Nordkorea

Nordkorea är det senaste landet att skaffa kärnvapen. 2003 gick landet ur icke-spridningsavtalet och 2006 provsprängde landet sitt första kärnvapen. Även om sprängningen sågs som ett misslyckat kärnvapentest så har landet efter det gjort ett flertal tester som visar på att Nordkorea har kapaciteten. Men det råder fortfarande stor osäkerhet kring det nordkoreanska kärnvapenprogrammet och om och i så fall hur många kärnvapen det kan ha producerat. Enligt beräkningar har Nordkorea cirka 10 stridsspetsar i sin kärnvapenarsenal.

Yongbyon Magnox reactor

Yongbyon Magnox

Efter koreakriget slutade 1953 började den nordkoreanska ledarskapet undersöker möjligheterna att utveckla kärnvapen. Byggandet av en 20 megawatt reaktor (mätt i termisk effekt) inleddes 1964 i Yongbyon, utnyttjade den så kallade ”Magnox” -tekniken där ritningar och beskrivningar fanns offentligt. Denna reaktor utnyttjar naturligt uran som bränsle (som inte behöver anrikning), med användning av grafit som dess neutronmoderator och koldioxid som kylmedel.

Landet har sedan 1986 en operativ reaktor som producerar separerat plutonium som kan användas för kärnvapen. Oberoende experter menar att den har producerat runt 43 kilo (+/- 10 kilo) separerat plutonium. Beroende på landets tekniska kompetens och hur sprängkraftiga kärnvapen man önskar producera, kan det innebära att Nordkorea har mellan 5 och 15 kärnvapen. Det är osäkert om Nordkorea har producerat kärnvapenstridsspetsar som verkligen kan avfyras med hjälp av exempelvis en missil.

Nordkorea utförde ett underjordiskt kärnvapentest den 9 oktober 2006. Sprängkraften uppskattades till mindre än ett kiloton, vilket kan jämföras med att bomben som fälldes över Hiroshima 1945 hade en sprängkraft på 19 kiloton och de flesta av dagens kärnvapen sägs vara mer än tio gånger så starka som Hiroshimabomben. Testet nådde inte den sprängstyrka man hade räknat med, men visade ändå att Nordkorea bemästrar kärnbränslecykeln och har kapacitet att producera åtminstone enklare kärnladdningar.

Nordkorea var medlem i icke-spridningsavtalet (NPT), men drog sig ur avtalet i början av 2003. Bara någon månad senare avslöjade nordkoreanska ämbetsmän för första gången vid ett rundabordssamtal mellan USA och Nordkorea att landet hade utvecklat kärnvapen. Vidare hotade Nordkorea med att landet har och överväger att exportera upparbetade plutoniumstavar om inte USA går med på bilaterala samtal – alltså samtal mellan bara Nordkorea och USA. Förhandlingar med Nordkorea – vilka pågått i många år med långa perioder av uppehåll och samarbetsovilja – har förts i de så kallade sexpartssamtalen mellan Nordkorea, USA, Japan, Sydkorea, Kina och Ryssland.

Kim Il Sung and Kim Jong Il

Kim Il Sung och Kim Jong Il

Nordkoreas kärnvapenprogram ger landet och dess diktator uppmärksamhet i världen och fungerar som utpressning för att få leveranser av olja och säd. För närvarande, 2008, pågår fortfarande förhandlingar som syftar till att landet skall helt montera ner de anläggningar som kan användas för kärnvapenframställning. Fredsförhandlingar pågår inte. Efter Nordkoreas provsprängning i oktober 2006 återupptogs sexpartssamtalen hastigt. Nordkorea kunde med sin – om än begränsade – provsprängning öka pressen på omvärlden och därmed stärka sitt förhandlingsläge för ekonomiskt bistånd och en normaliserad relation till USA.

I februari 2007 hade man i samtalen nått en överenskommelse där Nordkorea inom 60 dagar skulle frysa sitt kärnvapenprogram, tillhandahålla en fullständig förteckning över sitt kärnvapenmaterial, stänga sin plutoniumproducerande reaktor i Yongbyon och i slutändan totalt avskaffande av sitt kärnvapenprogram. I utbyte skulle landet få ekonomiskt stöd, energibistånd och humanitär assistans. Dessutom skulle Nordkorea få olja och tidigare frusna utlandsplacerade tillgångar skulle frigöras. Överenskommelsen innebar också att Nordkorea och USA skulle uppta bilaterala samtal sinsemellan.

I februari 2008 redogjorde Christopher R. Hill, USA:s representant i sexpartssamtalen, för hur arbetet med att genomföra överenskommelsen gått. Nedmonteringen av anläggningen i Yongbyon går bra, och många viktiga steg har tagits i att nedmontera de tre viktigaste delarna av anläggningen: forskningsreaktorn, upparbetningsstationen och anläggningen för produktion av plutoniumstavar. Amerikanska experter har full insyn i nedmonteringen, som också finansieras med amerikanska medel.

Den överenskomna listan över klyvbart material för kärnvapen som Nordkorea skulle presentera i december 2007 var fortfarande inte klar, men staterna fortsätter pressa på för att få en lista snarast. Samtidigt som Nordkorea lever upp till sin del av överenskommelsen har övriga stater också börjat uppfylla sina löften. Sydkorea, Kina, Ryssland och USA har bidragit med varsin skeppslast olja. Även annat stöd, både ekonomiskt och tekniskt, har genomförts. Hill menar att utvecklingen är positiv men att det är lång väg kvar att gå. Viktiga framtida målsättningar är att få Nordkorea att återvända till NPT-avtalet och att anta IAEA:s säkerhetsöverenskommelser.

