Provsprängningsplatser

Kärnvapnen har sprängts över Hiroshima och Nagasaki. Och 2000 gånger till. De flesta av provsprängningarna har ägt rum i områden där ursprungsbefolkningar dominerar, som öar i Stilla Havet, Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan, Novaja Zemlja i ryska Arktis, aboriginers områden i Australien och uigurers och nomaders områden i gränsområdet Kina-Ryssland-Mongoliet samt Nevadaöken i USA.

Australien

Australiens regeringen accepterade att tester med brittiska kärnvapen utfördes i landet under perioden 1952 till 1958. Totalt gjordes 21 tester på Australiens område, varav 9 på Maralinga-folkets område i södra Australien, de övriga på Christmas Island och ön Kiribati. Ytterligare 31 tester av vapnens säkerhet, det vill säga utan någon kärnexplosion skedde, gjordes fram till 1963 i Maralinga-området. Trots att ingen kärnexplosion skedde så spreds plutonium och annat radioaktivt material.

Testerna fick svåra följder för Australiens ursprungsbefolkning. De förflyttades bort från sina områden för lång tid. Många utsattes för strålning, både från testerna och från kvarliggande radioaktivitet. Först år 2009 fick invånarna flytta tillbaka till större delen av området, efter att sanering hade utförts och 2014 fick de fullt ägande av området.

Kompensation för förflyttningarna och strålning har betalats ut i viss mån. Men inte ersättning för sjukdom som kan vara orsakad av radioaktiviteten. Det gör att många känner sig osäkra om saneringens effektivitet.

Du kan läsa mer om lidandet för befolkningen, regeringens hänsynslöshet och olagliga användande av aboriginernas land i denna sammanfattning.

Stillahavsöarna

Mellan åren 1946 – 1996 använde både USA och Frankrike öar i Stilla havet som provsprängningsområden för sina kärnvapen.

USA genomförde vid olika tillfällen mellan åren 1946 och 1966 både atmosfäriska och underjordiska kärnvapenprovsprängningar på Marshallöarna, Julöarna och Johnstonatollen i Stilla havet och över Sydatlantiska oceanen. Totalt gjordes 66 provsprängningar på Marshallöarna, med en sammanlagd sprängkraft på 108 megaton. Det motsvarande över 7000 Hiroshimabomber. Ytterligare 40 provsprängningar gjordes på Julöarna och Johnstonatollen, samt 3 sprängningar i Sydatlantiska oceanen.

Bikini atollMellan åren 1966 och 1996 genomförde Frankrike sammanlagt 193 kärnvapenprovsprängningar på de obebodda öarna Mururoa och Fangataufa. Av dessa gjordes 41 provsprängningar i atmosfären mellan 1966 och 1974. Det partiella provstoppsavtalet 1963 satte stopp för atmosfäriska provsprängningar. Frankrike gjorde efter detta, mellan 1974 och 1996, 152 underjordiska provsprängningar.

De flesta av de tidigare atmosfäriska provsprängningarna gjordes från marken eller från en pråm. Bomberna detonerade på mycket låg höjd, vilket gav upphov till allra mest radioaktivt nedfall. Senare gjordes atmosfäriska provsprängningar oftast från luftballonger.

Både USA och Frankrike har varit mycket förtegna om sin verksamhet i Stilla havet.

Folket på Marshallöarna drabbades av radioaktivt nedfall vid många atmosfäriska tester. Regeringen där har nu beslutat att åtala alla de nio kärnvapenländerna för att de inte uppfyllt de åtaganden de gjort om att förhandla om ett avskaffande av alla sina kärnvapen. Ett sådant åtagande gjordes i icke-spridningsavtalet NPT redan år 1970. Den internationella domstolen i Haag klargjorde i ett utlåtande 1996 att kärnvapenmakterna är skyldiga att förhandla och slutföra förhandlingar av denna innebörd.

Rongelap

Kärnvapenprovsprängningar ger upphov till spridning av radioaktivitet, men i fall där provsprängningarna har gått fel har följderna blivit värre.

