Kärnvapenkrig av misstag

Olyckor händer och misstag sker, så även när det kommer till kärnvapen. Kärnvapnen har tappats i havet, fullt bestyckade flygplan har kraschat, det har brunnit i avfyrningssilos och radarsystem har misstagit en stigande måne för en sovjetisk attack.

Ända fram till mitten av 1990-talet fanns ständigt amerikanska bombplan med flera kärnvapen ombord i luften. Om ett sådant flygplan hade navigerat fel och kommit in över ryskt luftrum, i ett spänt läge mellan USA och Sovjet, kunde en katastrof ha inträffat.

Eric Schlosser skriver i sin bok Command and Control: Nuclear Weapons, the Damascus Accident, and the Illusion of Safety, om ett stort antal misstag och olyckshändelser i hanteringen av kärnvapen i USA. Kärnvapen har tappats från flygplan, eller störtat med flygplanet. Dessa olyckor innebar i och för sig inte ett hot om kärnvapenkrig, men en olycka med en kärnvapenexplosion som följd i samband med en hotfull internationell situation skulle starkt öka risken för misstag.

Varningssystem

USA och Ryssland utvecklade under kalla kriget ett så kallat ”launch-on-warning” system, som innebär att båda staterna har avancerade varningssystem för att kunna identifiera en fientlig kärnvapenattack och besvara denna med en motattack innan det egna territoriet har hunnit träffas.

Trots att kalla kriget sedan länge är slut och argumenten för att bevara kärnvapen i full beredskap är föråldrade, så finns det fortfarande flera tusen kärnvapen kvar i full beredskap, redo att avfyras inom loppet av minuter.

Påståendet att kärnvapen kan behållas för alltid utan att någonsin användas – avsiktligt eller av misstag – är inte trovärdigt. Det är även slutsatsen av Canberrakommissionens rapport från 1996.

Ansvaret för liv och död

Utöver de tekniska problem som kan ge upphov till falska alarm, finns också den mänskliga faktorn. Varningssystemen för kärnvapenanfall, precis som kontrollsystem på kärnkraftverk, måste bevakas av människor dygnet runt. Många stora olyckor sker nattetid, som ett resultat av trötthet och uttråkning.

Det är lätt att göra misstag. Vi hoppar på fel buss, slår fel nummer på telefonen eller glömmer att ringa och gratulera mamma på födelsedagen. Men när det handlar om att knappa in fel siffror i ett flygplans navigationssystem eller att stänga av fel monitor i ett övervakningssystem – då kan konsekvenserna bli katastrofala.

En pensionerad sovjetisk marinofficer som under många år arbetade som befälhavare på en kärnvapenbestyckad ubåt har berättat: Under de långa perioder då vi patrullerade djupt nere i havet, ofta flera veckor i sträck, sov jag sällan mer än ett par timmar per natt. Flera dagar i rad höll jag till på kommandobryggan, och höll mig vaken på kaffe och vodka. Vissa gånger var jag så trött att det var svårt att se vilka lampor som lyste gröna och vilka som lyste röda på instrumentpanelen. Och ja, under den här tiden hade jag och min besättning kapaciteten att avfyra missiler med mer än hundra kärnvapenladdningar.

Idag har både USA och Ryssland fortfarande delar av sina kärnvapenarsenaler på vad som kallas ”hair-trigger alert”, det vill säga kärnvapen som står redo att avfyras inom loppet av några minuter. Det betyder att ett enda mänskligt misstag; ett enda oövertänkt handlande, kan få omedelbara och förödande konsekvenser.

Övningsprogram misstogs för kärnvapenattack – 1979

Tidigt på morgonen den 9 november 1979 mottog fyra amerikanska kommandocenter signaler om att en fullskalig kärnvapenattack från Sovjetunionen var på väg. Inom loppet av sex minuter gjordes massiva förberedelser för motattack. Tills man upptäckte att det var ett falskt alarm som orsakats av att ett övningsprogram med ett sovjetiskt kärnvapenanfall av misstag kommit in i det amerikanska övervakningssystemet.

Den ”heta linjen” som upprättades 1963 mellan USA och Sovjet för att undvika att falska alarm skulle orsaka massivt kärnvapenanfall användes inte under dessa panikartade sex minuter.

