Den mänskliga faktorn

När vi människor står inför faror och hot kan vi hantera det på olika sätt. Vi kan se rädslan i vitögat, skaffa oss bästa möjliga information och sedan agera rationellt. Å andra sidan kan vi också välja att undvika problemet för att slippa undan ångesten. Det hot som kärnvapen representerar är så överväldigande för de flesta att många väljer att inte tänka på det. Ledare är utrustade med samma psykologiska försvarsmekanismer, vilket under press kan leda till irrationella handlingar.

”Sådant händer inte mig” är en försvarsmekanism som vi människor använder oss av för att inte oroa oss för allt som vi vet kan drabba oss själva eller våra familjer och vänner. Filtren gör att vi kan hålla distans till en verklighet som kan vara svår att förstå eller acceptera.

Risken med avskärmningen är att vi sakta vänjer oss på ytan men att känslor av oro, vanmakt och skuld tränger sig på inifrån. Känslan av vanmakt kan ge upphov till en ännu starkare känsla av att inte kunna påverka. Avskärmningen riskerar att leda till att vi låter bli att se vad vi trots allt kan göra för att förändra både vår egen situation och större världsliga skeenden. Vi blir passiva, uppgivna och oengagerade inför både smått och stort.

Kärnvapenhotet är både diffust och överväldigande. Att se det i vitögat kan leda till uppgivenhet och förtvivlan. Samtidigt kan den som orkar vara aktiv och arbeta för kärnvapennedrustning ofta uppleva att även till synes små insatser kan få en att känna sig mer hoppfull och mindre uppgiven.

Castle Bravo

Att avvärja ångest

Inför stora hot använder människor olika försvarsmekanismer för att hantera de starka känslor som annars skulle överväldiga oss. Du kan medvetet skjuta bort hotet och låta bli att tänka på det, eller så kan du använda undermedvetna mekanismer som blockering och förträngning. Därmed mildras eller försvinner den medvetna rädslan för hotet. Verkligheten förnekas alltså, vilket kan leda till låsta tanke- och handlingsmönster.

Tanken på de svåra konsekvenserna av kärnvapen skärmas ofta av genom att man undviker att prata om problemet. Kärnvapenhotet anses vara för tekniskt och för överväldigande, och något som därför är lämnat till experter eller politiker. En av de mest grundläggande psykologiska försvarsmekanismerna är förnekelse. Läkarna är bekanta med denna reaktion. De ser patienter som inte accepterar allvarliga diagnoser, och de ser släktingar som har svårt att acceptera en nära anhörigs död.

På liknande sätt finns det människor som inte vill ta till sig kunskapen om kärnvapen och hotet om kärnvapenkrig. Vissa kanske känner till kärnvapens destruktiva kraft, antalet dödsfall i siffror samt fysiska skador som kan orsakas, men känslorna som borde vara förknippade med en djupare förståelse av dessa konsekvenser finns inte där.

Förnekandet av kärnvapenhotet beror på flera faktorer. För det första är konsekvenserna av ett kärnvapenkrig så enorma att de blir abstrakta och otänkbara. Vi anpassar oss istället till en värld med kärnvapen och intalar oss att eftersom ingen kärnvapensprängning liknande Hiroshima och Nagasaki skett på över 70 år, så kommer det förmodligen aldrig att hända igen. Dessutom har de flesta av oss en tro på att förnuftet till slut kommer att segra.

Sådana försvarsmekanismer kan vara lämpliga för att vi människor ska fungera i vardagen. Vi är medvetna om att livet innefattar många faror, men vi kan inte ta in allt vi vet på en känslomässig nivå. Hot som vi inte kan påverka, till exempel naturkatastrofer, hamnar lätt på avstånd. Idén om ett kärnvapenkrig faller i samma kategori. Vi kan erkänna att risken existerar, men tycker oss inte kunna påverka den. Själva storleken på hotet inger en känsla av maktlöshet.

Samtidigt upplever många som arbetar med hotet om kärnvapenanvändning att deras engagemang bidrar till att minska ångest och oro. Upplevelsen av att faktiskt göra något, tillsammans med andra likasinnade, motverkar känslan av hopplöshet och maktlöshet.

Många ungdomar i dag är med rätta bekymrade över den globala uppvärmningen och de klimatförändringar som följer av den. De förstår att detta kan hota miljontals människors existens och att miljöförstöringen kan bli enorm. Kärnvapenhotet är på liknande sätt kopplat till världens öde. Dessa två faror bör på så sätt betraktas som sammankopplade.