Den 31 oktober 1954 provsprängde USA bomben Castle Bravo. Castle Bravo var det största kärnvapen som någonsin testats av USA. Bomben hade en sprängstyrka på 15 megaton. Det är även den största radiologiska olyckan på amerikanskt håll kopplad till provsprängningar.

Den oväntat stora sprängkraften och ändrade väderförhållanden resulterade i att stora mängder radioaktivt nedfall spred sig österut och föll över bebodda öar.

Bikini islandInvånarna från de närliggande Bikini och Enewetak hade evakuerats innan provsprängningen, men inte de boende på Rongelap och Rongerik. Invånare på Rongelap har berättat om hur det radioaktiva nedfallet föll ner som en snöstorm över ön, och att det till slut låg ett två centimeter tjockt lager på marken. Evakuering skedde först efter två dygn och invånarna återvände inte till ön förrän 1957. Ön hade då inte sanerats och avfallet hade inte städats upp.

De invånare som hade utsatts för det radioaktiva nedfallet visade symtom på allvarlig strålsjuka bland annat kräkningar, diarré, klåda och brännskador på hud, ögon och mun. Brännskadorna var omfattande och många tappade håret inom ett par veckor.

En japansk fiskebåt vid namn ”Lyckliga draken” kom också i kontakt med det radioaktiva nedfallet av Castle Bravo. Besättningen såg först svampmolnet och ljusskenet och träffades några timmar senare av sotflagor som föll över båten. Flera besättningsmän samlade sotflagorna i påsar för att ta med hem som souvenirer, men innan kvällen var alla ombord sjuka. De 23 personer som fanns i besättningen fick läggas in på sjukhus när de återvände till Japan. En person dog några månader senare till följd av strålningen från det radioaktiva nedfallet.

1985 tog miljöorganisationen Greenpeace genomförde med fartyget Rainbow Warrior en förflyttning av 300 invånare från Rongelap till ön Mejato, 180 kilometer bort.

Franska Polynesien

Tahuna_maru_islet_RaroiaDen 11 september 1966 befinner sig Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle i franska Polynesien, ombord på skeppet de Grasse. Presidenten ska närvara vid sin första kärnvapenprovsprängning och väntar otåligt. Presidenten får själv aktivera provsprängningen, som skapar ett mäktigt fyrverkeri, ett massivt svampmoln med en sprängstyrka på 110 kiloton. ”C’est Magnifique”, sägs det att Charles de Gaulle ska ha utropat vid åsynen av explosionen av bomben Bételgeuse över Mururoa.

Bara några timmar senare täcks hela Tuamotu och Sällskapsöarna, inklusive Tahiti, av radioaktivt nedfall. Några dagar senare når det radioaktiva nedfallet Samoa, Cooköarna och Fiji. Berättelserna från invånarna i området är desamma som från Rongelap: brännskador, håravfall, magsjuka och onormalt hög förekomst av cancer.

Över 200 kärnvapenprovsprängningar utförda både av Frankrike och USA har kommit att äventyra liv och hälsa för invånarna på flera öar i Stilla havet, inte bara de som levde under provsprängningarna utan även efterkommande generationer.

Rainbow Warrior – exempel på motståndet

Protesterna mot provsprängningarna av kärnvapen i Stilla havet har varit många och pågått runtom i världen. Både ideella organisationer och regeringar har uttalat sig mot de hälso- och miljöskadliga provsprängningarna. Ett av de mest kända exemplen på motståndet är Greenpeace och deras fartyg Rainbow Warrior.

I maj 1985 evakuerade Rainbow Warrior öborna från Rongelap till en tryggare ö som inte drabbats av lika stort radioaktivt nedfall. Bara ett par månader senare sprängde franska hemliga agenter fartyget som låg förtöjt i hamnen i Auckland, på väg att protestera mot de franska provsprängningarna. Rainbow Warrior sjönk, och en i besättningen dog. Bombningen väckte protester  och väckte en ännu större opinion mot Frankrikes provsprängningar.