Stanislav Petrov: Mannen som räddade världen – 1983

Två gånger under år 1983 var vi nära ett världsförödande kärnvapenkrig mellan Sovjetunionen och USA. Vi visste att faran var stor, men i efterhand har vi förstått att den var större än vi visste då.

President Ronald Reagan talade i sitt beryktade framförande i mars 1983 om ”Ondskans imperium” på ett sätt som djupt sårade den ryska ledningen och upplevdes som slutet på den period av ömsesidig försiktighet som förelegat sedan Kubakrisen.

I Sovjetunionen var många övertygade om att USA skulle anfalla. Peter Handberg berättar i sin bok Undergångens skuggor att han träffat män som vakade över de platser i Baltikum där de interkontinentala raketerna vilade. Dessa män oroade sig inte bara för, utan tycks faktiskt ha trott på ett amerikanskt anfall med kärnvapen skulle ske och var beredda på avfyrningsordern.

I Moskva förberedde Kommunistpartiets politbyrå och landets ledning en motattack. Chefen för spionorganisationen KGB, general Ileg Kalunin, hade sänt order till sina agenter i världen att hålla utkik efter alla tecken på planer för ett stort anfall mot fäderneslandet. KGB-chefen räknade ”pinnar”, tecken på att anfallet förbereddes. När ett visst antal ”pinnar” samlats var anfallet säkert.

Sovjetunionen leddes av Jurij Andropov, som tidigare varit chef för KGB. Han var svårt sjuk och behandlades i kronisk dialys. Andropov var ansvarig för att ge ordern ”Avfyra kärnvapenmissilerna”.

Det internationella läget var mycket spänt. Sovjet och USA genomförde båda en stor upprustning med medeldistansmissiler avsedda för ”den europeiska teatern”. USA:s program ”Star War” gjorde att de ryska militärerna oroade sig för att USA skulle få en förstaslagsförmåga, och kunna förstöra eller stoppa alla ryska kärnvapenmissiler.

Spänningen ökade när ett koreanskt passagerarplan den förste september sköts ner av ett sovjetiskt jaktplan.

Stanislav Petrov 2016

Stanislav Petrov, mannen som räddade världen, 2016

Den ökade krigsrisken upplevdes starkt av dem i Sovjet som var ansvariga för att vara för ett inkommande anfall. En anläggning belägen i den militära, slutna staden Serpukov-15 var central för systemet. Överstelöjtnant Stanislav Petrov fick den 26 september 1983 order att ta befälet på övervakningscentralen under det kommande dygnet när den officer som skulle tagit vakten var sjuk.

På kvällen kom larmet. Datorskärmarna visade att en missil avfyrats från amerikanska västkusten. En avfyrning, så en till, till slut fyra missiler. Datorn bedömde att nu förelåg högsta sannolikhetsgraden för ett anfall.

Petrov skulle nu, enligt de instruktioner han själv varit med om att utarbeta, genast rapportera vidare att ett amerikanskt anfall hade upptäckts. Han tycks ha gjort ett försök att rapportera men den officer han nådde var möjligen berusad och tog inte saken på allvar. Petrov skulle då ha ringt nästa instans. Han beslöt att vänta, trots sina order. Han visste vilka konsekvenserna skulle bli om han rapporterade. Kriget skulle innebära förintelse av USA och Sovjetunionen och kanske mänskligheten. Han väntade på mer information.

Nog var det egendomligt att USA avfyrat bara några få missiler? Och varför kunde inte satelliterna se själva missilerna? Petrov var mycket väl insatt i funktionerna i anläggningen, han var nämligen en av dem som utvecklat datorsystemet. Han insåg att systemet inte var perfekt. Kanske var det denna specialkunskap som räddade oss? Eller en vanlig människas ovanliga självständighet och omdöme?

Så kom förklaringen: Misstag i datorsystemen. Man kunde andas ut. Händelsen blev bekant först när en överordnad som kritiserat Petrovs bristande journalföring låg på sin dödsbädd. Petrov har fått mycket litet uppmärksamhet i Ryssland.

