Säkerhetspolitik

I grova drag är säkerhetspolitik en sammanfattande beteckning på staters politiskt styrda aktiviteter att kunna förverkliga sina mål också i situationer där den ställs inför hot från andra aktörer. Men begreppet säkerhet är mer än bara vapen, territorium och militär. Säkerhet handlar även om minska hot mot betydelsefulla värden. Det kan handla om en säker förlossningsvård, rätten till mat med mera. Säkerhet med andra ord, innefattar frihet från hot och frihet till att göra vissa val i livet.

Inom säkerhetspolitiken måste det alltid göras avvägningar och val för att definiera de värden som anses vara skyddsvärda, för att kunna precisera säkerhetsnivån. Det gör att säkerhetspolitiken praktiseras mellan inrikespolitiken, försvarspolitiken och det globala politiska systemet.

Positiva och negativa säkerhetsgarantier

För att icke-kärnvapenstater ska slippa känna en omedelbar rädsla för kärnvapenattack från en kärnvapenstat finns det något som kallas säkerhetsgarantier. Dessa säkerhetsgarantier delas upp i positiva och negativa garantier. En positiv säkerhetsgaranti innebär att kärnvapenstaterna lovar att aktivt ingripa för att skydda en icke-kärnvapenstat som anfalls eller hotas av anfall med kärnvapen, alltså ”kärnvapenparaply”.

En negativ säkerhetsgaranti innebär att kärnvapenstaterna lovar att inte hota med eller använda kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat. Många länder vill se en internationell konvention som gör negativa säkerhetsgarantier lagligt bindande. Detta skulle vara en åtgärd för att minska risken för kärnvapenspridning till nya länder. Eftersom icke-kärnvapenstater som fått en negativ säkerhetsgaranti inte behöver överväga att skaffa egna kärnvapen för sin nationella säkerhet.

I och med avtal som etablerar kärnvapenfria zoner har många stater fått den här typen av säkerhetsgarantier. Men det finns stater utanför kärnvapenfria zoner som ofta lyfter frågan, oftast under konferenserna som behandlar icke-spridningsavtalet.

Extended Nuclear Deterrence – USA:s ”kärnvapenparaply”

Förutom de länder som förlitar sig på deras egna kärnvapen kan man skapa en kärnvapenavskräckning genom ett försvarsavtal. En så kallad positiv säkerhetsgaranti. Det viktigaste är Nato och alla övriga ”kärnvapenparaplyer” är amerikanska. USA kärnvapenparaply handlar om att försvara sina allierade med kärnvapen och sträcker sig över Sydkorea, Japan, Taiwan och Australien. New Zeeland täcktes av samma avtal som Australien det så kallade ANZUS. 1986 sa Nya Zeeland upp avtalet då de ansåg att de var säkrare utan kärnvapenskyddet.

Kärnvapendoktriner

En doktrin är en riktlinje för hur man ska handla i olika situationer. Begreppet är vanligt förekommande inom säkerhetspolitiken. En kärnvapendoktrin talar, kort sagt, om hur ett visst land ska använda eller inte använda sina kärnvapen.

USA och Sovjetunionen

Albert Einstein och Leó Szilárd skrev år 1939 i ett brev till USA:s president Franklin Roosevelt att man hade information om att Tyskland forskade på möjligheten att i en bomb frigöra atomkärnans enorma energi. Vetenskapsmännen uppmanade Roosevelt att göra detsamma. Historiens största vetenskapliga och teknologiska företag, Manhattanprojektet, sattes igång för att komma före Hitler och Tyskland.

När det blev känt att Tyskland avbrutit kärnvapenutvecklingen fortsatte USA arbetet med kärnvapen i alla fall. Det nya vapnet kunde vara nödvändigt för att avskräcka den nye fienden, Sovjetunionen.

Atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki fälldes, enligt den officiella historieskrivningen, över Japan för att få ett snabbt slut på kriget. I själva verket var Japan berett att kapitulera och atombomberna över Japan spelade troligen inte någon väsentlig roll.

Kärnvapenutvecklingen var i hög grad reaktiv, det vill säga att staterna reagerade på motståndarens vapenutveckling. Sovjetunionen lyckades snabbt utveckla och spränga atombomber, USA utvecklade vätebomben, Sovjet kunde upprepa detta redan efter ett fåtal år. Ländernas kärnvapenarsenaler växte oerhört snabbt och 1986 fanns det närmare 75 000 kärnvapenladdningar i världen.

Kärnvapendoktrinerna i Sovjet och i USA var spegelbilder av varandra. Under det kalla kriget dominerade avskräckningen som officiell kärnvapendoktrin, ofta uttryckt som Mutual Assured Destruction, MAD, som betyder ömsesidig säker förstörelse. Det utgick från ”Om du angriper mig med dina kärnvapen kommer jag att förinta dig med mina kärnvapen”.

Samtidigt fanns inom Nato en föreställning om att Sovjet var överlägset i konventionella styrkor. Man skulle därför vara beredd att bemöta ett överlägset anfall från Sovjet med konventionella vapen med kärnvapen, så kallad Förstahandsanvändning, ”First Use”. Sovjet, senare Ryssland, utryckte också att man var beredd at använda kärnvapen om ”fosterlandets överlevnad var hotad” även om motståndaren inte använt kärnvapen. I praktiken avsåg man dock att kärnvapen bara skulle användas mot en motståndare som använt eller hotar att använda kärnvapen.

