kommissionen om massförstörelsevapen, Blixtkommissionen, från 2006 konstateras att:

”I synnerhet har kvinnoorganisationer ofta spelat en avgörande roll – från fredskonferenserna i Haag på 1800-talet till dags dato. Kvinnors roll i att bevara och gynna fred och säkerhet uppmärksammades av FN: s säkerhetsråd i resolution 1325 (år 2000). Kvinnor har helt korrekt observerat att militärpolicys och användandet av väpnat våld ofta har influerats av felaktiga idéer om manlighet och styrka. En förståelse för och en frigörelse från detta traditionella perspektiv kan hjälpa till att avskaffa några av de hinder som står i vägen för nedrustning och ickespridning.”

Sedan resolution 1325 har ytterligare 6 resolutioner antagits på samma tema. I de två senaste, resolution 2106 och 2122 (2013) erkänns kopplingen mellan vapenspridning och våld mot kvinnor. Detta är delvis ett resultat av det globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty, som antogs i FN 2013, och som innehåller skrivningar om att stoppa vapenexport som leder till genusrelaterat våld.

Avtalet och resolutionerna är del av en växande debatt kring genusperspektiv på vapen och nedrustning, och sedan 2010 har det även antagits resolutioner i generalförsamlingen om att kvinnors deltagande i nedrustningsprocesser ska öka.

Den senaste resolutionen antogs i generalförsamlingens första utskott i oktober 2014 under beteckningen A/C.1/69/L.47 ”Women, disarmament, non-proliferation and arms control”. Resolutionen handlar om vikten av att både kvinnor och män deltar i arbetet med nedrustning, ickespridning och vapenkontroll, och att det krävs bättre analyser av hur kvinnor och män drabbas olika av vapen.

 

Senast uppdaterad: 171026