Fyra år senare sjösattes Rainbow Warrior II, som var delvis finansierad av franska staten. Med det nya fartyget fortsätter Greenpeace sina kampanjer mot provsprängningarna och åkte runt bland Stillahavsöarna. 1995 meddelar Frankrike att man tänker bryta ett treårigt uppehåll i sina kärnvapenprovsprängningar. Rainbow Warrior återvände då till Mururoa tillsammans med en internationell flottilj av fartyg, där fartyget beslagtas och dess besättning arresteras.

Ett år senare, 1996, släpps fartyget och tack vare massiva protester runtom i världen går Frankrike med på att sluta provspränga kärnvapen. Rainbow Warriors kamp är inte över: under besök på Marshallöarna, Majuro, Mejato, Kiribati, Tuvalu, Salomonöarna, Papua Nya Guinea, Fiji och Cooköarna samlades under början av 2000-talet ihop 40 000 underskrifter för att kräva ett slut på fartygstransporter av kärnmaterial på Stilla havet.

Frankrikes planer på fortsatta kärnvapenprov vid Bikiniatollen, när alla andra länder hade upphört med sina, ledde även till omfattande internationella protester. Eftersom kärnvapnen för Frankrike framför allt var en statussymbol ansågs det lämpligt att angripa en annan nationalsymbol, nämligen vinet. Runtom i Europa bojkottades franskt vin och hälldes ut i rännstenen. Frankrikes president Chirac var överrumplad och chockerad och bestämde till slut att testerna skulle upphöra.

Kazakstan – Semipalatinsk

Semipalatinsk i Kazakstan var mellan 1949 och 1989 Sovjetunionens största anläggning för kärnvapenprovsprängningar. På det 18 000 kvadratkilometer stora testområdet genomfördes under 40 år sammanlagt 456 kärnvapenprovsprängningar. Av dessa skedde 340 under jorden och 116 i atmosfären.

Degelenberget i Semipalatinsk var den största underjordiska provsprängningsplatsen i världen. Den sista provsprängningen av kärnvapen i Semipalatinsk skedde i november 1989. Mellan 1997 och 2000 förstördes provsprängningsanläggningarna i Degelen och Balapan i Semipalatinsk i ett gemensamt projekt mellan Kazakstan och USA.

Fem av de provsprängningar som genomfördes ovanför mark eller i atmosfären misslyckandes och resulterade i att plutonium spreds ut i omgivningen. Tretton av de underjordiska testerna gav upphov till att radioaktiva gaser släpptes ut i atmosfären.

De sovjetiska kärnvapenprovsprängningarna i Kazakstan lämnade efter sig en akut ekologisk kris, som i sin tur vållat befolkningen svåra hälsoproblem. Enligt en undersökning som publicerades 2002 av den finska Strålsäkerhetscentralen (STUK), utsattes befolkningar i byar upp till 100 kilometer från provsprängningsområdet för en strålningsdos upp till 1000 gånger så hög som en normal årlig bakgrundsstrålning.

Under den tid som provsprängningarna pågick var de enda bosättningarna i själva provsprängningsområdet staden Kurchatov, som erbjöd service till dem som arbetade med provsprängningarna, samt två små byar i yttre kanten av området. Återflyttningen till området har varit mycket begränsad, framför allt är det halvnomadiska bönder och herdar som återvänt. Man beräknar att bosättarna i direkt anslutning till testområdet idag uppgår till 30 000-40 000 personer.

Nevada-Semipalatinsk Movement

Den första antikärnvapenrörelsen som bildades i forna Sovjetunionen var den så kallade Nevada-Semipalatinskrörelsen. Organisationen grundades 1989 med målsättningen att skydda mänskligheten från kärnvapenhotet, förstöra alla provsprängningsanläggningar i Kazakstan, skapa offentlig kontroll av kärnavfall och göra en ”ekologisk karta” över regionen.

Nevada-Semipalatinskrörelsen startade av kontakter mellan aktivister från USA och Kazakstan. Rörelsen satte en stor press på Sovjetunionen i slutet av 1980-talet. Aktivisterna i Kazakstan inspirerades av protester vid det amerikanska provsprängningsområdet i Nevadaöknen. Aktivisterna i Kazakstan spelade en mycket viktig roll i processen fram till att Sovjetunionens främsta provsprängningsområde slutligen stängdes ner år 1991.