Nutid

Idag är så inte längre fallet. Redan inför Irak-kriget 2003 yttrade både USA och Storbritannien hot om att använda kärnvapen, även om Irak inte hade tillgång till sådana. USA lanserande 2005 en ny kärnvapendoktrin som öppnar för en så kallad förebyggande attack, att använda kärnvapen för att förhindra en kärnvapenattack från en annan stat eller icke-statlig aktör.

De senaste året har Ryssland blivit mer öppen med sin kärnvapendoktrin som uttrycker att Ryssland endast kommer att använda kärnvapen om det finns signaler och bevis på att Ryssland eller deras allierade attackeras. Rysslands kärnvapen är så till för endast motangrepp.

2018 kom USA senaste Nuclear Posture Review som återigen satte landets kärnvapen i fokus. I dokumentet står det bland annat att ett kärnvapenkrig kan vinnas, att kärnvapen kan användas mot en icke-kärnvapenstat och att landet är beredda att använda kärnvapen i ett krig med konventionella vapen. First use tillämpas.

Både USA och Ryssland har ett stort antal strategiska kärnvapen med interkontinental räckvidd i omedelbar avfyrningsberedskap (High Alert eller Hair Trigger Alert). En utrustning för att beordra avfyrning finns alltid i närheten av den amerikanske eller ryske presidenten, varhelst han än vistas. Eftersom missilerna flyger mellan kontinenterna mycket snabbt har presidenten oftast högst 10 minuter på sig för att avgöra om kärnvapnen skall avfyras.

Storbritannien

Storbritanniens kärnvapendoktrin har väsentligen följt USA:s. I mars 2021 presenterade landet en ny kärnvapenpolicy som sänker tröskeln för användning av kärnvapen genom att landet kan använda kärnvapen mot andra typer av hot. Storbritannien tillämpar First use.

Frankrike

Frankrike avser att använda kärnvapen när och om deras  vitala intressen är hotade. Dessa intressen är dock inte klart definierade. Under det kalla kriget var de franska kärnvapnen i huvudsak riktade mot städer i Sovjet, inte främst mot militära anläggningar eller kärnvapenbaser. Situationen idag i detta avseende är sannolikt densamma, men detta är svårt att fastlägga. Men majoriteten av de franska kärnvapnen är utplacerade och redo att användas med kort varsel.

Frankrikes regering ville under det kalla kriget gärna påstå att de franska kärnvapnen var Västeuropas viktigaste försvar. Den franska regeringen litade inte på att amerikanarna skulle vara beredda att använda kärnvapen om Europa angreps. Frankrike har tillkännagett att franska kärnvapen kan användas mot maktcentra i stater som på något sätt står bakom ett terrorattentat riktat mot franska intressen. Frankrike tillämpar First Use.

Kina

Kina utökar sin kärnvapenarsenal i allt snabbare takt. Landet säger att dom inte kan tänka sig att använda kärnvapen om dom inte blir angripen med kärnvapen. Det betyder att Kinas kärnvapendoktrin tillämpar så kallad No First Use.

Indien

Indien är inte en del av icke-spridningsavtalet och anses därmed inte vara en ”officiell kärnvapenstat”. När Indien gjorde sin första militära provsprängning 1998 var avsikten mycket tydlig i de tal som premiärministern höll efter sprängningen: Det gällde att visa att Indien var en stormakt.

Indiens kärnvapen riktas främst mot Pakistan, men har på senare år även börjat vändas mot Kina i och med att nya missiler produceras. Landet har dock fortfarande en No first use policy.

Pakistan

Även Pakistan står utanför icke-spridningsavtalet. Pakistans kärnvapen är i hög grad ett svar på de indiska kärnvapnen och landet utökar arsenalen i snabb och bred takt. Eftersom Pakistan är klart underlägset Indien beträffande konventionella styrkor anger man att om indiska styrkor går över gränsen till Pakistan är landet berett att använda kärnvapen. Det betyder att Pakistans doktrin är First Use.

Israel

Israels kärnvapendoktrin är inte officiellt formulerad. Landet är inte en del av icke-spridningsavtalet.

Nordkorea

Nordkorea har inte en officiellt uttalad kärnvapenpolicy, men landets ledare är aggressiva i sin retorik när det kommer till kärnvapen. Landets kärnvapen ska avskräcka från anfall från Sydkorea och USA, men samtidigt uttrycks en önskan om att den koreanska halvön ska vara kärnvapenfri. Om detta innebär att det amerikanska ”kärnvapenparaplyet” över Sydkorea ska fällas ihop och USA lova att aldrig använda kärnvapen i Korea är inte tydligt.

Nato

Natos kärnvapenpolicy menar att kärnvapen har en avskräckande effekt. Nato uttrycker att ”så länge kärnvapen finns kommer Nato att förbli en kärnvapenallians och allierade kommer att fortsätta att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa Natos avskräckning förblir säker och effektiv”. Nato har en doktrin som tillämpar First Use.

 

Senast uppdaterad: 210407