Ryssland

Sovjetunionen (Ryssland) provsprängde sitt första kärnvapen 1949. 1953 sprängdes landets första vätebomb och 1961 sprängde Sovjet världens hittills största kärnvapen – Tsarbomben. Även om Ryssland har minskat sin kärnvapenarsenal, så har innehar landet, tillsammans med USA, 91 % av världens alla kärnvapen. Det totala antalet stridsspetsar beräknas till 6257.

Medan antalet ryska kärnvapen har minskat betydligt, har Ryssland under de senaste åren genomfört stora moderniseringar av sina strategiska och taktiska kärnvapen och deras vapenbärare. Ryssland motiverar sin kärnvapenarsenal främst i avskräckande skäl, men också som en säkerhet från konventionell militär aggression från USA och Nato.

Historia

Redan under 1930-talet började sovjetiska fysiker forska om kärnklyvning och under andra världskriget fick sovjetiska underrättelsetjänsten information om de tyska och amerikanska kärnvapenprogrammen. Men de var först efter den amerikanska kärnvapenbombningen av Hiroshima och Nagasaki 1945 som Sovjetunionens ledare Josef Stalin beordrade en snabbare utveckling av Sovjets kärnvapen.

1949 sprängde Sovjetunionen sitt första kärnvapen och 1953 sprängde landet sin första vätebomb. Under en tid byggde Sovjetunionen allt mäktigare vätebomber. Detta kulminerade slutligen med detonationen av den så kallade ”Tsarbomben” över Novaja Semlja, som producerade en sprängstyrka överstigande 50 TNT. Tsarbomben uppgick till mer än 10 gånger av alla den sammanlagda sprängstyrkan av alla explosioner under andra världskriget.

Tsar bomba mushroom cloud

Sovjetunionen genomförde nästan 1000 kärnvapenprov i området Semipalatinsk i Kazakstan och nära Novaja Zemlja. Det resulterade i omfattande lokalt, regionalt och globalt radioaktivt nedfall.

Under kalla kriget använde Sovjetunionen enorma resurser för att minska klyftan till USA:s övertag av kärnvapen. Sovjetunionen etablerade minst 10 stängda städer, så kallade ”Atomgrads” för forskning och konstruktion av kärnvapen.

Tsar exempel

På 1980-talet spenderade Sovjetunionen ungefär 30 % av sin bruttonationalprodukt (BNP) på militären, varav kärnvapen tog en stor andel av denna summa. Vid denna tidpunkt hade Sovjetunionen även fler stridsspetsar än USA. Toppen var 1986: Vid denna tidpunkt bestod den sovjetiska kärnvapenarsenalen av över 40 000 kärnvapen. Antalet sjönk sedan snabbt, delvis på grund av landets ekonomi, men främst som en följd av bilaterala nedrustningsavtal med USA, såsom INF-avtalet (1987) och de senare START-avtalen. Sovjetunionens efterträdare, Ryssland, har också minskat ett stort antal icke-strategiska (taktiska) kärnvapen.

Efter kollapsen av Sovjetunionen 1991 fördes alla kärnvapen och klyvbart material som fanns i lager i Vitryssland, Ukraina och Kazakstan till Ryssland. Ryssland är den enda före detta sovjetrepublik som har behållit sina kärnvapen.

Kärnvapen idag

Ryssland lägger stora summor på uppgradering och modernisering av sina kärnvapen. 2020 uppskattades Ryssland ha 6257  kärnvapenstridsspetsar i sin arsenal.

Den nya START-fördraget, som undertecknades i april 2010, begränsar antalet ryska (och amerikanska) strategiska kärnvapenstridsspetsar till 1550 på varje sida. Avtalet förlängdes 2021 och gäller fram till 2026.

Uppgradering av kärnvapen

Medan Ryssland har minskat antalet stridsspetsar i sin kärnvapenarsenal har landet samtidigt bytt ut majoriteten av sina gamla vapen och 2020 bestod 86 % av landets kärnvapenarsenal av  ”moderna vapen”.

Vladimir Putin

Vladimir Putin

Ryssland bygger så kallade ”doomsday weapons” som innefattar kraftfulla kärnvapenbestyckade torpeder och kryssningsmissiler. I rapporten Nuclear Notebook, Russian Nuclear Weapons, 2021 skriver forskarna Kristensen och Korda att Rysslands kärnvapenuppgradering kommer att orsaka stora utmaningar för nedrustningen i framtiden. Även om antalet strategiska kärnvapen stadigt har minskat de senaste två decennierna så skulle Ryssland snabbt kunna bygga fler kärnvapen.

Vapenbärare

TU-95MS

TU-95MS

Det ryska kärnvapenprogrammet är uppbyggt av tre delar. De består av landbaserade ballistiska missiler, bomber och kryssningsmissiler på flygplan, samt ubåtsabaserade ballistiska missiler (SSBNs). Dessa tre delar bildar en så kallad kärnvapentriad.

Flyg

Första delen i Rysslands kärnvapentriad är Rysslands långdistans Aviation Command (DA), en gren av det ryska flygvapnet, har förmågan att attackera strategiska mål från luften med kärnvapen. Denna dela är den av triaden är den minst utvecklade av Rysslands kärnvapentriad sedan det kalla kriget, då DA består av åldrande Sovjettiden strategiska bombflygplan såsom Tu-95MS6 / S16 och Tu-160.

