Ryssland - Lär om kärnvapen

Sovjetunionen, dagens Ryssland, provsprängde sitt första kärnvapen år 1949. Redan 1953 genomfördes landets första provsprängning av en vätebomb. År 1961 sprängde Sovjetunionen det största kärnvapen som någonsin testats – Tsarbomben. Explosionen hade en sprängkraft på omkring 50 megaton TNT och är fortfarande den kraftigaste kärnvapenexplosionen i historien.

Sedan kalla krigets slut har Ryssland minskat sin kärnvapenarsenal. Trots detta innehar landet, tillsammans med USA, omkring 90 procent av världens samlade kärnvapen. År 2025 uppskattas Rysslands totala kärnvapenarsenal till cirka 4 309 kärnvapen, vilket gör landet till världens största kärnvapenmakt sett till antal.

Medan antalet ryska kärnvapen har minskat betydligt, har Ryssland under de senaste decennierna genomfört stora moderniseringar av både strategiska och taktiska kärnvapen samt deras vapenbärare. Ryssland motiverar sin arsenal främst av avskräckande skäl, men också som ett skydd mot konventionell militär aggression från USA och Nato.

Internationella avtal

Icke-spridningsavtalet (NPT): Ryssland gick med den 1 juli 1968, samma dag som avtalet öppnade för undertecknande. Eftersom Ryssland redan hade kärnvapen innan NPT förhandlades fram, definieras landet som en officiell kärnvapenstat i utbyte mot att landet ska nedrusta sina kärnvapen.
Fullständiga provstoppsavtalet (CTBT): Ryssland har varit medlem sedan 1996 men drog tillbaka sin ratificering av avtalet 2023 för att hamna på samma legala status som USA.
Förbud mot kärnvapen (TPNW): Ryssland är inte part i FN:s konvention som förbjuder kärnvapen.

Historia

De första kärnvapnen

Sovjetunionen sprängde sitt första kärnvapen 1949, och redan 1953 provsprängdes landets första vätebomb. Under de följande åren utvecklade Sovjet allt större vätebomber, med sin höjdpunkt i Tsarbomben. Den detonades över Novaja Zemlja och hade en sprängstyrka på över 50 megaton TNT.

Svampmolnet från explosionen sägs ha varit 64 kilometer högt och 30–40 kilometer brett, och på 10 mils avstånd var värmen fortfarande så intensiv att den kunde ge fullhudsbrännskador (tidigare kallat tredje gradens brännskada, den svåraste graden av brännskada).

Tsarbomben Ryssland

Kärnvapenprov och konsekvenser

Mellan 1949 och 1989 genomförde Sovjet nästan 1 000 kärnvapenprov i provsprängningsområdena Semipalatinsk i Kazakstan och Novaja Zemlja i Norra ishavet. Dessa tester ledde till omfattande radioaktivt nedfall och allvarliga konsekvenser för människor som bodde i närheten av testområdena.

Kalla kriget och kapprustning

Under kalla kriget satsade Sovjet enorma resurser för att minska USA:s teknologiska och kvantitativa övertag inom kärnvapen. Landet byggde hemliga och stängda städer, så kallade “Atomgrads”, för forskning och produktion av kärnvapen.

På 1980-talet hade Sovjetunionen fler stridsspetsar än USA och nådde sin topp 1986, med cirka 45 000 kärnvapen. Därefter började antalet minska snabbt, delvis på grund av landets ekonomiska situation men framför allt genom bilaterala nedrustningsavtal med USA, som INF-avtalet (1987) och START I.

Sovjetunionens upplösning och efterverkningar

Efter Sovjetunionens kollaps 1991 fördes kärnvapen och klyvbart material från Belarus, Kazakstan och Ukraina till Ryssland eller nedrustades enligt Budapestmemorandumet.

Ryssland är idag det enda före detta sovjetrepubliken som har behållit sina kärnvapen och har därmed tagit över rollen som arvtagare till Sovjetunionens kärnvapenarsenal.

Kärnvapenarsenal

Ryssland har en kärnvapentriad, vilket innebär att landet kan avfyra kärnvapen från land, hav och luft. Kärnvapenarsenalen är bred och inkluderar både strategiska och icke-strategiska/taktiska kärnvapen som kan avfyras från olika typer av vapenbärare.

År 2025 uppskattas Rysslands totala kärnvapenarsenal till cirka 4 309 stycken som både är utplacerade och i reserv. Utöver dessa har Ryssland 1 150 kärnvapen som väntar på att nedrustas.

Det nya START-avtalet, undertecknat i april 2010, begränsar antalet strategiska kärnvapenstridsspetsar för både Ryssland och USA till 1 550 stycken på varje sida. För att uppnå avtalsgränsen har Ryssland minskat antalet stridsspetsar på sina strategiska kärnvapen. Avtalet förlängdes 2021 och gäller fram till 5 februari 2026.

Interkontinental missil, Topol M3

Uppgradering av kärnvapen

Trots att Ryssland minskat antalet stridsspetsar har landet satsat stora resurser på modernisering av sin kärnvapenarsenal.

År 2020 bestod 86 procent av landets kärnvapen av moderna vapen.
Ryssland utvecklar även så kallade “doomsday weapons”, som inkluderar kraftfulla kärnvapenbestyckade torpeder och kryssningsmissiler.

Enligt rapporten Nuclear Notebook, Russian Nuclear Weapons (2025) av forskare vid Federation of American Scientists kan denna modernisering skapa stora utmaningar för framtida nedrustning. Även om antalet strategiska vapen minskat stadigt under de senaste två decennierna, har Ryssland fortfarande ett enormt lager av klyvbart material som gör det möjligt att snabbt bygga fler vapen.

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

Sedan Ryssland ärvde Sovjetunionens roll som kärnvapenmakt 1991 har kärnvapnen haft en varierande roll i landets försvar. De senaste åren har Ryssland blivit mer öppen med sin kärnvapendoktrin som anger att kärnvapen endast får användas som svar på en attack mot Ryssland eller dess allierade, eller vid aggression som hotar landets existens. Syftet är i första hand avskräckning och motangrepp.

I samband med Rysslands invasion av Ukraina februari 2022 hotade president Vladimir Putin med kärnvapen och varnade för ”konsekvenser som ni aldrig har sett tidigare i historien”. Några dagar senare höjdes beredskapen för landets kärnvapen, vilket världen tolkade som en demonstration av Rysslands beredskap att använda kärnvapen om situationen krävde det.