Icke-spridningsavtalet, NPT

När icke-spridningsavtalet öppnade för underskrifter 1968 fanns det fem kärnvapenstater i världen. Det fanns då en oro för hur säker världen skulle vara med fler kärnvapenstater och därför ville man hindra spridning till fler stater. Kalla krigets terrorbalans mellan USA och Sovjetunionen var instabil, och fler aktörer med kärnvapen skulle mångdubbla riskerna för användande av kärnvapen, avsiktligt eller av misstag.

Icke-spridningsavtalet (Nuclear Non-Proliferation Treaty, NPT) trädde i kraft som internationell lag 1970, två år efter att avtalet öppnade upp för underskrifter. Idén kom redan 1958 från Irlands utrikesminister Frank Aiken som gav ett förslag till ett avtal för att reglera spridning och nedrustning av kärnvapen.

Även om avtalet trädde ikraft 1970 skulle det dröja fram till 1992 innan det sista av de fem officiella kärnvapenstaterna hade undertecknat avtalet genom Frankrikes och Kinas signaturer. Icke-spridningsavtalet är ett av de avtal som har högst anslutning, 191 stater har anslutit sig idag. Nordkorea lämnade avtalet 2003 men deras status diskuteras ännu på avtalets konferenser på grund av att FN:s säkerhetsråd inte har accepterat utträdet. De mest noterbara av länderna som står utanför avtalet är kärnvapenstaterna Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Att ha eller att inte ha kärnvapen

Icke-spridningsavtalet delar in medlemsstaterna i kärnvapenstater och kärnvapenfria stater. Som officiella kärnvapenstater räknas enligt avtalet de som hade skaffat kärnvapen före den 1 januari 1967. Dessa var Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA – tillika de fem permanenta medlemsländerna i FN: s säkerhetsråd (kallade ”P5”).

Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan uppmanas kontinuerligt att ge upp sina kärnvapen och ansluta sig till icke-spridningsavtalet som kärnvapenfria stater. Icke-spridningsavtalet ger medlemsstaterna rätt att dra sig ur avtalet med tre månaders varsel om landet är under extraordinärt tillstånd relaterat till kärnvapen vilket utmanar landets högsta intresse.

Krav på kärnvapenstaterna

Inom avtalet åtar sig kärnvapenstaterna att inte överlåta kärnvapen till andra stater. De får inte heller hjälpa eller uppmuntra kärnvapenfria stater att utveckla kärnvapen. Kärnvapenfria stater förbinder sig i sin tur att inte ta emot eller skaffa kärnvapen. Denna överenskommelse kallas för ”the grand bargain”.

Icke-spridningsavtalet ställer olika krav på kärnvapenstater och kärnvapenfria stater:

De länder som har kärnvapen lovar att inte överlåta kärnvapen varken till någon stat eller icke-statlig aktör. De får inte heller hjälpa eller uppmuntra kärnvapenfria stater att utveckla kärnvapen. Det innebär att all form av handel med eller distribuering av kärnvapen, kärnvapendelar, teknologi eller material som gör det möjligt för nya stater att producera kärnvapen är förbjuden.

Avtalet är också det enda internationella juridiskt bindande avtal som slår fast att (de fem) kärnvapenstaterna i ”god anda” ska förhandla om att nedrusta sina kärnvapenarsenaler. Det finns dock ingen tidsgräns för när detta ska vara gjort, i vilken ordning eller hur det ska gå till.

Krav på kärnvapenfria stater

Kärnvapenfria stater förbinder sig enligt NPT att inte ta emot eller tillverka kärnvapen. Alla stater har enligt avtalet rätt till fredlig kärnteknologi, kärnreaktorer, för energiproduktion. Kärnkraftsreaktorer i kärnvapenfria stater ska inspekteras av det Internationella atomenergiorganet IAEA, för att kontrollera att inget land använder sina kärnenergiprogram för att utveckla kärnvapen.

Indelningen i stater som har kärnvapen och stater som inte har, och aldrig heller ska få har alltid varit orsak till frustration för vissa länder. Då avtalet skrevs med avslut 1995 (men statsparterna valde 1995 att förlänga avtalet på obestämd tid eftersom kärnvapnen fortfarande fanns kvar) menar en del stater att avtalets fem kärnvapenstater inte kan se avtalets undantag för deras kärnvapen som en tillåtelse för obestämd tid. De kritiserar kärnvapenstaterna vilka inte fullföljt sina åtaganden att nedrusta medan de kärnvapenfria staterna har fullföljt sina åtaganden att inte skaffa kärnvapen.

