Provsprängningar

Internationella avtal om provsprängningar

Det finns flera internationella avtal som reglerar eller förbjuder kärnvapenprovsprängningar:

• PTBT (Partial Test Ban Treaty) – Det partiella provstoppsavtalet från 1963 förbjuder provsprängningar i atmosfären, under vatten och i rymden.

• CTBT (Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty) – Det fullständiga provstoppsavtalet förbjuder alla kärnvapenprovsprängningar, förhandlades fram 1996 men har ännu inte trätt i kraft.

• TPNW (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons) – FN:s konvention om förbud mot kärnvapen förbjuder även provsprängningar.

Prov­sprängningar som politisk signal

De flesta stater som utvecklat kärnvapen har genomfört provsprängningar och därigenom offentligt visat att de är kärnvapenstater. Den enda kärnvapenstaten som inte öppet har provsprängt, vad man vet, är Israel.

Tester används för att undersöka hur vapnen fungerar i olika miljöer – exempelvis i atmosfären, under vatten eller under jord. Samtidigt har provsprängningar haft en tydlig politisk funktion: att demonstrera vetenskaplig och militär styrka samt signalera makt, därför har provsprängningarna haft en tydlig politisk aspekt.

Vem har gjort vad?

Enligt organisationen CTBTO har totalt 2060 kärnvapenprovsprängningar genomförts sedan USA testade den första atombomben i juli 1945. Över 500 av dessa skedde i atmosfären eller under vatten – resten under jord.

De flesta kärnvapenstater har använt provsprängningar för att bekräfta sitt innehav av kärnvapen. Israel är den enda kärnvapenstaten som inte öppet har genomfört någon provsprängning.

Atmosfäriska tester

Atmosfäriska provsprängningar genomförs ovan mark – exempelvis på torn, från ballonger, pråmar, flygplan eller via raketer på hög höjd.

De bomber som detonerade på låg höjd, så som de tidiga atmosfäriska provsprängningarna som gjordes från marken eller från en pråm, gav upphov till stora mängder radioaktivt nedfall.

Under 1950- och 60-talen genomfördes majoriteten av testerna i atmosfären, eftersom de var billigare och enklare att utvärdera.

Provsprängningarna i atmosfären ledde till att stora mängder radioaktiva ämnen spreds runt jorden med vinden och bildade en radioaktiv beläggning på marken. De radioaktiva ämnena från provsprängningarna finns fortfarande kvar och kan fortfarande orsaka cancer.

Miljökonsekvenserna ledde till att människor började oroa sig för hur provsprängningarna påverkade deras hälsa.

Runt om i världen växte det fram en stark opinion för ett förbud mot provsprängningar och i synnerhet mot prov i atmosfären. Det bidrog till att det partiella provstoppsavtalet slöts 1963 mellan USA, Sovjetunionen och Storbritannien.

Tester under vattenytan

Undervattentester innebär att en laddning detonerar under vattenytan eller strax under den. Syftet var främst att studera effekter mot ubåtar, fartyg och marina miljöer.

• Radioaktivt vatten, regn och dimma.

• Påverkade fartyg och förgiftade besättningar och marina ekosystem.

• Långvarig miljöpåverkan i testområden.

Underjordiska tester

Underjordiska provsprängningar sker på varierande djup under markytan. Efter 1963 blev denna metod den vanligaste, eftersom andra former förbjöds genom PTBT.

Över 75 procent av alla kärnvapenprovsprängningar har gjorts under marken.

Om ett underjordiskt test noga kontrolleras och begränsas producerar det mindre mängder radioaktivt nedfall än vid ett atmosfäriskt test.

Konsekvenser

Underjordiska tester riskerar att slita upp hål i markytan som gör att stora mängder radioaktiva ämnen läcker ut i luften tillsammans med jord och damm.

Det kan också göra så att kratrar bildas under markytan med bara tunna ”tak”, som riskerar falla samman senare och då frigöra radioaktiva ämnen.

Kraftiga underjordiska tester kan också leda till seismisk aktivitet, det vill säga att de kan framkalla jordbävningar, tsunamis och jordskred.

Subkritiska tester

Flera kärnvapenstater – däribland USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och troligtvis Kina– har fortsatt att utveckla och underhålla sina kärnvapen genom alternativa metoder som:

• Datorsimuleringar

• Fusionsexperiment

• Subkritiska tester

Subkritiska tester innebär experiment med klyvbart material där den kritiska massan inte uppnås. Det sker alltså ingen självbärande kärnreaktion och ingen fullständig kärnvapenexplosion.

I stället testas delar av vapnets konstruktion genom att små mängder plutonium eller uran komprimeras med konventionella sprängämnen.

Det kan handla om något kilo vapenplutonium eller vapenuran som komprimeras av konventionella sprängmedel i en konstruktion. Denna konstruktion har åtminstone vissa delar gemensamma med ett verkligt kärnvapen, vars konstruktioner och material som testas.

Läs mer

Provsprängningsplatser 

Konsekvenser

Atombombsöverlevarna

Vad händer när det smäller?

Källor

Is it Safe? 2025, Norsk Folkehjelp
Nuclear test impacts, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN)
Subcritical Experiments, Frank von Hipple, Bulletin of Atomic Scientists, 2012