Provsprängningar

Kärnvapenprovsprängningar utförs för att dokumentera funktion, sprängstyrka och verkan hos kärnvapen som är under utveckling. Vid tillverkning av en ny sorts kärnvapen, eller för förändringar av redan existerande vapen, vill man kontrollera att allt fungerar som planerat, till exempel att sprängstyrkan är den avsedda. Idag finns det två avtal som reglerar kärnvapenprovsprängningar, det partiella provsprängningsavtalet, PTBT, och det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT. Det sist nämnda har ännu inte trätt i kraft.

I efterhand har kraven också ökat på att en stridsspets ska kunna anpassas till ett visst vapensystem, till exempel att hålla sig inom givna gränser för vikt, volym och form. Stridsspetsarna ska också vara maximalt säkra. De ska vara okänsliga för brand och stötar samt omöjliga för en obehörig att manipulera. Samtidigt måste de vara tillförlitliga, i betydelsen att de måste fungera som de ska om de utlöses på rätt sätt.

Under 1900-talet har de flesta stater som utvecklat kärnvapen utfört provsprängningar på olika platser runt om i världen. Genom att provspränga kan man ta reda på hur vapnen fungerar och hur de verkar under vissa förutsättningar, till exempel under vatten, hur olika miljöer reagerar på kärnvapenexplosioner och så vidare.

Dessutom har kärnvapenprovsprängningar använts för att visa upp landets vetenskapliga och militära styrka för omvärlden. Därför har provsprängningarna haft en tydlig politisk aspekt. De flesta av kärnvapenstaterna har offentliggjort sitt kärnvapeninnehav genom en provsprängning.

Vem har gjort vad?

Enligt organisationen CTBTO har cirka 2060 kärnvapenprovsprängningar gjorts sedan USA gjorde det första testet 1945. Över 500 provsprängningar har gjorts i atmosfären eller under vatten. Resten av provsprängningarna har gjorts under jorden.

USA har utfört lite mer än 1000 av dessa tester, Sovjetunionen/Ryssland har gjort runt 700 provsprängningar, Frankrike ska ha utfört cirka 210 tester, Kina och Storbritannien står för cirka 45 provsprängningar var, Indien ska ha utfört 3 provsprängningar, Pakistan ska ha gjort 3 provsprängningar och Nordkorea har sedan 2006 utfört 6 provsprängningar.

nuclear test ctbt

Atmosfäriska tester

Tester i atmosfären har oftast utförts genom att kärnvapenladdningar har detonerat i höga torn, från ballonger, från pråmar eller över/på öar, eller genom att man släppt dem från flygplan. Det har också förekommit att kärnladdningar avfyrats från raketer på riktigt hög höjd.

Under 1950- och 60-talen skedde de flesta provsprängningarna i atmosfären. Provsprängningar i atmosfären är lättast och billigast att utföra och utvärdera. Men provsprängningarna i atmosfären innebar att stora mängder radioaktiva ämnen spreds runt jorden med vinden och bildade en radioaktiv beläggning på marken. De radioaktiva ämnen från provsprängningarna finns fortfarande kvar över jorden och kan fortfarande orsaka cancer.

Miljökonsekvenserna ledde till att människor började oroa sig för hur provsprängningarna påverkade deras hälsa. Runt om i världen växte det fram en stark opinion för ett förbud mot provsprängningar och i synnerhet mot prov i atmosfären. Indiens premiärminister Nehru gav 1954 uttryck för den växande opinionen genom att i FN föreslå att alla kärnvapenprovsprängningar världen över skulle förbjudas.

Tester under vattenytan

Undervattentester av kärnvapen innebär att en kärnvapenladdning detonerar under vattenytan, monterad på antingen en båt eller pråm. Den här typen av tester gjordes för att undersöka effekterna av kärnvapen mot vattenburna farkoster, så som ubåtar eller undervattentorpeder. Provsprängningar under vattenytan avger stora mängder radioaktivt regn och dimma som förgiftar närliggande fartyg och vattenmiljön.

Underjordiska tester

Med underjordiska tester avses kärnvapenladdningar som sprängs under markytan, på varierande djup. Efter att det partiella provsprängningsavtalet förbjöd alla andra former av provsprängningar 1963 blev underjordiska tester allt mer vanliga.

Om ett underjordiskt test noga kontrolleras och begränsas producerar det endast små mängder radioaktivt nedfall. Problemet är att underjordiska test riskerar slita upp hål i markytan som gör att stora mängder radioaktiva ämnen sprutar ut i luften tillsammans med jord och damm.

Provsprängningar under jorden kan också leda till att kratrar bildas under markytan med bara tunna ”tak”, som riskerar falla samman senare och då frigöra radioaktiva ämnen. Kraftiga underjordiska tester kan också leda till seismisk aktivitet, som betyder att de kan framkalla jordbävningar.

Subkritiska tester

USA, Ryssland, Storbritannien och Frankrike har för att komma undan CTBT och utfört andra former av kärnvapenprover, bland annat med datorsimuleringar, fusionsexperiment och så kallade subkritiska tester. Även Kina misstänks ha genomfört minst ett subkritiskt test.

Subkritiska tester innebär experiment med klyvbart material som kan användas till kärnvapen i mängder där den kritiska massan inte uppnås. Det innebär att kärnreaktionen inte kan underhålla sig själv och en egentlig explosion uteblir. Vid dessa försök används mindre mängder klyvbart material. Det kan handla om något kilo vapenplutonium eller vapenuran som komprimeras av konventionella sprängmedel i en konstruktion. Denna konstruktion har åtminstone vissa delar gemensamma med ett verkligt kärnvapen, vars konstruktioner och material som testas.

 

Senast uppdaterad: 170908