Kärnvapenkrig av misstag
Kärnvapen är inte bara ett hot om de används avsiktligt. Genom åren har världen flera gånger varit nära en katastrof på grund av olyckor, tekniska fel och mänskliga misstag. Kärnvapen har tappats från flygplan, bränder har brutit ut i avfyrningssilos och radarsystem har till och med misstolkat en stigande måne som en sovjetisk kärnvapenattack.
Ett system där misstag kan få katastrofala följder
Fram till mitten av 1990-talet patrullerade amerikanska bombflygplan med kärnvapen ombord kontinuerligt i luften. Om ett sådant flygplan av misstag hade navigerat in över sovjetiskt luftrum under en period av hög internationell spänning hade risken för en allvarlig kris varit stor.
I boken Command and Control: Nuclear Weapons, the Damascus Accident, and the Illusion of Safety beskriver journalisten Eric Schlosser ett stort antal olyckor, misstag och säkerhetsbrister i USA:s hantering av kärnvapen. Kärnvapen har tappats från flygplan, flygplan med kärnvapen ombord har kraschat och flera allvarliga incidenter har inträffat vid kärnvapenanläggningar.
De flesta av dessa händelser ledde inte till något kärnvapenkrig, men de visar hur tekniska fel och mänskliga misstag kan få allvarliga konsekvenser i ett system där kärnvapen ständigt hålls i beredskap.
Varningssystem
USA och Ryssland utvecklade under kalla kriget ett så kallat ”launch-on-warning” system, som innebär att båda staterna har avancerade varningssystem för att kunna identifiera en fientlig kärnvapenattack och besvara denna med en motattack innan det egna territoriet har hunnit träffas.
Trots att kalla kriget sedan länge är slut och argumenten för att bevara kärnvapen i full beredskap är föråldrade, så finns det fortfarande flera tusen kärnvapen kvar i full beredskap, redo att avfyras inom loppet av minuter.
I sin slutrapport från 1996 konstaterade Canberrakommissionen att det inte är realistiskt att tro att kärnvapen kan behållas för alltid utan att de förr eller senare används – avsiktligt eller av misstag.
Ansvaret för liv och död
Utöver de tekniska problem som kan ge upphov till falska alarm, finns också den mänskliga faktorn. Varningssystemen för kärnvapenanfall, precis som kontrollsystem på kärnkraftverk, måste bevakas av människor dygnet runt. Många stora olyckor sker nattetid, som ett resultat av trötthet och uttråkning.
I vardagen gör människor ständigt små misstag – vi slår fel nummer, missar ett tåg eller glömmer ett viktigt möte. I ett kärnvapensystem kan däremot ett felaktigt beslut, en felaktig inmatning eller en missbedömning få konsekvenser som påverkar miljontals människor.
En pensionerad sovjetisk marinofficer, som under många år tjänstgjorde som befälhavare på en kärnvapenbestyckad ubåt, har beskrivit den extrema press som besättningarna levde under:
Under de långa perioder då vi patrullerade djupt nere i havet, ofta flera veckor i sträck, sov jag sällan mer än ett par timmar per natt. Flera dagar i rad höll jag till på kommandobryggan, och höll mig vaken på kaffe och vodka. Vissa gånger var jag så trött att det var svårt att se vilka lampor som lyste gröna och vilka som lyste röda på instrumentpanelen. Och ja, under den här tiden hade jag och min besättning kapaciteten att avfyra missiler med mer än hundra kärnvapenladdningar.
Även i dag har både USA och Ryssland delar av sina kärnvapenstyrkor i det som kallas hair-trigger alert – en beredskap där kärnvapen kan avfyras inom några minuter. Det innebär att det fortfarande finns mycket små tidsmarginaler för att fatta beslut i en krissituation och att ett enda mänskligt misstag; ett enda oövertänkt handlande, kan få omedelbara och förödande konsekvenser.
Övningsprogram misstogs för kärnvapenattack – 1979
Tidigt på morgonen den 9 november 1979 mottog fyra amerikanska kommandocenter signaler om att en omfattande sovjetisk kärnvapenattack från Sovjetunionen var på väg. Under de följande minuterna förbereddes ett möjligt kärnvapensvar.
Efter sex dramatiska minuter stod det klart att larmet var falskt. Orsaken var att ett övningsprogram, som simulerade ett sovjetiskt kärnvapenanfall, av misstag hade kopplats in i det operativa varningssystemet.
