Storbritannien

Storbritannien började utveckla kärnvapen redan under andra världskriget och var även del av Manhattanprojektet. Storbritannien var det tredje landet att skaffa kärnvapen.

År 1952 provsprängdes landets första kärnvapen på Montebelloöarna, västra Australien och 1957 provsprängdes landets första vätebomb.

Storbritanniens kärnvapenprogram kallas för Trident och kärnvapenarsenalen består i dagsläget av cirka 225 kärnvapen som endast är utplacerade på ubåtar.

Internationella avtal

• Icke-spridningsavtalet (NPT): Storbritannien gick med den 1 juli 1968, samma dag som avtalet öppnade för undertecknande. Eftersom Storbritannien redan hade kärnvapen innan NPT förhandlades fram, definieras landet som en officiell kärnvapenstat i utbyte mot att landet ska nedrusta sina kärnvapen.

• Fullständiga provstoppsavtalet (CTBT): Storbritannien har både skrivit under och ratificerat provstoppsavtalet.

• Förbud mot kärnvapen (TPNW): Storbritannien är inte part i FN:s konvention som förbjuder kärnvapen.

Historia

Storbritannien började redan 1941 undersöka möjligheten att utveckla en atombomb genom forskningsprojektet Tube Alloys. Under 1943 deltog brittiska forskare i det amerikanska Manhattanprojektet, som ledde till utvecklingen av världens första kärnvapen.

Efter andra världskriget återupptog Storbritannien sitt egna kärnvapenprogram och genomförde sin första kärnvapenprovsprängning i oktober 1952, kallad Operation Hurricane.

De tidiga brittiska kärnvapnen var gravitationsbomber som placerades på bombflygplan. År 1968 infördes ett nytt system där ubåtar utrustade med ballistiska långdistansmissiler blev kärnan i Storbritanniens kärnvapenförsvar.

Mellan 1952 och 1991 genomförde Storbritannien totalt 45 kärnvapenprov. Provsprängningarna ägde rum i Australien, Kiribati i Stilla havet samt vid Nevada Test Site i USA. Testerna ledde till radioaktivt nedfall och fick allvarliga konsekvenser för människor som bodde i de berörda områdena.

Kärnvapenarsenal

HMS Victorious, kärnvapenbestyckad ubåt.

Storbritannien har i dag omkring 225 kärnvapenstridsspetsar. Kärnvapenarsenal består av endast  ett system: landets flotta av ubåtar.

• Storbritannien har fyra kärnvapenbestyckade ubåtar

• Varje ubåt är utrustad med 16 missiltuber

• Varje ubåt kan bära omkring 40 kärnvapenstridsspetsar

• Varje stridsspets har en sprängkraft på cirka 100 kiloton TNT

En av ubåtarna är ständigt på patrull till sjöss, medan två av de övriga kan sättas in med kort varsel. Den fjärde ubåten genomgår normalt underhåll eller reparation.

Den patrullerande ubåten har relativt låg beredskap. Missilerna är inte förprogrammerade mot fasta mål och kan endast avfyras flera dagar efter att order getts av den brittiska regeringen.

Ubåtarnas hamn är i Faslane och stridsspetsarnas lager i Coulport, båda i Skottland.

Uppgradering av kärnvapnen

Storbritanniens kärnvapenarsenal är i förändring. Regeringen har beslutat att höja maxantalet kärnvapenstridsspetsar till 260, vilket sannolikt kommer att ske genom att äldre missiler som tidigare varit avsedda att demonteras återtas i bruk.

Samtidigt pågår utvecklingen av fyra nya kärnvapenbestyckade ubåtar, som ska ersätta den nuvarande ubåtsflottan, samt en ny kärnvapenstridsspets. Dessa satsningar syftar till att modernisera Storbritanniens kärnvapenförmåga på lång sikt.

Utöver ubåtsbaserade kärnvapen har regeringen även meddelat att Storbritannien ska köpa 12 nya stridsflygplan av typen F-35A, vilka kan bestyckas med kärnvapen. Flygplanen planeras att ingå i Natos kärnvapenuppdrag.

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

Storbritannien tillämpar en strategi som kallas ”kontinuerlig avskräckning till havs”, vilket innebär att landet alltid har minst en kärnvapenbestyckad ubåt ute till havs.

I händelse av att den brittiska regeringen slås ut i ett kärnvapenangrepp har premiärministern i förväg skrivit ett hemligt brev till ubåtsbefälhavaren med instruktioner om hur ubåten ska agera. Brevet kan enligt uppgifter innehålla alternativ som att:

• underställa sig USA:s befäl

• ta sig till Australien

• genomföra vedergällning

• eller agera efter eget omdöme

Storbritanniens kärnvapenprogram är nära kopplat till USA, både tekniskt och strategiskt. Enligt Federation of American Scientists (FAS) ifrågasätter flera experter om Storbritannien i praktiken har en helt oberoende kärnvapenavskräckning, trots att landet officiellt beskriver sin avskräckning som självständig

I samband med policydokumentet Global Britain in a Competitive Age (2021) skrev regeringen att hot från Ryssland och Kina, samt den teknologiska utvecklingen, låg bakom förändringarna. I policyn utesluter Storbritannien inte längre användning av kärnvapen mot andra typer av hot än just kärnvapenangrepp.

Storbritannien och Frankrike har slutit en ny överenskommelse 2025 om ökat samarbete genom att bland annat inrätta en ”styrgrupp för kärnvapen”. I deklarationen står det ”Våra kärnvapen finns till för att avskräcka de mest extrema hoten mot våra nationers säkerhet och våra vitala intressen. Våra kärnvapen är oberoende, men kan samordnas och bidra väsentligt till alliansens övergripande säkerhet och till fred och stabilitet i det euroatlantiska området.”

Läs mer

Politik

Förbud mot kärnvapen 

Konsekvenser

Provsprängningsplatser

Källor och övrig information

Nuclear Notebook: United Kingdom nuclear weapons, 2024, Hans M. Kristensen, Matt Korda, Eliana Johns och Mackezie Knight
Nuclear Testing in Australia, ICAN Australia
Global Britain in a competetive age – The Integrated Review of Security, Defence, Development and Foreign Policy, HM Government, Storbritannien, mars 2021
Nuclear Weapons Ban Monitor, Norsk Folkehjelp