Det partiella provsprängningsavtalet (PTBT) förbjuder provsprängningar i atmosfären, under vattnet och i rymden. Det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT) förbjuder provsprängningar ovan och under mark, under vattnet, i rymden samt provsprängningar för fredliga syften. Det senare avtalet har ännu inte trätt i kraft, men uppehåll i provsprängningar av kärnvapen accepteras av alla stater, förutom Nordkorea.

Partiella provsprängningsavtalet (PTBT)

Tidigt insåg man de potentiella riskerna med provsprängningar och redan 1958 försökte man således att få till stånd ett avtal för att reglera provsprängningar. Från början lovade USA och Storbritannien att göra ett ettårigt uppehåll (moratorium) med sina provsprängningar, vilket Sovjetunionen några dagar senare anslöt sig till. Uppehållet föll samman 1961 på grund av politiska spänningar och den militära utvecklingen. Sovjetunionen återupptog sina provsprängningar, tätt följd av USA.

Runtom i världen började människor också inse riskerna med radioaktiv strålning från kärnvapenproverna och pressen ökade  på kärnvapenstaterna att göra någonting år problemet. 1963 förhandlade Sovjetunionen, USA och Storbritannien fram det partiella provsprängningsavtalet (PTBT) som förbjöd kärnvapenprovsprängningar i atmosfären, i rymden och under vatten. Frankrike och Kina gick inte med i avtalet.

Problemet med PTBT var att det inte förbjöd provsprängningar under mark och utvecklingen av nya typer av kärnvapen. Problemet med just underjordiska provsprängningarna består i att de ofta orsakar hål i jordskorpan, vilket leder till att radioaktiva ämnen sprider sig i luften.

Inte heller reglerade PTBT minskningar i de kärnvapenarsenaler som redan fanns i världen. Faktum är att kärnvapenstaterna ökade takten på sina provsprängningar efter 1963 och kärnvapenarsenalerna fördubblades mellan 1963 och 1970.

Alva Myrdal, som var svensk representant i förhandlingarna hade haft högre ambitioner och kallade PTBT ett miljöavtal, eftersom det lämnade för stora luckor för att kallas ett nedrustningsavtal.

Fullständiga provstoppsavtalet (CTBT)

För att begränsa möjligheterna till nyutveckling av kärnvapen och motverka risken att nya stater utvecklar kärnvapen såg man ett starkt behov av ett kraftigare avtal än PTBT. 1996 antog FN det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT) som hade förhandlats fram under nedrustningskonferensen i Genève.

Det fullständiga provstoppsavtalet förbjuder alla kärnvapenprovsprängningar oavsett om de sker ovan eller under jord, under vatten eller i yttre rymden. Även så kallade kärnsprängningar för fredliga syften förbjuds av CTBT, dock förbjuds inte kärnvapentester med andra metoder.

I väntan på att träda ikraft

För att träda i kraft och bli en del av internationell lag måste CTBT undertecknas och ratificeras av alla de 44 länder i världen som har kärnkraftsreaktorer. Idag (oktober 2023) har tre sådana länder: Indien, Pakistan och Nordkorea inte undertecknat avtalet, medan ytterligare fem: Kina, Egypten, Iran, Israel och USA inte har ratificerat.

Sammanlagt har 187 stater undertecknat avtalet och 178 stater har ratificerat det. I väntan på att avtalet ska träda ikraft har kärnvapenstaterna uttalat att de ska upprätthålla ett uppehåll i sina provsprängningar. Detta uppehåll har accepterats av alla kärnvapenstater utom Nordkorea.

På 2000 års översynskonferens av icke-spridningsavtalet fattades ett beslut om att inga kärnexplosioner skall genomföras i väntan på att 1996 års provstoppsavtal skall träda ikraft. Detta är en princip som även Indien och Pakistan tycks ansluta sig till, trots att de inte är parter i varken icke-spridningsavtalet eller CTBT.

Ytterligare provsprängningar

Efter Indiens och Pakistans provsprängningar i maj 1998 utropade sig dessa stater omedelbart till kärnvapenmakter, men på konferensen 2000 slogs det fast att proven inte berättigar dem till en sådan status eller annan särställning. De båda länderna uppmanades, liksom Israel och Nordkorea, att omedelbart och villkorslöst ansluta sig till icke-spridningsavtalet som icke-kärnvapenstater och nedrusta sina kärnvapenarsenaler.

Oavsett om alla länder uttalar provsprängningsmoratorium är det ändå viktigt att CTBT träder i kraft för att bli juridiskt bindande. CTBT är ett viktigt steg för icke-spridning av kärnvapen eftersom avtalet i princip förhindrar utvecklingen av nya kärnvapen. Avtalet strävar också efter att stoppa den kvalitativa kapprustningen, där kärnvapenstaterna kanske inte ökar sina arsenaler i antal, men däremot i funktion och kapacitet. CTBT förbjuder inte forskning kring kärnvapen, men det är svårt att utveckla nya kärnvapen utan att provspränga.

Comprehensive Test Ban Treaty Organisation

För att kontrollera avtalets efterlevnad från medlemsstaternas sida etablerade avtalet en organisation: Comprehensive Test Ban Treaty Organisation (CTBTO). En förberedande kommission för denna organisation jobbar för att underlätta för att avtalet ska träda ikraft så snart som möjligt, och för att det globala övervakningssystemet IMS ska fungera problemfritt när avtalet väl blir internationell lag.

IMS har flera hundra bevakningsstationer och flera laboratorier runtom i världen som kontrollerar om något land utför provsprängningar. Med hjälp av seismologiska mätinstrument, hydroakustik och infraljud ska man kunna kontrollera under jorden, under vatten och i atmosfären. Laboratorierna har en modern teknik som kan uppfånga signaler om radioaktivt utsläpp från provsprängningar.

CTBTO kan inte agera fullt ut innan avtalet träder ikraft, men det internationella övervakningssystemet är redan i användning. Över 200 bevakningsstationer sänder idag in viktig information för att bevaka seismiska händelser (jordbävningar, tsunamis etc.) och kunna avgöra om dessa är kärnvapenexplosioner.

Källor och mer information

Treaty Banning Nuclear Weapon Tests in the Atmosphere, in Outer Space and Under Water, United Nations Office for Disarmament Affairs
Partial Test Ban Treaty, Nuclear Threat Initiative, NTI
Nuclear Testing, Nuclear Age Peace Foundation
Who we are, CTBTO
Nuclear Testing, CTBTO
Member States, CTBTO