Nato

North Atlantic Treaty Organisation (Nato) är en militärallians bestående av 32 medlemsländer i Nordamerika och Europa. Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet, North Atlantic Council, som består av företrädare för samtliga Natos medlemsländer. Natos högkvarter ligger i Bryssel.

Syftet med Nato var att skydda friheten och säkerheten för medlemsländerna med såväl politiska som militära medel. Fienden var tidigare den kommunistiska Sovjetunionen och dess allierade, vilka 1955 bildade en likartad militärallians, Warszawapakten, vilken upplöstes 1991.

En väpnad attack på en eller flera av medlemsländerna anses som ett angrepp mot alla Natoländer enligt Natos grunddokument, artikel 5. Det åligger varje medlemsstat att ta beslut om att försvara andra medlemmar som utsatts för angrepp.

Natos kärnvapenpolicy

Kärnvapen är en del av Natos militära strategi och genom Nato har USA länge haft kärnvapen utplacerade i Europa. Under Natos toppmöte i Lissabon 2010 antogs ett nytt strategiskt dokument där förhållandet till kärnvapen förtydligades.

I den nya strategin tydliggjordes då att Nato är en kärnvapenallians genom artikel 17 som stipulerar ”Så länge som kärnvapen finns i världen kommer Nato att förbli en kärnvapenallians.”. Nato har inga egna kärnvapen men har tillgång till USA:s och Storbritanniens kärnvapen. I Europa finns det ca 100 kärnvapen utplacerade i Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. Frankrikes kärnvapen ingår inte i Natos kärnvapenarsenal, men kan komma att användas i samband med vissa operationer om Frankrike så anser lämpligt.

Nuclear Planning Group är ett forum där försvarsministrar, både från Natos kärnvapenstater och kärnvapenfria stater diskuterar kärnvapenfrågor och ser över alliansens kärnvapenpolicy. Alla beslut i Nuclear Planning Group fattas med konsensus och det är frivilligt för stater att vara med i gruppen, Frankrike är det enda land som står utanför gruppen.

Nato och NPT

Det är ett krav för alla Natomedlemmar att vara medlemmar i icke-spridningsavtalet, NPT. På icke-spridningsavtalets möten debatteras ibland de amerikanska kärnvapen som genom Nato är placerade i Europa. Artikel 1 i NPT förbjuder kärnvapenstater att förflytta kärnvapen till kärnvapenfria stater. Artikel 2 kräver att kärnvapenfria stater inte tar emot kärnvapen eller övertar kontroll över kärnvapen.

USA hävdar att utplaceringen av kärnvapnen i Europa inte strider mot icke-spridningsavtalet eftersom att kontrollen över vapnen inte överlämnas till värdlandet. Ryssland å sin sida hävdar att det visst strider mot icke-spridningsavtalet, och är ett hot och provokation. USA menar även att icke-spridningsavtalet slutar gälla i krigstid och överföringen av kontroll av kärnvapnen till värdlandet vid ett eventuellt krigsutbrott skulle därför vara laglig.

Kärnvapen i Europa

I början av 70-talet fanns det cirka 7 300 kärnvapen utplacerade i Europa. Protester både från civilsamhället och regeringar gjorde att antalet kärnvapen minskades och i dagsläget handlar det om cirka 100 stycken.

Natos kärnvapenpolicy grundar sig bland annat på konceptet ”nuclear sharing”. Det betyder att kärnvapen är placerade på kärnvapenfria staters territorium. ”Genom att gynna europeisk stabilitet, hjälpa till att avskräcka från hot relaterade till användande av massförstörelsevapen och bidra till att avskräcka från användande av sådana vapen, tjänar Natos kärnvapenpolicy inte bara de allierades intressen, utan även partnerländer och Europa som helhet”, står det att läsa i Natos handbok från 2006. I fredstid ligger kärnvapnen under amerikansk kontroll och i händelse av krig skulle USA:s president kunna auktorisera användningen av vapnen och överlåta dem för användning till värdlandet. Värdländerna bistår med egna stridsflyg som således måste kunna bära kärnvapenstridsspetsar.

