Pakistan

Pakistan provsprängde sitt första kärnvapen 1998. Landet började utveckla sitt kärnvapenprogram efter att grannlandet Indien 1974 genomfört sin så kallade fredliga provsprängning. Under tjugo år gjordes stora ansträngningar för att utveckla ett urananrikningsprogram för kärnvapen. Pakistan är det land som utökar sin kärnvapenarsenal mest i dagsläget. Idag består Pakistans kärnvapenarsenal av cirka 130–140 stridsspetsar.

Under 20 års tid pågick arbetet på Abdul Quader Khan Laboratories med att utveckla ett urananrikningsprogram för kärnvapen. Med hjälp från Kanada, Kina och Frankrike hade Pakistan i slutet av 1980-talet kapacitet att snabbt montera ihop ett kärnvapen.

I maj 1998, efter Indiens kärnvapenprovsprängning, gjorde Pakistan en serie kärnvapenprovsprängningar under två dagars tid för att bevisa sin kärnvapenkapacitet. A Q Khan, som var hjärnan bakom Pakistans kärnvapenprogram, drev senare en omfattande handel med kärnvapenmaterial och -information på svarta marknaden. Han gjorde affärer med bland annat Libyen och Nordkorea.

Pakistan är inte medlem av icke-spridningsavtalet, NPT och har inte skrivit under eller ratificerat det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT. Pakistan räknas som ett de-facto kärnvapenland, eftersom landet med säkerhet har kärnvapen, men inte hade det när NPT-avtalet trädde ikraft 1970. I avtalet definierade man USA, Sovjetunionen (Ryssland), Storbritannien, Frankrike och Kina som de officiella kärnvapenstaterna.

Uppgradering av kärnvapen

Pakistan utvecklar och förbättrar sin kärnvapenkapacitet i snabb takt. Det är rimligt att anta att utvecklingen kommer att fortsätta i samma snabba takt även framöver, framför allt om landet vill hålla jämna steg med grannlandet Indien som har planer på att utplacera en kärnvapentriad bestående av luft, land- och ubåtsbaserade kärnvapen.

Uppgraderingen av landets kärnvapenarsenal är främst olika missilsystem, närmare bestämt kryssnings- och ballistiska kortdistansmissiler. De indikerar att Pakistan nu försöker utveckla ett brett spektrum av missilsystem som är avsett för slagfältet och användning mot en utomstående angripare, troligen Indien.

Pakistan håller även på att utveckla och expandera både sin plutoniumtillverkning och utvecklingen av utarmat uran för att kunna stärka sin kärnvapenarsenal. Enligt forskare kan Pakistan komma att öka sin kärnvapenarsenal till 220–250 kärnvapen år 2025.

Vapenbärare

Pakistan Air Force Mirage V

Mirage V

Vapenbärarna för den pakistanska kärnvapenarsenalen består av flyg och olika missilsystem. Enligt indikationer från olika källor sägs det även att Pakistan håller på att utveckla missiler som kan placeras på fartyg.

Flyg
Pakistan har flera flygplan i sitt försvar, men alla är inte kapabla att bära kärnvapen.

  • F-16A/B, Pakistan köpte under 80-talet ett antal F16A/B från USA och har på egen del utvecklat planen så att de kan bära kärnvapen. Varje plan kan bära en kärnvapenstridsspets.
  • Mirage III/V, Både Mirage III och Mirage V används med säkerhet inom Pakistans kärnvapenarsenal. Båda planen har använts för att testa landets luftbaserade kryssningsrobot Ra’ad, en missil som kan vara avsedda för att leverera kärnvapen.
  • JF-17, Enligt rykten har Pakistan för avsikt att bestycka planet JF-17, inköpt från Kina, med kärnvapen. Detta är ännu inte bekräftat.

Ballistiska missiler
Pakistans innehav av både ballistiska – och kryssningsmissiler växer snabbt.