Kim Jong Un

Kim Jong Un

Nordkorea lämnade sexpartssamtalen i april 2009 efter USA fördömde testet av landets ballistiska långdistansmissiler. I maj 2009, Nordkorea genomförde ytterligare ett test av en kärnladdning, varvid denna gång beräknas ge flera kiloton.

Efter en dramatisk upptrappning av nordkoreansk retorik som präglats av internationella spänningar, uppgav Nordkorea att man hade genomfört ett tredje kärnvapenprov i februari 2013. Spänningarna hade utlösts 2012 efter Nordkorea hade skjutit upp två ”Kwangmyŏngsŏng”, satelliter som använder Unha-3 raket, en variant av Taepodong-2 som är en ballistisk långdistansrobot.

Vapenbärare

Nordkorea har ett aktivt program för att producera kort-, medel- och långdistans ballistiska missiler, ofta är baserade på sovjetisk (Scud-B och Scud-C i fallet med den Nodong missil) och ryska designen (R-27, i fallet med Musudan missil). Några av dessa har sålts till Iran och andra länder. Det finns dock för närvarande ingen offentlig tecken på Nordkorea har utvecklat en nukleär stridsspets som kan placeras på sina ballistiska missiler.

  • Nodong: Nordkoreas äldre medeldistans ”Nodong” -missilen tros ha 1000-1250 kilometers räckvidd. Detta gör det möjligt att nå den japanska ön Okinawa, där det finns amerikansk militär närvaro. Missilen är senast testad den 26 mars 2014.
  • Musudan: Nordkorea håller på att utveckla medeldistans-ballistiska missiler (> 3000 kilometers räckvidd) döpta till BM-25 ”Musudan”. Musudan presenteras i en nordkoreansk militärparad under 2010, men har ännu inte varit testats.
  • Taepodong-2: missilen tros för närvarande fortfarande vara under utveckling efter en rad misslyckade tester. Nordkoreas Taepodong-2 missil ändå tros ha tillräcklig räckvidd för att nå Alaska (> 5500 km räckvidd) givet en lyckad lansering. Missilens tillförlitlighet är dock omtvistat efter multipla misslyckade tester och endast ett lyckat test, vilket å andra sidan var i syfte att leverera en konstgjord satellit i omloppsbana och inte återinträda i atmosfären, som en ballistisk missil skulle behöva göra om det skall användas som ett vapen.
  • Hwasong-13: Nordkorea utvecklar också en annan långdistans ballistisk missil (tros ha> 5500 kilometers räckvidd och liknar Taepodong-2), döpt till KN-08 ”Hwasong-13″. Medan Hwasong-13 visades upp i en militärparad 2012, har vissa analytiker hävdat att missilerna som visas vara modeller på grund utformade anomalier som orsakade tvivel om huruvida dessa missiler faktiskt var operativa.

Trots Nordkoreas utveckling av flera långdistansmissiler under det senaste decenniet, är endast Nodong-missilen tillräckligt testad för att slutföra sin livskraft. Trots sin korta intervall fortsätter missilen att utgöra ett regionalt säkerhetshot mot Nordkoreas grannländer.

Kärnvapenarsenal

Nordkorea offentliggör inte information om sin kärnvapenkapacitet och lager. Det gör att Nordkoreas kärnvapenarsenal beräknas på uppskattningar och överslag. Det är uppskattat att landet, 2014, sannolikt endast hade producerat maximalt 10 kärnvapen som anses vara relativt outvecklade, förutsatt att bomberna använder 5 kg vardera av Nordkoreas begränsade plutonium försörjning. Landets konventionella militära kapacitet förblir därmed som ett betydligt större säkerhetshot mot grannländerna i dag.

Det finns idag experter som menar att Nordkorea kommer att öka sin kärnvapenarsenal. Men källorna är osäkra.

Klyvbart material

I likhet med Nordkoreas kärnvapenlager är mycket lite känt om Nordkoreas lager av klyvbart material. Ändå är det klyvbara material som används i Nordkoreas tre kärnvapenprov tros härröra från inhemsk produktion, mer specifikt reaktorn vid Yongbyon.

I slutet av 2010 avslöjade Nordkorea att man hade konstruerat en anläggning för urananrikning vid Yongbyon plats med uppskattningsvis 2000 gascentrifuger bär slående likheter med de pakistanska P-2 urananrikning centrifuger. Nordkorea fortsätter att hävda att anrikningsanläggning är för att producera låganrikat uran (LEU) för en civil lättvattenreaktor, men detta är för närvarande omöjligt att kontrollera eftersom reaktorn inte är under IAEA:s kontroll

Kärnvapenhot

Efter den senaste tidens ökade spänningar mellan Nordkorea och USA och dess allierade Sydkorea och Japan har osäkerheten ökat. I mars 2013 efter en ny omgång av FN-godkända sanktioner mot Nordkorea, svarade landet med att offentligt de hade rätt att genomföra ett ”förebyggande kärnvapenanfall” på USA.

Ett annat kärnvapenhot kom i slutet av juli 2014 i ett tal som levereras av en högt uppsatt nordkoreansk vice marskalk Hwang Pyong. I sitt tal, som sändes i nordkoreansk tv, anklagade Hwang USA för att öka de militära spänningarna på den koreanska halvön och uppgav att ”Om de amerikanska imperialisterna hotar vår suveränitet och överlevnad … våra trupper avfyras våra kärnvapen raketer i Vita huset och Pentagon – källorna till allt ont ”.

Sedan några år tillbaka utför Nordkorea provsprängningar och testar nya missiler. Omvärlden har uttryckt kraftiga reaktioner och landet utsätts nu för hårda sanktioner.

Senast uppdaterad: 170316