Provsprängningsplatser
Kärnvapnen har sprängts över Hiroshima och Nagasaki. Och över 2000 gånger till. De flesta av provsprängningarna har ägt rum i områden där ursprungsbefolkningar och minoriteter bor, samt på koloniserad mark. Bland platserna finns öar i Stilla Havet, Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan, Novaja Zemlja i ryska Arktis, aboriginers områden i Australien och uigurers och nomaders områden i gränsområdet Kina-Ryssland-Mongoliet samt Nevadaöken i USA.
Australien
Mellan 1952 och 1958 genomförde Storbritannien tolv kärnvapenprov i Australien. Provsprängningarna ägde rum på Maralingafolkets traditionella landområden i södra Australien, vid Emu Field och på Montebelloöarna.
Fram till 1963 genomförde Storbritannien också mindre tester i Maralingaområdet för att vidareutveckla säkerheten hos sina kärnvapen. Även om dessa tester inte innefattade några kärnexplosioner spreds plutonium och andra radioaktiva partiklar i luften.
Provsprängningarna fick allvarliga konsekvenser för Australiens ursprungsfolk och för de människor som arbetade med testerna, som alla exponerades för joniserande strålning. Många har vittnat om svåra hälsoproblem, däribland strålsjuka, blindhet och cancer. Än i dag, flera decennier senare, märks effekterna i form av bland annat missfall, genetiska skador och olika cancersjukdomar.
Ursprungsbefolkningen tvingades lämna sina traditionella områden under lång tid. Förflyttningarna ledde inte bara till hälsoproblem utan också till djupa sociala, kulturella och psykologiska konsekvenser. Många lever fortfarande med bestående men. Först 2009 kunde invånarna återvända till större delen av området efter omfattande saneringsinsatser, och 2014 återfick de det fulla ägandet av marken.
Viss ekonomisk kompensation har betalats ut för tvångsförflyttningarna och strålningsexponeringen. Däremot har många inte fått ersättning för sjukdomar som kan ha orsakats av radioaktiviteten. Det har bidragit till en fortsatt osäkerhet kring saneringens omfattning och långsiktiga effektivitet.
Även många brittiska soldater som deltog i provsprängningarna har berättat om allvarliga hälsoproblem. Många har drabbats av cancer, deras partners har vittnat om missfall och barn har fötts med genetiska skador. Under lång tid hävdade den brittiska regeringen att det saknades bevis för ett samband mellan sjukdomarna och kärnvapenproven. Det skulle dröja mer än 60 år innan de veteraner som deltagit i testerna fick upprättelse.
Stilla havet
Mellan 1946 och 1996 använde USA, Storbritannien och Frankrike öar i Stilla havet som provsprängningsplatser för sina kärnvapen. Under denna period genomfördes över 250 kärnvapenprov. Konsekvenserna har varit omfattande och påverkat både de människor som levde på öarna under provsprängningarna och efterföljande generationer.
USA genomförde mellan 1946 och 1966 både atmosfäriska och underjordiska kärnvapenprov på Marshallöarna, Kiritimati (Julön) i Kiribati och Johnstonatollen i Stilla havet samt tre provsprängningar över Sydatlanten. På Marshallöarna genomfördes sammanlagt 67 provsprängningar med en sammanlagd sprängkraft på 108 megaton TNT, motsvarande mer än 7 000 Hiroshimabomber. Därutöver genomfördes 40 provsprängningar på Kiritimati och Johnstonatollen.
Storbritannien genomförde mellan 1957 och 1958 nio kärnvapenprov på Kiritimati och Maldenön i södra Stilla havet. Den största laddningen var en vätebomb med en sprängkraft på tre megaton TNT.
Mellan 1966 och 1996 genomförde Frankrike 193 kärnvapenprov på Mururoa och Fangataufa i Mā’ohi Nui (Franska Polynesien). De första testerna utfördes i atmosfären och de senare under jord.
Provsprängningarna har fått långtgående konsekvenser för människor, miljö, kultur och djurliv. Radioaktivt nedfall har påverkat marina ekosystem och försörjningsmöjligheterna för många öbor, bland annat genom skador på fisket.
Många kvinnor har vittnat om missfall och om barn som fötts med genetiska skador eller dött i samband med födseln. Studier har också visat en kraftigt ökad förekomst av sköldkörtelcancer på Tahiti i Mā’ohi Nui, trots att ön ligger mer än 1 200 kilometer från Mururoa och Fangataufa.