Ryssland har idag cirka 60 strategiska bombplan, med ungefär 60 utplacerade stridsspetsar (men med över 800 tilldelade stridsspetsar). Ett antal av bombplanen är placerade på Engels flygbas nära Saratov i västra Ryssland och resten vid den ukrainska flygbasen nära Belogorsk i östra Ryssland. Ryssland har också ett antal icke-strategiska (taktiska) kärnvapen kapabla flygplan, såsom Tu-22m3 medeldistansbombare, liksom Tu-24M och Su-34 kämpe-bombplaner.

Rysslands strategiska raketstyrkor (SRF), den del av den ryska armén som kontrollerar Rysslands arsenal av landbaserade ballistiska missiler. Detta räknas som den andra delen i av Rysslands kärnvapentriad. SRF är indelat i 12 missil divisioner som är grupperade i tre arméer och distribuerar många olika interkontinentala ballistiska missiler (ICBMs). Rysslands ICBMs utgör den största delen av Rysslands strategiska kärnvapen, där 967 stridsspetsar är monterade på 304 missiler.

ICBM Topol-M

ICBM Topol-M

Landbaserade missiler

Stora delar av Rysslands ICBM missiler är monterade med mer än en stridsspetsar, så kallade MIRV stridsspetsar (Multiple Independently Targetable Re-entry Vehicle). De multipla stridsspetsar hos en MIRV missil kan ha olika och självständiga mål, vilket gör varje missil kan orsaka stor förstörelse med flera mål i ett stort område. Många av dessa missiler är ”road-mobil”, monterade på lastbilar som ofta flyttas så att de inte blir mål för en överraskningsattack.

Flottan

Den tredje delen av Rysslands kärnvapentriad är de kärnvapen som är baserade på Rysslands flotta av strategiska ballistiska missilubåtar (SSBNs) som kontrolleras av den ryska flottan. Rysslands SSBNs är avsedda för strategisk avskräckning , vilket ger en ”säker” andraslagsförmåga med kärnvapenbestyckade ubåtar med ballistiska missiler (SLBMs) från havet i händelse av en kärnvapenkonflikt.

Russian submarine in Murmansk

Rysk ubåt i Murmansk

Ryssland har idag 144 SLBMs på sina ubåtar, alla lastade med MIRV stridsspetsar, totalt 416 stridsspetsar. Ryssland håller för närvarande på att modernisera sin SSBN flotta med konstruktion och utbyggnad av nya Borei-klass SSBNs. Den ryska flottan är planerad att leverera upp till åtta Borei-klass SSBNs, varav två har redan levererats. Utplaceringen av ubåtarna kommer sannolikt inte att genomföras förrän efter 2020.

Fram till dess kommer den ryska SSBN flottan består av 6 Delta IV-klass SSBNs, byggda mellan 1985 och 1992, och tre av de äldre Delta III-klass SSBNs. Delta IV-SSBNs är en del av den ryska Nordhavsflottan, medan Delta III SSBNs är en del av Stillahavsflottan. De ryska ubåtarna genomför i viss utsträckning fortfarande avskräckande patruller, men i mindre utsträckning jämfört med US SSBNs. De ryska SSBNs är kapabla att avfyra sina SLBMs både från dykt och nedsänkta lägen, samt från ryska bryggor.

Taktiska kärnvapen

Förutom Rysslands strategiska kärnvapen har landet även cirka 2000 taktiska kärnvapen utplacerade. Den tidigare ryske presidenten Boris Jeltzin lovade 1992 att Ryssland skulle avveckla sina landbaserade taktiska kärnvapen, men Ryssland tros fortfarande behålla cirka 170 av dessa utplacerade kortdistans ballistiska missiler (SRBMs).

Siffrorna är dock osäkra eftersom Ryssland inte publicerar antalet taktiska kärnvapen som de innehar. Ryssland har dock förklarat att alla deras taktiska kärnvapen förvaras under strikt kontroll.

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

Kärnvapnens roll i det ryska försvaret har varierat efter att Ryssland ärvde Sovjetunionens roll som kärnvapensupermakt 1991. 1993 drog sig Ryssland ur tidigare sovjetiska doktrinen ”no first use”, men de angav inte under vilka omständigheter kärnvapen skulle kunna användas.

De senaste året har Ryssland blivit mer öppen med sin kärnvapendoktrin som uttrycker att Ryssland endast kommer att använda kärnvapen om det finns signaler och bevis på att Ryssland eller deras allierade attackeras. Rysslands kärnvapen är så endast till för motangrepp.

Klyvbart material

Ryssland har enorma lager av klyvbart material som, om så önskas, kan användas för att producera nya kärnvapen. För att tillverka en enklare kärnvapenladdning är 20 kilo höganrikat uran (HEU) fullt tillräckligt. Ryssland har över 1000 ton HEU i sina lager. Landet har också stora mängder plutonium i sina lager – både militärt och civilt. Atombomben som 1945 fälldes över Nagasaki med marken bestod av en 6 kilo tung plutoniumkärna; Ryssland har material för många tusen sådana bomber. Medan Ryssland, tillsammans med USA, Storbritannien, Frankrike och Kina, upphörde att producera höganrikat uran (HEU) för vapen eller andra användningar i slutet av 1980-talet, meddelade Ryssland år 2012 att det skulle återuppta begränsad produktion av höganrikat uran för naval- och snabb reaktor-bränsle.

Rysslands fortsatta innehav av stora lager av klyvbart material skapar en stor osäkerhet om status om bestånden av klyvbart material i världen, på grund av bristande information om Rysslands produktion och konsumtion av plutonium och höganrikat uran (HEU).

 

För källor och mer information, se Russian Nuclear Forces, 2020 av Hans M. Kristensen och Matt Korda.

Senast uppdaterad: 210413