Ryssland har taktiska kärnvapen i Europa placerade på ryskt territorium och sedan 2023 i Belarus. Nato argumenterar ibland att de behåller sina kärnvapen utplacerade i Europa för att kunna förhandla fram en minskning av de ryska vapnen som finns i Europa.

Gravitationsbomb

Alla Natos utplacerade kärnvapnen är av typ B61 som man avser att fälla från flygplan som gravitationsbomber. Bomberna faller fritt och har dålig träffsäkerhet. Sådana vapen har givetvis ett ringa militärt värde. Bomberna anses däremot ha haft ett politiskt värde och verkar avskräckande. De anses utgöra ett slags pant på att USA är berett att försvara Europa.

Fyra kärnvapen av typen gravitationsbomber på en bombvagn.

Fyra kärnvapen av typen gravitationsbomber på en bombvagn.

B61 har genomgått en stor modernisering och ska ha börjat utplacerats redan i december 2022. Den nya B61-12 är en gravitationsbomb, precis som dess föregångare, men går att styra via stjärtfenorna, vilket ger den ytterligare manöverförmåga och möjlighet till ökad precision. Bomben kommer också kunna variera i styrka, från 0,3 kiloton till 50 kiloton, samt har en förmåga att detonera under jord vilket gör den ännu mer destruktiv.

De nya B61-bomberna blir längre och kan inte levereras med de ländernas nuvarande stridsplan, utan nya plan måste köpas in. Dessa planer, både på moderniseringen av B61 och på behovet av nya flygplan har mött motstånd i de aktuella Natoländerna, inte minst på grund av de höga kostnaderna för inköp av nya stridsflygplan och för att bomberna anses vara omoderna och meningslösa.

Länders nationella lagar

USA har flera gånger dragit hem sina kärnvapen från andra länder. Kanada, Grekland, Danmark (Grönland) och Island har haft kärnvapen utplacerade på sina territorier, men de har dragits tillbaka. Flera Natostater, bland annat Danmark, Norge och Spanien har policy gentemot Nato att kärnvapen inte får placeras på deras mark under fredstid. Finland och Litauen  går ännu längre och har nationell lagstiftning mot att kärnvapen får placeras på deras territorium under både freds- och krigstid.

Sverige och Nato

Sverige har i maj 2022 ansökt om medlemskap i Nato och anslöts till alliansen 2024. I samband med Rysslands invasion av Ukraina 24 februari 2022 blossade en intensiv debatt om ett svenskt Natomedlemskap upp och Socialdemokraterna aviserade den 15 maj att de bytt ställning i frågan och stod numera bakom att Sverige ska ansöka om medlemskap i alliansen.

Efter detta besked fanns det därmed riksdagsmajoritet för att ansluta Sverige som medlem i Nato och 17 maj signerade utrikesminister Ann Linde den svenska Natoansökan. Endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet var emot.

Flera socialdemokratiska sidoförbund, freds- och nedrustningsrörelsen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har framfört en rad krav på medlemskapet, bland annat att ratificera FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, inte öva eller planera för att använda kärnvapen, lagstifta om förbud mot införsel av kärnvapen på svenskt territorium samt att inte stå bakom Natos uttalanden om kärnvapen och aktivt ta avstånd från kärnvapen. Forskning visar att det inte finns några hinder för att ansluta sig till FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen och vara med i Nato, så länge de tar avstånd från kärnvapen.


Källor och mer information

Active Engagement, Modern Defence, Strategic Concept 2010, Nato
U.S. Nuclear Weapons In Europe, Hans M. Kristensen, Federation of American Scientist, FAS
United States Nuclear Weapons 2021, Hans M. Kristensen och Matt Korda, Bulletin of Atomic Scientist
Nuclear Planning Group (NPG), Nato
Upgrades At US Nuclear Bases In Europe Acknowledge Security Risk, Hans M. Kristensen, Federation of American Scientist, FAS
The Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons and Sweden’s Security Arrangements, Bonnie Docherty, International Human Rights Clinic, Harvard Law School
Nuclear Umbrella Arrangements and the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, International Human Rights Clinic, Harvard Law School

Författare

Svenska Läkare mot Kärnvapen

Senast uppdaterad
18 mars, 2024