  • Abdali (Hatf-2), en ballistisk missil med kort räckvidd med ett begränsat utbud av ca 180 kilometer. Missilen ska kunna bära kärnvapen och konventionella stridsspetsar.
  • Ghaznavi (Hatf-3), en ballistisk missil med en begränsad räckvidd på 290 kilometer. Missilen anges kunna bära kärnvapen och konventionella stridsspetsar.
  • Shaheen-1 (Hatf-4), en ballistisk missil med kort räckvidd som har både en nukleär och konventionell kapacitet. Missilen leverera stridsspetsar mellan 750–900 kilometer.
  • Shaheen-2 (Hatf-6), ytterligare en ballistisk missil med medeldistans. Missilen kan leverera både kärnvapen och konventionella stridsspetsar till mål till 1500 kilometer.
  • Ghauri (Hatf-5), landets äldsta kärnvapenbestyckade ballistiska missil med medeldistans upp till 1250 kilometer.
  • Nasr (Hatf-9), en ballistisk kortdistansmissil med en mycket begränsad räckvidd på 60 kilometer, vilket indikerar att missilen sannolikt har en roll som ett taktiskt kärnvapen på ett slagfält. Nasr beskrivs som en nukleär ”snabb reaktion” avsedd att avskräcka hot på kortare avstånd för att snabbt kunna dras tillbaka efter avfyrningen.
  • Shaheen-3, en ballistisk långdistansmissil med en räckvidd upp till 2750 kilometer. Shaheen-3 har ännu inte tagits i bruk. 

Kryssningsmissiler
Två kryssningsmissiler har under senare år utvecklas. Det går även rykten om att Pakistan utvecklar kryssningsmissiler som kan lastas på ubåtar.

  • Babur (Hatf-7), en ny markbaserad kryssningsrobot med rykten om att kunna bli placerad både på fartyg och på ubåtar. Missilen har en räckvidd mellan 350–700 kilometer.
  • Ra’ad (Hatf-8), en luftbaserad kryssningsrobot som har en räckvidd på 350 kilometer. Roboten är placerad på flygplan.

Military truck carrying IRBMs of Pakistani Army

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

Pakistan har ingen officiell kärnvapendoktrin, men ser sina kärnvapen som sin dyrbaraste och viktigaste tillgång för att skydda landets säkerhet. En tidigare Pakistansk general har uttryckt: ”Syre är nödvändigt för livet och ingen ifrågasätter dess åtråvärdhet – kärnvapen har övertagit den livräddande egenskapen för Pakistan”.

Pakistans kärnvapen har länge varit helt och hållet koncentrerade på grannlandet Indien – både militärt och politiskt. Både för att kunna avskräcka från framför allt en konventionell attack från Indien och för att svara på en eventuell attack med kärnvapen eller konventionella vapen. Nu börjar dock omvärlden att se till Pakistans utveckling av landets kärnvapenarsenal och menar att det kan sänka tröskeln för användning av kärnvapen.

Pakistan har inte uttalat något löfte om no first use, det vill säga ett löfte om att aldrig vara det första landet att använda kärnvapen mot ett annat land. Detta kan misstänkas bero på att Pakistan är underlägset Indien när det gäller konventionella styrkor och därför vill bibehålla avskräckningen i att kunna besvara en konventionell attack med kärnvapen. Den nuvarande utvecklingen med trenden mot ett större antal missilsystem kan eventuellt tolkas som ett svar på Indiens nya ”Cold Start” doktrin.

”Cold Start” utvecklades efter attackerna i Bombay 2008 som syftar till snabb mobilisering av indiska krafter i händelse av en konflikt. Dessa skulle sedan kunna användas för att gå över den pakistanska gränsen och överväldiga pakistanska styrkor med spridda stridsenheter i syfte att beslagta territoriella begränsade mål – innan Pakistan eller andra makter skulle kunna ingripa. Genom utvecklingen kärnvapenkapabla kortdistansmissiler ska Pakistan kunna nå en ökad förmåga att snabbt gå till motattack mot den fienden som attackerar Pakistan.

 

För källor, se länkarna samt Bulletin of the American Scientist Pakistani Nuclear Forces 2016 och Nuclear Threat Initiative.

Senast uppdaterad: 180305