Förbud mot kärnvapen

Den 7 juli 2017 skrevs historia då majoriteten av FN:s medlemsstater antog ett förbud mot kärnvapen, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW). 72 år efter att kärnvapen användes första testades. Den 22 januari 2021 trädde avtalet ikraft. Kärnvapen blev då, som det sista massförstörelsevapnet, förbjudna enligt internationell lag.

Förbudet mot kärnvapen

2017 startade förhandlingar om ett förbud mot kärnvapen, som pågick på FN:s högkvarter i New York under 4 veckor. Närmare 130 kärnvapenfria stater deltog i förhandlingarna. Kärnvapenstaterna var inte med och Nederländerna var det enda land Natoland som deltog.

122 stater röstade ja till förbudet som antogs 7 juli 2017. För att avtalet skulle träda ikraft krävdes det att 50 stater ratificerar avtalet. Den 20 september 2017 öppnade avtalet för underskrifter och den 22 januari 2021 trädde avtalet ikraft.

Vad är förbjudet?

Förbudet mot kärnvapen är ett omfattande avtal som förbjuder alla former av kärnvapenaktiviteter. Det innebär ett förbud mot att utveckla, testa, producera, skaffa, inneha, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen, eller stödja andra länders kärnvapenprogram. Förbudet är förankrat i och stärker internationell humanitär rätt.

Bakgrund

De nio länder som har kärnvapen investerar enorma summor för att förnya och utveckla sina kärnvapenarsenaler. Samtidigt är fem av dem, Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA, med i icke-spridningsavtalet och har därmed förbundit sig att nedrusta sina kärnvapen. Något de inte har gjort i tillräcklig skala. De övriga fyra kärnvapenstaterna, Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan, står inte inom några nedrustningsavtal alls.

Kärnvapen har alltid varit tekniskt och komplicerat och kärnvapnens humanitära konsekvenser fick lite utrymme under icke-spridningsavtalet konferenser och på andra möten där kärnvapen diskuterades. Det var först 2010 som skrivelser om kärnvapnens humanitära konsekvenser första gången skrevs in i översynskonferensen av icke-spridningsavtalets slutdokument.

2013 formulerade den dåvarande norska regeringen det som har kommit att kallas för det Humanitära initiativet. Initiativet ställer de humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning i centrum och antogs som resolution under FN:s Generalförsamlings Första utskott 2015.

Tre konferenser

Inom initiativet anordnades tre regeringskonferenser för att lyfta de humanitära konsekvenserna av kärnvapenanvändning.

Oslo

Den första regeringskonferensen hölls i Oslo, Norge mars 2013 och 132 stater deltog. Den gemensamma slutsatsen var att ingen internationell beredskap skulle effektivt kunna hjälpa eller lindra effekterna av en kärnvapendetonation, det skulle inte heller vara möjligt att upprätta en sådan beredskap. Då detta faktum blev tydligt erkände ett flertal stater sitt gemensamma ansvar att agera för att förhindra såväl oavsiktlig som avsiktlig användning av dessa massförstörelsevapen.

Ur detta föddes ett nytt samtal. Ett samtal mellan länder som inte äger eller har kärnvapen, om det orimliga i att några länder ska få utsätta andra länders befolkning för sådana risker.

Man talade om kärnvapen just som ett vapen, fokus var de mänskliga, humanitära konsekvenserna. Frustrationen över kärnvapenländernas ovilja att nedrusta lades till denna insikt och ett initiativ växte och fick form.

Nayarit

Den andra regeringskonferensen hölls i Nayarit, Mexiko februari 2014. Över 140 stater deltog och konferensen blev ytterligare ett steg framåt och erbjöd en ny plattform för att befästa de humanitära argumenten och för att fortsatt engagera icke-kärnvapenstater i en konstruktiv dialog om ett förbud mot och eliminering av kärnvapnen.

Wien

I december 2014 hölls i Wien, Österrike den tredje regeringskonferensen om kärnvapnens humanitära konsekvenser. Denna konferens samlade 155 stater, inklusive USA och Storbritannien. I slutet av konferensen lanserade Österrikes regering Austrian Pledge, som under översynskonferensen av icke-spridningsavtalet 2015 döptes om till Humanitarian pledge.

FN:s generalförsamling

I december 2015 har 121 stater formellt anslutit sig och under 2015 års FN:s Generalförsamlings Första utskott antogs utfästelsen som en resolution med 139 staters stöd.

Under Första utskottet i FN:s generalförsamling 2015 lades flera resolutioner på bordet som handlade om olika sätt att hantera nedrustning av kärnvapen och vägar framåt. De kärnvapenfria staterna har sin agenda klar, de vill förbjuda kärnvapen – med eller utan kärnvapenstaterna. 2016 antogs en resolution om att påbörja förhandlingar om ett förbud mot kärnvapen. Året därpå, 2017 började konventionen om ett förbud mot kärnvapen att förhandlas fram.

Kritik mot avtalet

En vanlig kritik mot kärnvapenförbudet är att kärnvapenstaterna inte är med – vad gör det då för skillnad? Kärnvapen är det sista massförstörelsevapnet som nu är förbjudet enligt internationell lag. Det internationella samfundet har förbjudit andra vapen på grund av deras oacceptabla humanitära konsekvenser, så som klustervapen, biologiska och kemiska vapen och antipersonella minor.

Även om alla stater inte har anslutit sig till alla avtal, har effekterna varit tydliga: efter förbud följer normförändring, ökat tryck på nedrustning och i många fall konkret nedrustning. Att förbjuda kärnvapen är också en fråga om att stater tar sitt ansvar för att utveckla folkrätten och att implementera kraven om nedrustning i enlighet med FN-stadgan och icke-spridningsavtalet (NPT).

Kritiker har menat att detta förbud är tandlöst på grund av att kärnvapenstaterna inte har varit delaktiga. Men förbudet är långt från tandlöst. Kärnvapenstaterna berörs i allra högsta grad och har redan påverkats av diskussionen som handlar om vad som händer om kärnvapen faktiskt används.

Nu höjs tröskeln att använda kärnvapen. Normer förändras. Det handlar om ytterligare möjligheter att påverka banker, pensionsbolag, företag med mera och allt syftar till att göra det svårare att ha och producera kärnvapen. Även världens stater och storföretag påverkas av normer och det kommer de att göra oavsett om de är med i avtalet eller inte.


Källor och mer information

Treaty on the prohibition of nuclear weapons, United Nations Office for Disarmament Affairs
United Nations Conference to Negotiate a Legally Binding Instrument to Prohibit Nuclear Weapons, Leading Towards their Total Elimination, United Nations Office for Disarmament Affairs
Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, United Nations General Assembly
FN:s kärnvapenförbud, Svenska Läkare mot Kärnvapen
Korta fakta om kärnvapenförbudet, Svenska Läkare mot Kärnvapen
Informationsblad om kärnvapenförbudet, Svenska Läkare mot Kärnvapen och International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN
Svar på tal – Lathund för kritik mot kärnvapenkonventionen, Svenska Läkare mot Kärnvapen

Författare

Svenska Läkare mot Kärnvapen

Senast uppdaterad
22 februari, 2023