Även militär personal som deltog i provsprängningarna har rapporterat en ökad förekomst av olika cancersjukdomar. I en studie uppgav dessutom en av fem deltagare att de blivit infertila.
Castle Bravo
Alla kärnvapenprov ger upphov till radioaktivt nedfall, men när något går fel kan konsekvenserna bli ännu allvarligare.
Den 1 mars 1954 provsprängde USA vätebomben Castle Bravo på Bikiniatollen. Med en sprängkraft på 15 megaton TNT var det den största kärnladdning som USA någonsin testat. Det radioaktiva nedfallet från provet betraktas som den allvarligaste radiologiska olyckan i USA provsprängningsprogram.
Sprängkraften blev betydligt större än beräknat och förändrade vindförhållanden gjorde att stora mängder radioaktivt nedfall drev österut över bebodda öar. Nedfallet spreds över ett område på omkring 11 000 kvadratkilometer.
Invånarna på de närliggande öarna till Bikini och Enewetak hade evakuerats före provsprängningen, men de boende på Rongelap och Rongerik lämnades kvar. Ögonvittnen från Rongelap har berättat att det radioaktiva nedfallet föll över ön som en snöstorm och bildade ett omkring två centimeter tjockt lager på marken. Evakueringen inleddes först två dygn senare. Invånarna återvände 1957, trots att ön ännu inte hade sanerats.
De människor som exponerades för nedfallet drabbades av allvarlig strålsjuka med symtom som kräkningar, diarré och klåda. Människor fick omfattande brännskadorna på hud, ögon och i munnen. Många tappade håret inom några veckor till följd av strålningen.
En japansk fiskebåt vid namn ”Lyckliga draken” hamnade också i det radioaktiva nedfallet från Castle Bravo. Besättningen såg svampmolnet och det intensiva ljusskenet och träffades några timmar senare av radioaktiva askflagor som föll över båten. Flera besättningsmän samlade askan som souvenirer. Innan kvällen var hela besättningen sjuk. Samtliga 23 ombord lades in på sjukhus när de återvände till Japan och en av dem avled några månader senare till följd av strålskadorna.
Bételgeuse
I september 1966 spränger Frankrike ett kärnvapen på 120 kiloton TNT. Bomben detonerade cirka 600 meter över havet under svåra vindförhållanden. Några timmar senare täcktes stora delar av Maohi Nui (Franska Polynesien) däribland Tahiti, av radioaktivt nedfall. Efter några dagar når det radioaktiva nedfallet Samoa, Cooköarna och Fiji.
Berättelserna från människor i området liknar dem från Rongelap: brännskador, håravfall, magsjuka och en ovanligt hög förekomst av cancer.
Rainbow Warrior
Motståndet mot kärnvapenprovsprängningarna i Stilla havet har varit omfattande. Både ideella organisationer och regeringar har uttalat sig mot de allvarliga konsekvenserna för människors hälsa och miljön. Ett av de mest uppmärksammade exemplen är Greenpeace och organisationens fartyg Rainbow Warrior.
I maj 1985 hjälpte Rainbow Warrior till att evakuera omkring 300 invånare från Rongelap till ön Mejato, cirka 180 kilometer bort, som inte hade drabbats av samma omfattande radioaktiva nedfall.
Några månader senare sprängdes fartyget av franska underrättelseagenter medan det låg förtöjt i hamnen i Auckland på Nya Zeeland. Fartyget skulle snart segla för att protestera mot Frankrikes provsprängningar. Bombningen sänkte Rainbow Warrior och en besättningsmedlem omkom. Händelsen väckte internationell vrede och stärkte opinionen mot de franska kärnvapenproven.
Fyra år senare sjösattes Rainbow Warrior II, delvis finansierad genom den ersättning som Frankrike betalade efter attentatet. Det nya fartyget fortsatte Greenpeace arbete mot kärnvapenprovsprängningar i Stilla havet.
När Frankrike 1995 meddelade att landet skulle återuppta sina kärnvapenprov återvände Rainbow Warrior till Mururoa tillsammans med en internationell flottilj av protestfartyg. Fartyget beslagtogs och besättningen greps. Året därpå avslutade Frankrike sina kärnvapenprov efter omfattande internationella protester.
Protesterna spreds över hela världen. I flera europeiska länder bojkottades franska produkter, bland annat vin. Den internationella opinionen bidrog till att Frankrike 1996 avslutade sitt provsprängningsprogram.
Atomgrav i Stilla havet
År 1977 inledde USA ett arbete med att samla upp radioaktiv jord och aska från kärnvapensprängningarna på Enewetakatollen. Det radioaktiva materialet placerades i en krater som sedan täcktes med en stor betongkupol för att begränsa spridningen.
