Pakistan

Pakistan inledde sitt kärnvapenprogram efter att grannlandet Indien 1974 genomförde sin första kärnvapenprovsprängning, som officiellt beskrevs som ”fredlig”. Pakistan genomförde sina egna kärnvapenprovsprängningar i maj 1998.

År 2025 uppskattas Pakistan ha cirka 170 kärnstridsspetsar.

Internationella avtal

• Icke-spridningsavtalet (NPT): Pakistan är inte medlem av icke-spridningsavtalet. Pakistan räknas som en de-facto kärnvapenstat eftersom landet utvecklade sina kärnvapen efter att NPT förhandlades fram 1968.

• Fullständiga provstoppsavtalet (CTBT): Pakistan har inte skrivit under eller ratificerat provstoppsavtalet.

• Förbud mot kärnvapen (TPNW): Pakistan är inte part i FN:s konvention som förbjuder kärnvapen.

Historia

Utvecklingen av Pakistans kärnvapenprogram pågick under cirka 20 år och bedrevs främst vid Khan Research Laboratories, där fokus låg på urananrikning. Med tekniskt stöd från bland annat Kanada, Kina och Frankrike hade Pakistan i slutet av 1980-talet kapacitet att snabbt kunna färdigställa ett kärnvapen.

Efter Indiens kärnvapenprovsprängningar i maj 1998 genomförde Pakistan en serie egna provsprängningar under två dagar för att visa sin kärnvapenkapacitet. Abdul Qadeer Khan, som spelade en central roll i utvecklingen av kärnvapenprogrammet, avslöjades senare som ledande aktör i ett internationellt nätverk för illegal spridning av kärnvapenteknik. Genom detta nätverk spreds material och kunskap till bland annat Libyen och Nordkorea.

Kärnvapenarsenal

Pakistans kärnvapenarsenal är baserad på flyg- och missilsystem. Landet förfogar över flera kärnvapenbärande missiler, däribland tre kortdistansmissiler och tre medeldistansmissiler.

En av Pakistans kortdistansmissiler har en räckvidd på 60–70 kilometer, vilket har väckt internationell kritik. Den korta räckvidden anses indikera att vapnet är avsett för mål i Indien. Pakistan har svarat att missilen är avsedd att ge ett snabbt militärt svar på hot samt att den har en avskräckande funktion.

Alla Pakistans avfyrningssystem tros vara ”dual-capable”, det vill säga att de kan bära både konventionella vapen och kärnvapen. Det gör det svårt att avgöra vilka baser som är avsedda för kärnvapen och vilka som är konventionella. Satellitbilder och expertanalyser tyder på att Pakistan har minst fem missilbaser som kan användas för kärnvapen.

Ballistisk kärnvapenbestyckad medeldistansmissil.

Uppgradering av kärnvapen

Pakistan moderniserar och utvecklar sin kärnvapenkapacitet i snabb takt. Landet utökar gradvis sin arsenal med fler stridsspetsar, fler avfyrningssystem och en växande industri för produktion av klyvbart material. Enligt Federation of American Scientists kan Pakistans kärnvapenlager potentiellt öka till cirka 200 stridsspetsar i slutet av 2020-talet om nuvarande tillväxttakt fortsätter.

Moderniseringen fokuserar särskilt på kryssningsmissiler och ballistiska kortdistansmissiler, vilket tyder på att Pakistan vill utveckla ett brett spektrum av kärnvapenanvändning, inklusive för slagfältet.

När missilen Babur-3, som kan avfyras från ubåtar, är i drift, kommer Pakistan att ha utvecklat en kärnvapentriad som innebär att de kan avfyra kärnvapen på marken, i luften och till havs. Den pakistanska regeringen motiverar detta med behovet av att matcha Indiens kapacitet och öka landets avskräckningsförmåga.

Om Indien inte avsevärt ökar sin arsenal eller stärker sina konventionella styrkor, bedöms det som rimligt att förvänta sig att Pakistans kärnvapenarsenal inte kommer att fortsätta att växa på obestämd tid utan kan börja plana ut när dess nuvarande vapenprogram slutförs.

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

Pakistans kärnvapendoktrin syftar främst till att avskräcka Indien. Uppfattningen är att landets kärnvapen sedan mitten av 1980-talet har hindrat Indien från att attackera, vilket har stärkt kärnvapnens status i säkerhetspolitiken.

Pakistan följer principen om ”credible minimum deterrence” eller trovärdig minimiavskräckning. Syftet är en defensiv och begränsad kärnvapenpolitik. Landets kärnvapen kan nå hela den indiska landmassan och dess yttre territorier.

Ett orosmoln är Pakistan fokus på taktiska kärnvapen – mindre vapen med kortare räckvidd avsedda för slagfältet. Dessa sänker tröskeln för kärnvapenanvändning, även vid en konventionell konfrontation. Taktiska kärnvapen ses som ett svar på den indiska ”Cold Startdoktrinen”, som syftar till att Indien skulle kunna genomföra storskaliga konventionella anfall på pakistanskt territorium utan att utlösa pakistansk kärnvapenvedergällning.

Det operativa beslutsfattandet i Pakistan sköts av National Command Authority (NCA), den nationella befälsmyndigheten som leds av premiärministern och omfattar högt uppsatta militära och civila tjänstepersoner.

Läs mer

Indiens kärnvapen

Nordkoreas kärnvapen

Vad händer när det smäller?

Klimatkonsekvenser

Källor och övrig information

Nuclear Notebook: Pakistan Nuclear Weapons 2025, Hans M. Kristensen, Matt Korda, Eliana Johns och Mackezie Knight
Nuclear Weapons Ban Monitor, Norsk Folkehjelp