Pakistan

Pakistan provsprängde sitt första kärnvapen 1998. Landet började utveckla sitt kärnvapenprogram efter att grannlandet Indien 1974 genomfört sin ”fredliga” provsprängning. Under tjugo år gjordes stora ansträngningar för att utveckla ett urananrikningsprogram för kärnvapen. Pakistan är det land som utökar sin kärnvapenarsenal kraftigast. Idag består Pakistans kärnvapenarsenal av cirka 120-130 stridsspetsar.

Under 20 års tid pågick arbetet på Abdul Quader Khan Laboratories med att utveckla ett urananrikningsprogram för kärnvapen. Med hjälp från Kanada, Kina och Frankrike hade Pakistan i slutet av 1980-talet kapacitet att snabbt montera ihop ett kärnvapen. I maj 1998 efter Indiens provsprängning gjorde Pakistan en serie kärnvapenprovsprängningar under två dagars tid för att bevisa sin kärnvapenkapacitet. A Q Khan, som var hjärnan bakom Pakistans kärnvapenprogram, drev senare en omfattande handel med kärnvapenmaterial och -kunnande på svarta marknaden. Han gjorde affärer med bland annat Libyen och Nordkorea.

Pakistan är inte medlem av icke-spridningsavtalet, NPT och har inte skrivit under och ratificerat det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT. Pakistan räknas som ett de-facto kärnvapenland, eftersom landet med säkerhet har kärnvapen, men inte hade det när NPT-avtalet trädde ikraft 1970. I avtalet definierade man USA, Sovjetunionen (Ryssland), Storbritannien, Frankrike och Kina som de officiella kärnvapenstaterna.

Vapenbärare

Pakistan Air Force Mirage V

Mirage V

Vapenbärarna för den pakistanska kärnvapenarsenalen består delvis av bombflygplan och delvis av landbaserade ballistiska missiler. Även om det är oklart vilka typer av flygplan i Pakistans flygvapen har tilldelats för ett kärnvapen roll, innehar Pakistan närvarande följande flygplansflotta:

  • F-16A/B: Pakistan införskaffade 40 stycken F-16A/B från USA på 1980-talet, samt ytterligare 85 stycken F-16 som levererades av USA mellan 2005 och 2008. F-16 flottan har sedan dess uppgraderats (MDU).
  • Mirage V: SIPRIs årsbok för 2014 anser att det franska planet Mirage V är en mer sannolik kandidat för en nukleär roll. Detta på grund av det faktum att den tidigare Mirage III-modellen har använts i stor utsträckning för att testa Pakistans nya Ra’ad luftbaserade kryssningsrobot, en missil som kan vara avsedda för att leverera kärnvapen. Pakistan har också utvecklat ett lufttankning system för Mirage V genom det ryska Il-78, vilket gör att Mirage V får en ökad operativt räckvidd, en faktor som ofta har en avgörande betydelse för genomförandet kärnvapenattacker längre bort.
  • JF-17: Pakistan har nyligen införskaffat det kinesiskt producerade planet JF-17, vilket kan vara avsett som en ersättning för den åldrande Mirage V.

Enligt SIPRIs årsbok för 2014 tros Pakistan för närvarande ha ett snabbt växande utbud av ballistiska- och kryssningsmissiler som kan bära kärnvapenstridsspetsar:

  • Abdali (Hatf-2): Abdali är en ballistisk missiler med kort räckvidd med ett begränsat utbud av ca 180 km. Enligt den pakistanska Inter-Services Intelligence (ISI), ska Abdali kunna bära kärnvapen och konventionella stridsspetsar, vilket ger ”operativa förmåga nivå till Pakistans strategiska Forces”.
  • Ghaznavi (Hatf-3): Ghaznavi är enligt ISI en ballistisk missil med en begränsad räckvidd på 290 km. Missilen anges kunna bära kärnvapen och konventionella stridsspetsar. Missilen testades i april 22 och 8 Maj 2014, i ett pressmeddelande från ISI påpekar de att den framgångsrika lanseringen var ”en annan milstolpe som ytterligare har stärkt försvarspotential Pakistan”, vilket indikerar en taktisk kärnvapen roll för Ghaznavi.
  • Shaheen I (Hatf-4): Enligt ISI är Shaheen 1 är en ballistisk missil med kort räckvidd som har både en nukleär och konventionell kapacitet, samt kan missilen leverera stridsspetsar på upp till 900 km. En sådan räckvidd indikerar att ISI egentligen syftar på Shaheen 1-A, enversion av Shaheen 1 med utökad räckvidd.
  • Shaheen II (Hatf-6): Shaheen 2 är en ballistisk missil med medeldistans som senast testades den 13 november, 2014. Efter många år av osäkerhet över missilen status hyllas den nu av pakistansk militärer som ”ännu en milstolpe på vägen mot en konsolidering av fullt spektrum minsta avskräckande”. Enligt ISI kan missilen leverera både kärnvapen och konventionella stridsspetsar till mål upp till 1500 km.
  • Ghauri (Hatf-5): Ghauri är en ballistisk missil med medeldistans som drivs av vätska och ”väg-mobil” som kan avfyra stridsspetsar upp till 1250 km. Enligt SIPRI årsbok tros den bygga på den nordkoreanska Nodong missilen. Missilen tros ha tagits i bruk i Pakistan under 2003, med mindre än 50 raketer utplacerade. Missilen senast testades senast den 28 november 2012.
  • Nasr (Hatf-9): Nasr är en väg-mobil med kort distans ballistisk missil utrustad med flera lanserings rör med ett mycket begränsad räckvidd på 60 km, vilket indikerar dess sannolikt roll som en taktisk kärnvapen på ett slagfält. Nasr beskrivs som en nukleär ”snabb reaktion” avsedd att avskräcka hot på kortare avstånd för att snabbt kunna dras tillbaka efter avfyrningen.
  • Babur (Hatf-7): Babur en inhemskt producerad markbaserad kryssningsrobot. Missilen kan avfyras från flera mobila utskjutningsrör,  som ISI hävdade var till för att införliva stealth funktioner med en kärnvapenkapacitet. Missilen har en 700 km räckvidd och testades senast den 17 september 2012.
  • Ra’ad (Hatf-8): Ra’ad är en luftbaserad kryssningsrobot som har en 350 km intervall. Missilen testades enligt SIPRI World årsbok den 31 maj 2012.Military truck carrying IRBMs of Pakistani Army