År 2019 kom rapporter om att betongkupolen hade sprickor och riskerade att läcka radioaktivt material. Om radioaktiviteten skulle spridas till havet kan det få ytterligare allvarliga konsekvenser för både miljön och människors hälsa i regionen.
Semipalatinsk
Semipalatinsk i Kazakstan var mellan 1949 och 1989 Sovjetunionens största provsprängningsområde för kärnvapen. På det 18 000 kvadratkilometer stora testområdet genomfördes sammanlagt 456 kärnvapenprov under en fyrtioårsperiod.
Degelenberget i Semipalatinsk var världens största plats för underjordiska kärnvapenprov. Den sista provsprängningen genomfördes i november 1989.
De sovjetiska kärnvapenproven lämnade efter sig en allvarlig ekologisk katastrof som fortfarande påverkar människor och miljö. Området har drabbats av omfattande hälsoproblem, däribland en hög förekomst av spädbarn födda med allvarliga neurologiska skador och skelettmissbildningar samt ett stort antal fall av leukemi och andra blodsjukdomar.
Befolkningen i byar upp till 100 kilometer från provsprängningsområdet beräknas ha utsatts för stråldoser som på vissa platser var upp till 1 000 gånger högre än den normala årliga bakgrundsstrålningen.
Även jordbruksmarken förorenades och de underjordiska grundvattensystemen påverkades. Konsekvenserna har varit både ekonomiska och sociala för de människor som levt i området.
Nevada-Semipalatinsk Movement
Nevada–Semipalatinskrörelsen grundades 1989 med målet att skydda människor från kärnvapenhotet, stänga provsprängningsområdena i Kazakstan, stärka den offentliga kontrollen av kärnavfall och kartlägga de miljöskador som kärnvapenproven orsakat.
Rörelsen växte fram genom kontakter mellan aktivister i Kazakstan och USA och satte stor press på Sovjetunionen under slutet av 1980-talet. Namnet inspirerades av protesterna mot det amerikanska provsprängningsområdet i Nevadaöknen. Aktivisterna spelade en avgörande roll i arbetet som ledde fram till att Sovjetunionens viktigaste provsprängningsområde stängdes 1991.
Novaja Zemalja
Sovjetunionen genomförde också kärnvapenprov på ögruppen Novaja Zemlja i Norra ishavet. Här detonerades några av de största vätebomber som någonsin byggts, däribland den så kallade Tsarbomben med en sprängkraft på 50 megaton TNT. Mellan 1954 och 1990 genomfördes sammanlagt 130 kärnvapenprov i området.
Flera prov ska ha lett till omfattande radioaktivt nedfall. Kärnvapenproven på Novaja Zemlja är den enskilt största källan till radioaktivt nedfall i Arktis. Föroreningarna har påverkat stora delar av regionen, inklusive Alaska, norra Kanada, Barents hav och de nordligaste delarna av Norden.
På Novaja Zemlja bodde flera hundra renskötare som tvingades lämna området inför provsprängningarna. Däremot finns det få uppgifter om att människor i närliggande delar av Sibirien, som också drabbades av omfattande radioaktivt nedfall, skulle ha evakuerats.
Det radioaktiva nedfallet ledde till höga strålnivåer i de nordiska Renbeteslandet. Många samer fick kraftigt förhöjda halter av radioaktiva ämnen i kroppen och renkött fick under perioder inte säljas på grund av förhöjda strålnivåer.
Flera av kärnvapenproven genomfördes under jord. De kraftigaste orsakade jordbävningar på upp till 6,9 på Richterskalan och utlöste omfattande jordskred.
Nevadaöknen
Nevada National Security Site (tidigare Nevada Test Site) var USA viktigaste provsprängningsområde för kärnvapen. Området omfattar cirka 3 500 kvadratkilometer och är omgivet av en buffertzon på ytterligare mer än 10 000 kvadratkilometer. Den sydligaste delen av provsprängningsområdet ligger omkring 105 kilometer från Las Vegas.
På Nevada Test Site har USA genomfört sammanlagt 928 provsprängningar av kärnvapen fram till år 1992 när USA utfärdade ett moratorium för kärnvapenprovsprängningar. Även Storbritannien genomförde 24 kärnvapenprov på området.
Av de amerikanska provsprängningarna genomfördes 100 i atmosfären och 828 under jord. Trots att de underjordiska testerna var avsedda att begränsa spridningen av radioaktivitet läckte radioaktiva ämnen ut från 38 av dem och spreds utanför testområdet. Totalt ledde 299 provsprängningar till utsläpp av radioaktivitet inom området.