Tre pelare

Icke-spridningsavtalet är uppbyggt kring tre huvudsakliga frågor:

  • Förhindra spridning av kärnvapen till nya aktörer
  • Nedrustning av existerande arsenaler
  • Rätt till fredlig användning av kärnenergi (kärnkraft)

Kritik

Olika länder tenderar att lägga olika fokus vid dessa pelare. Kärnvapenstaterna understryker de insatser de gör för nedrustning och menar att nedrustningsprocessen är i full gång. De menar att fokus därför bör ligga på icke-spridning, vilket i deras mening är den stora säkerhetsfrågan.

Majoriteten av de kärnvapenfria staterna riktar ofta sitt fokus på nödvändigheten av kärnvapenstaternas nedrustning. Detta menar de bidrar till ökad internationell säkerhet med minskad risk för spridning av kärnvapen. Nedrustning av existerande arsenaler minskar också risken för att kärnvapen kommer till bruk, såväl avsiktligt som av misstag.

Den tredje pelaren om fredlig användning av kärnteknologi kritiseras ofta då många menar att kärnkraftsreaktorer ger möjlighet till att skapa kärnvapen. Använt kärnbränsle innehåller plutonium som kan upparbetas till kärnvapenvapenmaterial, och samma anläggningar som används för att anrika uran för kärnreaktorer kan användas för att höganrika uran för kärnvapen. Andra menar å sin sida att avtalet aldrig hade kunnat träda i kraft om denna pelare inte hade funnits med. Avtalet föreskriver inspektioner av IAEA på kärnkraftsanläggningar i kärnvapenfria stater, medan inga inspektioner krävs av varken kärnvapen- eller kärnkraftsanläggningar i kärnvapenstaterna.

Översynskonferenser

I avtalet står det att medlemsstaterna efter 25 år skulle samlas i en konferens för att besluta om NPT skulle förlängas för en viss period eller om avtalet skulle förlängas för obestämd framtid. 1995 sammanträdde medlemsstaterna därför och beslutade att avtalet skulle förlängas på obestämd tid.

Vart femte år sammanträder alla icke-spridningsavtalets medlemsstater för en översynskonferens (NPT Review Conference, NPT RevCon). Översynskonferensen är till för att utvärdera hur avtalet efterlevs och för att fatta beslut om hur man bättre kan verkställa de åtaganden länderna har gjort. Översynskonferenserna fattar i regel beslut med konsensus – enighet. Medlemsländerna turas om att sitta ordförande för översynskonferenserna. En översynskonferens pågår i ungefär en månad.

Förberedande kommittéer

Förberedande kommittéer (Preparatory Committees, NPT PrepCom) hålls varje år mellan översynskonferenserna, förutom året som ligger närmast efter en översynskonferens. De förberedande kommittéerna samlar avtalets alla medlemsstater och brukar vara ungefär tio dagar långa.

Civilsamhällets medverkan

Civilsamhället som arbetar med kärnvapen deltar alltid på NPT-konferenserna. Den allmänna debatten under både översynskonferenserna och förberedande kommittéerna är öppna för alla. Medan övriga diskussioner oftast sker bakom stängda dörrar där bara medlemsstaterna får delta. Civilsamhället tillägnas en halvdag för att framföra sina synpunkter och krav på avtalets medlemsstater.

Under konferenserna arrangerar civilsamhället inklusive forskningsinstitut, religiösa grupper, akademiker och staterna sidoevenemang med seminarier, workshops och presentationer av rapporter för att uppdatera, informera och utveckla kärnvapenfrågan.

Civilsamhällets rapporter från dessa möten fyller en viktig funktion och sätter press på medlemsstaterna att verkligen genomföra det man har utlovat.

Många organisationer tycker att arbetet med att implementera avtalet går alltför långsamt, framför allt gällande kärnvapenstaternas nedrustningsåtaganden.


Källor och mer information

Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons (NPT), United Nations Office for Nuclear Disarmament
Timeline of the Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons, NPT, Arms Control Association

Författare

Svenska Läkare mot Kärnvapen

Senast uppdaterad
4 maj, 2022