Två månader efter Petrov-incidenten höll Nato en övning, Able Archer, som kanske var ännu närmare att orsaka det världsförstörande atomkriget. Vissa av händelserna har varit kända för många militärer och politiker i Ryssland och i USA, men det var först när organisationen Nuclear Information Service år 2013, med stöd av the Freedom of Information Act, fick tillgång till en del av de amerikanska hemligstämplade handlingarna som vi fick kännedom om förloppet. Viktiga dokument från USA och Storbritannien och framför allt från Ryssland är fortfarande inte tillgängliga. Varför ”skyddar” myndigheter oss mot kunskapen om de största hot vi varit utsatta för?

Able Archer – 1983

Able Archer var en övning inom Nato som genomfördes i början av november 1983. Övningen avsåg att simulera en kärnvapenattack som skulle stoppa ett sovjetiskt anfall. Omkring 40 000 soldater deltog i övningarna och stora truppförflyttningar skedde.

Denna stabsmanöver skilde sig i princip inte från liknande övningar under tidigare år. Den kunde i viss grad följas med sovjetisk signalspaning. Vad som var nytt var att spänningen mellan stormakterna var starkare än tidigare.

I bakgrunden fanns den sovjetiska operation RYAN, en akronym för attack med kärnvapenmissiler. Denna hade antagits av ryska KGB två år tidigare och innebar att man förväntade sig en kärnvapenattack från USA. Här förelåg en livsfarlig kombination av Reagan-retorik och sovjetisk paranoia. Order hade utgått till alla KGB-agenter att rapportera aktiviteter som kunde tyda på att en attack förbereddes.

Sovjetledarna oroade sig för att övningen Able Archer kunde vara en parallell till Hitlers Operation Barbarossa, den militärmanöver under andra världskriget som plötsligt blev en attack på Sovjet. Sovjetunionen beordrade kärnvapenbärande bombplan till högsta beredskap med piloter på plats i cockpit. Ubåtar med kärnvapen sändes in under den arktiska isen. Missiler av typ SS-20 gjordes avfyrningsberedda.

Övningarna avslutades av Nato med en order om avfyrning av kärnvapen mot mål i Sovjet och Östeuropa. Men inga missiler avfyrades och deltagarna från Natoländerna kunde åka hem.

Ronald Reagan och Margaret Thatcher i Vita huset 1982

Den brittiske premiärministern Margaret Thatcher fick efter övningen information om hur allvarligt man missuppfattat situationen i Ryssland och att en Natoövning varit nära att leda till ett kärnvapenkrig. Hon konfererade med president Ronald Reagan.

Det är troligt att denna information, tillsammans med den påverkan som filmen ”The Day After” hade på den gamle skådespelaren Reagan, bidrog till den ”omvändelse” som uttrycktes i hans State of the Union-budskap 1984: ”A nuclear war can not be won and must never be fought”. Reagan fortsatte denna utveckling fram till det berömda mötet i Reykjavik 1986 där han och President Gorbatjov, under ett dygn, var överens om att avskaffa kärnvapnen före år 2000.

Norsk vädermissil misstogs för kärnvapen – 1995

1995 var Ryssland nära att beordra en kärnvapenuppskjutning. Det ryska varningssystemet mottog signaler om att en raket hade avfyrats utanför den norska kusten och ryska militären fattade misstankar om att det rörde sig om en avfyrad amerikansk kärnvapenmissil från en ubåt riktad mot Moskva.

President Jeltsin hann under förloppet öppna sin kärnvapenväska med koderna för avfyrning av ryska kärnvapen. Drygt fem minuter senare visade det sig att raketen färdades i en annan riktning och larmet avblåstes. Missilen var norsk, och hade avfyrats i forskningssyfte. Norge hade förvarnat 35 länder, inklusive Ryssland, om att avfyrningen skulle ske. Men beskedet hade inte nått de personer som jobbade med varningssystemet.


Källor och mer information

Fyra minuter från kärnvapenkrig, P1 Dokumentär, Per Shapiro, Sveriges radio
Close calls – Stanislav Petrov, mannen som räddade världen, Gunnar Westberg, Läkare mot Kärnvapen #142
Close calls – Able Archer, Gunnar Westberg, Läkare mot Kärnvapen #143
Close calls – Kubakrisen, Gunnar Westberg, Läkare mot Kärnvapen #144

Författare

Svenska Läkare mot Kärnvapen

Senast uppdaterad
26 april, 2022