Uppgradering av kärnvapen

Pakistan utvecklar och förbättrar sin kärnvapenkapacitet i snabb takt. Det är rimligt att anta att utvecklingen kommer att fortsätta i samma snabba takt även under kommande år, framför allt om landet vill hålla jämna steg med grannlandet Indien som har planer på att utplacera en kärnvapentriad bestående av luft, land- och ubåtsbaserade kärnvapen.

En oroande trend med pakistanska kärnvapenmodernisering är den ökande uppgraderingen av kryssnings- och ballistiska kortdistans missiler. Det indikerar att Pakistan nu försöker utveckla ett brett spektrum av missilsystem som är avsett för slagfältet och användning mot en utomstående angripare, troligen Indien. Utvecklingen av sådana kortdistanssystem är oroande eftersom räckvidden av dessa taktiska kärnvapen kräver dessa system utplaceras för att de ska ha en avskräckande effekt.

Detta kan orsaka Pakistan att vara sårbar för ett ”använd eller förlora” -dilemma i en verklig konflikt, vilket ger Pakistan ett starkt incitament att ”använda” dessa vapen innan de förlorade som en angripare förskott. Användningen av sådana vapen medför ytterligare risker, eftersom all användning av taktiska kärnvapen medför en risk för upptrappning där kärnvapen med längre räckvidd kan komma att användas,  som i sin tur breddar konflikten från taktisk till strategisk nivå.

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

Pakistan har ingen officiell kärnvapendoktrin, men utifrån uttalanden och skrivelser från landets civila och militära ledning kan ändå slutsatser dras om vilken roll de pakistanska kärnvapnen har för landets säkerhetsstrategi. Pakistan ser sina kärnvapen som sin dyrbaraste och viktigaste tillgång för att skydda landets säkerhet. Detta framkommer med största tydlighet i en artikel med titeln ”Pakistan’s Nuclear Imperatives” av general Mirza Aslam Beg. Han skriver ”Syre är nödvändigt för livet och ingen ifrågasätter dess åtråvärdhet – kärnvapen har övertagit den livräddande egenskapen för Pakistan”.

Pakistans kärnvapen är helt och hållet koncentrerade på grannlandet Indien – både militärt och politiskt; både för att kunna avskräcka från framför allt en konventionell attack från det militärt starkare grannlandet och för att svara på en eventuell attack med kärnvapen eller konventionella vapen. De uttalanden som gjorts av pakistanska representanter följer oftast samma linjer som grannlandet Indiens, med en stor skillnad. Pakistan har inte uttalat ett no-first-use löfte, alltså ett löfte om att aldrig vara det första landet att använda kärnvapen mot ett annat land. Detta kan misstänkas bero på att Pakistan är underlägset Indien när det gäller konventionella styrkor och därför vill bibehålla avskräckningen i att kunna besvara en konventionell attack med kärnvapen.

Den nuvarande utvecklingen med trenden mot ett större antal kortdistans missilsystem kan eventuellt tolkas som ett svar på Indiens nya ”Cold Start” doktrin.

Utvecklad efter attackerna i Bombay 2008, är ”Cold Start”en doktrin som syftar till snabb mobilisering av indiska krafter i händelse av en konflikt. Dessa skulle sedan kunna användas för att gå över den pakistanska gränsen och överväldiga pakistanska styrkor med spridda stridsenheter i syfte att beslagta territoriella begränsade mål – innan Pakistan eller andra makter skulle kunna ingripa. Genom utvecklingen kärnvapenkapabla kortdistansmissiler skulle Pakistan kunna nå en ökad förmåga att snabbt gå till motattack mot den fienden som attackerar Pakistan.

Klyvbart material

Pakistan har idag två plutonium produktionsreaktorer, Khushab-I och Khushab-II, som sattes i drift 1998 respektive i slutet av 2009/början av 2010. Ytterligare två reaktorer är också under uppbyggnad på samma plats, vilket innebär att antalet plutoniumproduktion reaktorer kommer uppgå till fyra. Reaktorerna tros drivas på 40-50 MWt.

Enligt den internationella panelen för klyvbart material har var och en av dessa reaktorer en produktionskapacitet på 6-12 kg plutonium per år. Det är tillräckligt för att producera 1-3 kärnvapen varje år, beroende på design av vapen och tillverkningsfärdigheter. Fyra av dessa reaktorer skulle likaledes kunna producera totalt 25-50 kilo plutonium per år.

 

Senast uppdaterad: 170316