Trots att den direkta kommunikationslinjen – den så kallade heta linjen mellan Washington och Moskva – hade skapats för att minska risken för missförstånd användes den inte under de kritiska minuterna innan felet upptäcktes.
Stanislav Petrov: Mannen som räddade världen – 1983
Hösten 1983 var relationen mellan USA och Sovjetunionen mer ansträngd än på många år. Vi visste att faran var stor, men i efterhand har vi förstått att den var större än vi visste då.
I mars samma år hade USA:s president Ronald Reagan beskrivit Sovjetunionen som ett ”ondskans imperium”. Talet uppfattades i Moskva som ett tecken på att den tidigare ömsesidiga försiktigheten mellan supermakterna höll på att försvinna.
Samtidigt pågick en intensiv kärnvapenkapprustning. Båda sidor placerade ut nya medeldistansrobotar i Europa, och USA presenterade sitt strategiska försvarsprogram, Strategic Defense Initiative (SDI), ofta kallat ”Star Wars” som skulle kunna förstöra eller stoppa alla ryska kärnvapenmissiler. I Sovjetunionen växte oron för att USA förberedde ett överraskningsanfall.
I Moskva förberedde Kommunistpartiets politbyrå och landets ledning en motattack. Chefen för spionorganisationen KGB, general Ileg Kalunin, hade sänt order till sina agenter i världen att hålla utkik efter alla tecken på planer för ett stort anfall mot fäderneslandet. KGB-chefen räknade ”pinnar”, tecken på att anfallet förbereddes. När ett visst antal ”pinnar” samlats var anfallet säkert.
Spänningarna ökade ytterligare den 1 september 1983, när ett sovjetiskt jaktflyg sköt ned det sydkoreanska passagerarflygplanet Korean Air Lines Flight 007 efter att det av misstag hade flugit in över sovjetiskt luftrum. Alla 269 människor ombord omkom.
Larmet
Natten till den 26 september 1983 tjänstgjorde överstelöjtnant Stanislav Petrov vid Sovjetunionens satellitbaserade övervakningscentral i Serpukov-15 utanför Moskva. Han hade tagit över tjänstgöringen efter en kollega som blivit sjuk.
Stanislav Petrov, mannen som räddade världen, 2016
Plötsligt utlöstes larmet.
Datorsystemet visade att en amerikansk kärnvapenrobot hade avfyrats mot Sovjetunionen. Kort därefter registrerade systemet ytterligare robotar. Enligt datorn rådde nu högsta sannolikhet för ett amerikanskt kärnvapenanfall.
Enligt de gällande instruktionerna skulle Petrov omedelbart rapportera larmet vidare till den sovjetiska militärledningen. Informationen kunde därefter ha legat till grund för ett beslut om en kärnvapenmotattack.
Ett avgörande beslut
Petrov tvekade.
Han tyckte att något inte stämde. Om USA verkligen hade inlett ett kärnvapenkrig var det märkligt att bara ett fåtal robotar hade avfyrats. Dessutom hade markradarn ännu inte bekräftat satelliternas uppgifter.
Han visste vilka konsekvenserna skulle bli om han rapporterade. Kriget skulle innebära förintelse av USA och Sovjetunionen och kanske mänskligheten. Han väntade på mer information.
Petrov kände också väl till övervakningssystemet. Han hade själv deltagit i utvecklingen av delar av det och visste att det fortfarande kunde innehålla fel.
I stället för att följa instruktionerna valde han att rapportera larmet som sannolikt felaktigt och invänta ytterligare information.
Efter några mycket spända minuter stod det klart att han hade haft rätt.
Larmet hade orsakats av ett tekniskt fel där solljus som reflekterades mot höga moln misstolkades av satellitsystemet som uppskjutna amerikanska kärnvapenrobotar.
Händelsen blev känd långt senare
Under många år hölls incidenten hemlig. Först efter Sovjetunionens fall blev den känd genom uppgifter från tidigare högt uppsatta militärer.
Stanislav Petrov fick länge mycket begränsad uppmärksamhet i sitt hemland. Internationellt har han däremot kommit att uppmärksammas för sitt lugn och sitt omdöme i en situation där ett felaktigt beslut hade kunnat få katastrofala följder.
Able Archer – 1983
Bara två månader efter Petrovincidenten genomförde Nato den stora övningen Able Archer 83 i början av november 1983. Övningen simulerade en upptrappning till kärnvapenkrig efter ett sovjetiskt angrepp. Omkring 40 000 soldater deltog och stora truppförflyttningar genomfördes.
