Bilaterala nedrustningsavtal

Bilaterala nedrustningsavtal är avtal mellan två stater. De största kärnvapenmakterna är och har alltid varit USA och Ryssland (före detta Sovjetunionen). Sedan 1970-talet har dessa stater ingått flera nedrustningsavtal för att minska sina kärnvapenarsenaler och det ömsesidiga hotet.

Carter and Brezhnev sign SALT II

Carter och Brezhnev signerar SALT II

Samtidigt som kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen under kalla kriget fick alltmer orimliga proportioner började läget ifrågasättas mer och mer, både inom länderna och internationellt. Redan på 1970-talet skrevs de första avtalen under av USA och Sovjetunionen: SALT I och II (Strategic Arms Limitation Treaty) för att begränsa staternas strategiska kärnvapenarsenaler.

1972 slöts ABM-avtalet (Anti-Ballistic Missile Treaty) mellan USA och Sovjetunionen för att begränsa antiballistiska missilsystem som används som motanfall mot missilavfyrade kärnvapen. USA drog sig ur avtalet 2002 trots massiva protester både nationellt och internationellt och började direkt därefter utvecklingen av ett ABM-system som skulle ha varit förbjudet under avtalet.

Under andra halvan av 1980-talet började en tid av nedrustning istället för upprustning. USA och Sovjet (som senare ersattes av Ryssland) började förhandla om vilka kärnvapen man skulle kunna avskaffa.

Reagan and Gorbachev1987 slöt Sovjet och USA ett nytt avtal, INF-avtalet, som går ut på att alla mellandistansmissiler ska avskaffas. Det vill säga de kärnvapen som har relativt kort räckvidd. USA och Sovjet talade även om att minska sina strategiska kärnvapen, det vill säga de som har längre räckvidd.

1991 slöts avtalet START I (Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic Offensive Arms), mellan de två länderna. Förhandlingarna om minskning av de strategiska vapnen fortsatte även sedan Sovjetunionen upplösts.

1993 skrev USA:s president George Bush, den äldre, och Rysslands president Boris Jeltsin under START II. Enligt START II får USA och Ryssland år 2003 inte ha mer än 3500 strategiska kärnvapen utplacerade vardera. START II trädde aldrig i kraft utan ersattes istället med SORT-avtalet (Strategic Offensive Reduction Treaty) i maj 2002.

Enligt SORT skulle de båda länderna år 2012 ha minskat sina strategiska kärnvapenarsenaler till en nivå på mellan 1700 och 2200 kärnvapen. SORT-avtalet saknar kontrollmekanismer och ställer inte heller krav på att de vapen som nedrustas ska förstöras.

New START eller CHB-II ratificerades 2011 efter att signeras av USA:s president Obama och Rysslands dåvarande Medjevev i Prag 8 april 2010. Avtalet efterträdde SORT-avtalet, som upphörde att gälla 2012. New START är ett steg framåt från SORT eftersom man nu åter får en kontrollmekanism med inspektioner av att nedrustningen verkligen genomförs. Under New START har länderna enats om att begränsa antalet utplacerade strategiska kärnvapenspetsar till 1550 samt reducera antalet missilbärare med hälften, det handlar om robotsilos, ubåtar, bombplan med mera. Dock finns det fortfarande ingen begränsning av hur många hur många kärnvapenstridsspetsar länderna får ha i lager.

Ryssland och USA förbinder sig att nå målen inom 7 år och avtalet gäller i tio år, men möjlighet att förlänga avtalet 5 år.

 

Senast uppdaterad: 170914