Ryssland – Novaja Zemlja 

Ivan bomb Novaya Zemlya

När Sovjet ville testa ännu större bomber fann man att skadorna och det radioaktiva nedfallet blev alltför omfattande för de befolkade områdena i Kazakstan. Man började därför testa vid ön Novaja Zemlja i det arktiska havet. Där sprängdes de största vätebomberna, bland annat den så kallade Tsar Bomba med en sprängstyrka motsvarande 50 megaton.

Enorma laddningar testades också under jorden och gav upphov till jordbävningar med en storlek på 6,9 på Richterskalan och gigantiska jordskred uppstod. Totalt, både över och under jord, sprängdes motsvarande 273 megaton, med andra ord mer än 100 gånger mer än alla bomber i andra världskriget. De atmosfäriska testerna ledde till en mycket omfattande radioaktiv förorening av hela jorden, framför allt Arktis.

De atmosfäriska bombsprängningarna på olika platser på jorden är ännu idag, efter mer än tre decennier, det största bidraget till den radioaktiva föroreningen av jorden.

På Novaja Zemlja fann ett par hundra renskötare, som förflyttades. Befolkningen i närliggande områden i Sibirien, som också drabbades av stora nedfall, tycks inte ha evakuerats. Radioaktiviteten i de nordiska renbeteslanden blev hög, många samer fick en höggradig ökning av radioaktiviteten i sitt skelett, och renköttet fick inte säljas. Även här blev ursprungsbefolkningen de som drabbades hårdast.

USA – Nevadaöknen

Trinity Site Obelisk National Historic LandmarkNevada Test Site är USA:s största område för kärnvapenprovsprängningar – ett 3500 kvadratkilometer stort utomhuslaboratorium omgivet av ytterligare en över 10 000 kvadratkilometer stor buffertzon. Den sydligaste delen av provsprängningsområdet ligger 105 kilometer från Las Vegas.

På Nevada Test Site har USA genomfört sammanlagt 928 provsprängningar av kärnvapen fram till år 1992 när USA utfärdade ett moratorium (uppehåll) för kärnvapenprovsprängningar. USA har dock inte ratificerat det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT).

Nevada öknen100 provsprängningar skedde i atmosfären, övriga 828 skedde under jord. Så många som 38 av de underjordiska testerna släppte ut radioaktiva ämnen som spred sig även utanför testområdet. Resten av de underjordiska provsprängningarna genomfördes antingen helt under jord eller gav upphov till utsläpp av radioaktivitet som höll sig inom testområdet. Totalt 299 av provsprängningarna släppte ut radioaktivitet på området.

Under 1950-talet kunde svampmoln från kärnvapenprovsprängningarna ses från över 150 kilometer åt alla håll från testplatsen. I Las Vegas, som ligger 105 kilometer bort, blev provsprängningarna en turistattraktion. Amerikaner sökte sig till Las Vegas för att se de avlägsna svampmolnen från sina hotellbalkonger.

Den 17 juli 1962 blev provsprängningen ”Little Feller I” den sista atmosfäriska provsprängningen i Nevada Test Site. Fram till 1992 när USA utfärdade ett provsprängningsmoratorium fortsatte testerna under jorden. Idag pågår fortfarande så kallade subkritiska provsprängningar på Nevada Test Site. Det betyder att ingen kritisk massa uppnås och således sker ingen regelrätt kärnfission.

Nevada 1953Men hotet från radioaktivt nedfall i området lever kvar. 2007 ville Pentagon testa ett massivt jordpenetrerande konventionellt vapen, Divine Strake, i Nevada. Även om detta vapen inte hade någon kärnladdning var radioaktivitet en av anledningarna till att provsprängningen stoppades. Man var rädd för att sprängningen skulle skapa ett svampmoln som skulle slita upp radioaktiva partiklar från ökensanden, som med vinden kunde färdas mot närliggande städer som Las Vegas, Salt Lake City och Boise.