Rädslan för strålning

Effekterna av radioaktiv strålning var okänd för allmänheten 1945. De överlevande från Hiroshima och Nagasaki visste inte att de hade utsatts för strålning och vad detta kunde innebära. Detsamma gällde dem som deltog i de hjälpinsatser som så småningom kom till undsättning. I dag är kunskapen om radioaktiv strålning vid kärnvapenexplosioner och kärnreaktorolyckor utbredd, och en av de faror som fruktas mest. För vissa kan det faktum att strålningen inte syns kännas extra skrämmande och öka känslan av osäkerhet.

radiationDet finns en betydande allmän oro kring kärnkraft. Oron har inte minskat efter de stora olyckorna i kärnkraftverk i Tjernobyl, Vitryssland och Fukushima, Japan.

Studier har till exempel visat att Tjernobylolyckan upplevdes som väldigt hotande även för närliggande områden. Också i kontaminerade områden längre bort från olyckan, såsom i Skandinavien, reagerade människor med oro och rädsla.

Europeiska undersökningar visar att oron var högre i områden med högre grad av nukleärt nedfall än i områden med lägre halter. Kvinnor reagerade psykologiskt mer negativt än men och rädslan varade under längre tid. Det finns likvärdiga erfarenheter mellan dessa två olyckor och kärnvapenoffren i Japan, dock med variationer i omfattning.

På samma sätt fruktar människor spridningen av radioaktivitet genom terror eller militär användning av radioaktiva material som tappat uran. Däremot accepteras medicinsk användning av joniserande strålning, även om doserna inte är obetydliga.

Att fatta beslut under press

Idag vet vi en hel del om hur människor agerar under press. Inom vissa gränser kan rädsla och spänning få en individ att agera rationellt och därmed prestera bättre än de annars skulle göra. Om rädslan och ångesten når över en viss nivå kan det dock påverka vårt beteende negativt. Vi faller tillbaka till inrutade tankemönster och blir mindre benägna att hitta nya konstruktiva lösningar på det hot vi står inför. När rädslan för fienden förstärks av propaganda och politisk spänning ökar pressen hos politiska och militära ledare.

I en sådan situation verkar varje handling ofta vara bättre än passivitet. I en mycket spänd politisk och militär situation måste vi föreställa oss statsledare som är trötta och utmattade, med koncentrationssvårigheter, som är oroliga för olika åsiktsyttringar, omgivna av en del som vill agera och andra som är handlingsförlamade. Ingen vill använda kärnvapen – det är något vi måste tro på -men risken för användning ökar ändå dramatiskt i en allvarlig krissituation.

I en politisk krissituation fattas ofta viktiga beslut i små grupper eller av ledaren själv, vilket kan innebära att stressade ledare förlorar kontakten med experter på en lägre nivå som kan invända mot de beslut som fattas. Chefer väljer ofta anställda som är överens med dem som rådgivare, oavsett deras expertis. Under stress kan man på ett sätt förstå ledare som vill ha supportrar som håller med och stöttar dem, men en sådan enhällighet är farlig.

Även om gruppbeslut vanligtvis är bättre och mer tillförlitliga än beslut fattade av en enskild person, tenderar alla grupper under vissa omständigheter att agera så att risken ökar snarare än minskar. En risk är eftergivenhet gentemot en stark ledare. Politiska och militära grupper är särskilt utsatta här eftersom de som stöder sina ledare ofta belönas.

Dessutom betonar militär utbildning lydnad mot auktoriteter. Intressant i detta sammanhang är att många studier visar att grupper vanligtvis tar större risker än individer. Det har också visat sig att grupper på lägre nivå i en krissituation kan ha en tendens att rapportera vad de tror att deras överordnade skulle vilja höra. Därför kan osäker information från radarskärmar rapporteras som tydliga fakta, trots att det finns en stor osäkerhet.

Militären gör sannolikt vad de kan för att förhindra mänskliga och tekniska fel. Men risken finns alltid där. Vi vet också att människor som sitter framför radarskärmar och kontrollknappar ofta befinner sig på isolerade platser med begränsad kontakt med familj och vänner. Arbetet är ofta monotont och tråkigt, vilket kan leda till felaktiga observationer och nedsatt mental förmåga.

Vi vet att irrationella ledare kan komma till makten. Men vi vet också att även rationella ledare kan bedöma situationer felaktigt på grund av direkt desinformation, felaktiga tolkningar eller dåliga råd. Vi känner också till att statsledare kan drabbats av sömnlöshet, stress, ålderdom och/eller kroniska sjukdomar som försämrar bedömningen.

Naturligtvis blir alla de svårigheter som nämnts större i en krissituation. En kris i politisk mening är en situation där ens egna högt prioriterade mål hotas. Situationen blir kritisk eftersom hotet ofta utvecklas snabbt med krav på snabba åtgärder. Det är inte ovanligt att krig är ett resultat av beslut som fattats i en kris.

 

Senast uppdaterad: 200622