Själva övningen skilde sig inte nämnvärt från tidigare Natoövningar och delar av den kunde följas av Sovjetunionens signalspaning. Det som gjorde situationen särskilt känslig var det mycket spända förhållandet mellan USA och Sovjetunionen.
I bakgrunden fanns den sovjetiska underrättelseoperationen RYAN, en akronym för attack med kärnvapenmissiler, som hade inletts 1981. Operationen byggde på den sovjetiska ledningens oro för att USA förberedde ett kärnvapenanfall. KGB-agenter fick därför i uppdrag att leta efter tecken på att ett amerikanskt angrepp var nära förestående.
Den sovjetiska ledningen befarade att Able Archer kunde vara mer än en övning – kanske en förevändning för ett verkligt angrepp. Minnet av Nazitysklands överraskningsanfall, Operation Barbarossa, mot Sovjetunionen 1941, kanske bidrog till oron.
Under övningen höjde Sovjetunionen sin militära beredskap. Kärnvapenbestyckade bombplan sattes i högsta beredskap med piloter redo i sina cockpit. Även sovjetiska ubåtar med kärnvapen sändes in under den arktiska isen och vissa robotförband höjde sin beredskap.
Able Archer avslutades utan att något kärnvapen avfyrades. Nato hade genomfört sin simulerade kärnvapeninsats och övningsdeltagarna återvände hem.
Den brittiske premiärministern Margaret Thatcher fick efter övningen information om hur allvarligt man missuppfattat situationen i Sovjetunionen och att en Natoövning varit nära att leda till ett kärnvapenkrig. Händelsen bidrog till en ökad medvetenhet i USA och Storbritannien om risken för att militära övningar och signaler skulle kunna misstolkas och leda till en farlig upptrappning.
Able Archer blev därmed ytterligare ett exempel på hur nära ett kärnvapenkrig kunde komma utan att någon av sidorna faktiskt hade för avsikt att starta ett.
Det var troligt att denna information, tillsammans med den påverkan som filmen ”The Day After” hade på den gamle skådespelaren Reagan, bidrog till den ”omvändelse” som uttrycktes i hans State of the Union tal 1984: ”A nuclear war can not be won and must never be fought”. Reagan fortsatte denna utveckling fram till det berömda mötet i Reykjavik 1986 där han och Sovjetunionens president Michail Gorbatjov, under ett dygn, var överens om att avskaffa kärnvapnen före år 2000.
Norsk väderraket misstogs för kärnvapenmissil – 1995
Den 25 januari 1995 var Ryssland nära att beordra en kärnvapenuppskjutning. Det ryska varningssystemet registrerade en raket som hade avfyrats från Andøya i Norge.
Den ryska militären misstänkte att det kunde röra sig om en amerikansk kärnvapenmissil som hade avfyrats från en ubåt och var på väg mot Moskva.
Rysslands president Boris Jeltsin aktiverade sin så kallade kärnvapenväska, som innehöll de koder och den kommunikationsutrustning som behövs för att kunna beordra en kärnvapeninsats. Det var första gången som den ryska kärnvapenledningen offentligt bekräftats ha aktiverat systemet efter ett varningslarm.
Efter några minuter stod det klart att raketen inte var på väg mot Ryssland. Den norska raketen hade skickats upp för vetenskapliga mätningar av atmosfären och färdades i en riktning som inte utgjorde något hot mot Ryssland.
Norge hade i förväg informerat omkring 35 länder, däribland Ryssland, om den planerade uppskjutningen. Informationen hade dock inte nått fram till de personer som ansvarade för det ryska varningssystemet.
Händelsen visar hur snabbt ett missförstånd kan utvecklas till en internationell kärnvapenkris. Trots att kalla kriget var över fanns de system som byggts upp under decennierna av kärnvapenkapprustning fortfarande kvar – och de kunde fortfarande reagera på ett sätt som gav mycket kort tid för mänskliga beslut.
Läs mer
Källor och mer information
Fyra minuter från kärnvapenkrig, P1 Dokumentär, Per Shapiro, Sveriges radio
Close calls – Stanislav Petrov, mannen som räddade världen, Gunnar Westberg, Läkare mot Kärnvapen #142
Close calls – Able Archer, Gunnar Westberg, Läkare mot Kärnvapen #143
Close calls – Kubakrisen, Gunnar Westberg, Läkare mot Kärnvapen #144