I september 1997 rapporterade forskare på USA:s energidepartement att ämnet plutonium från underjordiska kärnvapentest på Nevada Test Site hade förflyttat sig över en och en halv kilometer från explosionsplatsen. Upptäckten gick emot vad energidepartementet tidigare hade sagt om att plutonium endast förflyttar sig några tiotals centimeter på hundra år.

Att plutonium nu hade visat sig röra sig så snabbt under jorden ökade oron för att plutonium skulle ta sig ner i grundvattnet och därmed allvarligt hota både miljö och hälsa. Energidepartementet presenterade också planer på att slutförvara högaktivt kärnavfall i Yucca Mountain i Nevadaöknen. Detta kärnavfall innehåller tusentals ton plutonium som kommer att vara radioaktivt och extremt farligt för tiotusentals år framöver.

Motstånd och kritik

Provsprängningsområdet i Nevada har under åren mött massivt motstånd och kritik från civila samhället. Området är beläget på mark som tillhör ursprungsbefolkningen Western Shoshone. Western Shoshone är en folkgrupp som har levt i de västliga delarna av USA i hundratals år. Det land, speciellt stora delar av Nevadaöknen som gruppen idag hävdar rätten till, tillskrivs Western Shoshone i det så kallade Ruby Valleyavtalet från 1863.

Avtalet Nevada test site 1970erkänner Shoshones krav på marken och tillåter deras fortsatta användande av och bosättande i området. Enligt avtalet har också USA:s militär rätt till begränsad användning av marken, men aldrig i den utsträckning som förekommer i och med Nevada Test Site. Amerikanska administrationen har förklarat Ruby Valleyavtalet ogiltigt men har ersatt Shoshonefolket med 26 miljoner dollar för det stulna landet. Shoshonefolket har inte rört pengarna, som ett tecken på att deras land inte är till salu.

2006 uttryckte FN:s expertpanel från kommittén för eliminering av rasdiskriminering stor oro över att amerikanska staten bevisligen nekade Western Shoshone deras lagliga rätt till sitt land. Expertpanelen fastslog att USA:s position i frågan inte är förenlig med rådande normer kring mänskliga rättigheter och principer för ursprungsbefolkningars rättigheter.

Kina – Xinjiang

Kina kom sist in i den ”officiella” atomvapenklubben, med sitt första atombombstest 1964. De fortsatte testerna till 1996. Totalt gjorde 45 sprängningar varav 23 av dessa var atmosfäriska. Kina utförde det sista atmosfäriska testet från en kärnvapennation 1980. Proven utfördes i provinsen Xinjiang i ett område väster om sjön Lop Nor, ett område dominerat av folkgruppen uigurer.

Det finns rapporter från ögonvittnen om nedfall av aska över byar och städer i Xinjiang efter vissa av de kinesiska kärnvapenproven. Beroende på vindar och nederbörd förekom radioaktivt nedfall även över Kazakstan och över västra Mongoliet, delvis på områden redan förorenade av de sovjetiska proven. Det har också talats om nedfall över Tibet. Läkare i IPPNW i Mongoliet har rapporterat en ökad radioaktivitet i det aktuella området och en höjd cancerfrekvens, men ingen pålitlig vetenskaplig studie har utförts. Mongoliets regering har inte varit positiv till en undersökning av området.

Inga rapporter har publicerats över omfattningen av det radioaktiva nedfallet i Xinjiang. Men det finns vissa beräkningar av det ”kinesiska nedfallet” som spreds över Kazakstan. Vid det medicinska universitetet i Sapporo, Japan har forskare försökt beräkna radioaktivitetens intensitet och utbredning. Man har uppskattat att nästan 200 000 personer skall ha dött av strålsjuka och att ett mycket större antal ska ha drabbats av cancer. Dock finns det inga möjligheter att undersöka om detta stämmer.

Problemen diskuteras mer i en artikel i tidskriften Scientific American.

 

Senast uppdaterad: 150122