En turistattraktion
Under 1950-talet kunde svampmolnen från kärnvapenprovsprängningarna ses på mer än 150 kilometers avstånd. I Las Vegas blev provsprängningarna en turistattraktion och människor reste dit för att se de karakteristiska svampmolnen från hotellbalkonger och utsiktsplatser.
Det radioaktiva nedfallet drabbade inte bara människorna i Nevada utan spreds med vinden även till andra delstater, bland annat Utah. Radioaktiva partiklar förorenade luft, mark och livsmedel, vilket bidrog till en ökad förekomst av cancer och fosterskador. Antalet cancerfall ökade i flera av de drabbade områdena under perioden från 1950-talet till 1980-talet.
De människor som utsattes för det radioaktiva nedfallet har kommit att kallas för ”downwinders”. Många av dem har fått betala ett högt pris för utvecklingen av USA kärnvapenprogram.
I september 1997 rapporterade forskare vid USA energidepartement att plutonium från underjordiska kärnvapenprov hade förflyttat sig mer än en och en halv kilometer från explosionsplatsen. Resultatet motsade departementets tidigare bedömning att plutonium endast skulle kunna röra sig några tiotal centimeter på hundra år.
Upptäckten väckte oro för att radioaktiva ämnen skulle kunna nå grundvattnet och därmed utgöra ett allvarligt hot mot både miljö och människors hälsa.
Motstånd och kritik
Provsprängningsområdet i Nevada har under lång tid mött omfattande kritik och motstånd från civilsamhället. Området ligger på mark som tillhör ursprungsfolket Western Shoshone. Enligt Ruby Valley-fördraget från 1863 erkänns stora delar av dagens Nevadaöken som Western Shoshones traditionella landområde, och folket hävdar fortfarande sin rätt till marken.
Lop Nor
Kinas kärnvapenprov genomfördes i Xinjiang, i ett område väster om sjön Lop Nor. Regionen är hem för omkring 20 miljoner människor och flera etniska grupper, däribland uigurer, hankineser, kazaker, hui, kirgizer och mongoler.
Mellan 1964 och 1996 genomförde Kina 45 kärnvapenprov. Av dessa utfördes 23 i atmosfären och resten under jord. Det sista atmosfäriska kärnvapenprovet genomfördes 1980.
Det finns inga officiella uppgifter om omfattningen av det radioaktiva nedfallet i Xinjiang. Däremot har forskare försökt uppskatta hur radioaktiviteten spreds till närliggande områden, bland annat Kazakstan. Forskare vid det medicinska universitetet i Sapporo i Japan har beräknat radioaktivitetens intensitet och utbredning. Enligt deras uppskattningar kan närmare 200 000 människor ha avlidit till följd av strålsjuka och ett betydligt större antal ha drabbats av cancer. Samtidigt saknas möjligheter att oberoende verifiera dessa uppskattningar.
Det finns också rapporter från ögonvittnen om nedfall av aska över byar och städer i Xinjiang efter flera av de kinesiska kärnvapenproven. Beroende på vindar och nederbörd spreds radioaktivt nedfall även till Kazakstan och västra Mongoliet, delvis över områden som redan förorenade av de sovjetiska kärnvapenproven. Det har också talats om nedfall över Tibet.
Läs mer
Källor och mer information
Videos, Nuclear Survivors Forum 2021
Nuclear Testing in Australia, ICAN Australia
Gallery of U.S Nuclear Test, Nuclear Weapon Archive
Marshall Island, Atomic Heritage Foundation
Health in French Polynesia- The Effects of French Nuclear Testing, International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW) Australia
History of Bikini Atoll, National Cancer Benefits Center
Atomgrav riskerar att läcka radioaktivt avfall i stilla havet, Läkare mot Kärnvapen #156, Svenska Läkare mot Kärnvapen
The Soviet Union Nuclear Testing Programme, CTBTO
USA Videos, Labrats
Nevada Test Site, Atomic Heritage Foundation
Nuclear-Testing ‘Downwinders’ Speak about History and Fear, Sarah Scoles, Scientific American, 27 januari 2022
Nuclear Testing and Native Peoples, Patricia George och Abel Russ, Reimagine
Did China’s Nuclear Tests Kill Thousands and Doom Future Generations?, Zeeya Merali, Scientific American, 1 juli 2009
Interactive Tool on Nuclear Weapons Test Impacts, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons