Kalla kriget

Det kalla kriget var en period av politisk, militär och ideologisk rivalitet mellan främst USA och Sovjetunionen samt deras respektive allierade. Perioden sträckte sig från andra världskrigets slut 1945 till Sovjetunionens upplösning 1991.

Trots att supermakterna aldrig utkämpade ett direkt krig mot varandra präglades världen av kapprustning, kärnvapenhot och återkommande internationella kriser. Konflikten utspelades i stället genom politiskt inflytande, ekonomisk konkurrens, spionage och så kallade ombudskrig, där USA och Sovjetunionen stödde olika sidor i regionala konflikter.

Vissa historiker delar in det kalla kriget i två perioder. Den första sträcker sig från 1945 till mitten av 1960-talet. Därefter följde en period av avspänning, innan spänningarna åter ökade under början av 1980-talet. Kärnvapenkapprustningen fortsatte dock under hela perioden.

Som slutpunkter för det kalla kriget brukar man lyfta fram Berlinmurens fall 1989, Tysklands återförening 1990 och Sovjetunionens upplösning 1991.

Kärnvapenkapprustningen

Under det kalla kriget byggde USA och Sovjetunionen upp världens största kärnvapenarsenaler. Kapprustningen drevs av en ömsesidig rädsla för att motståndaren skulle få ett militärt övertag. Varje nytt vapensystem möttes därför av ännu kraftfullare motåtgärder från den andra sidan.

Kapprustningen förstärktes också av de starka militärindustriella intressena i båda länderna. Stora ekonomiska resurser satsades på forskning, utveckling och produktion av kärnvapen och andra strategiska vapensystem.

Båda supermakterna placerade kärnvapen riktade mot varandras territorier och utvecklade avancerade varningssystem som skulle upptäcka en inkommande kärnvapenattack. Målet var att kunna avfyra en motattack innan de egna vapnen förstördes.

Misstron mellan öst och väst gjorde att ingen av parterna ansåg sig kunna minska sina kärnvapen utan att samtidigt riskera sin egen säkerhet. Det förde USA och Sovjet in i en till synes okontrollerad kapprustning pådriven av ömsesidig misstänksamhet. Bägge staterna byggde alltmer farliga vapen klara att avfyras med några minuters varsel, så kallad high alert. Det var en avskräckningspolitik som byggde på idén om ömsesidig utplåning (mutually assured destruction – MAD).

År 1986 nådde kapprustningen sin topp. USA och Sovjetunionen hade då tillsammans omkring 70 500 kärnvapen, tillräckligt för att kunna utplåna mänsklig civilisation flera gånger om. På engelska används ibland uttrycket overkill capacity för att beskriva denna extrema överkapacitet.

Det kalla kriget kom att påverka hela världspolitiken. Konflikter i Afrika, Asien, Mellanöstern, Centralamerika och Sydamerika utvecklades ofta till ombudskrig där USA och Sovjetunionen stödde olika regeringar eller motståndsrörelser med vapen, pengar och militär rådgivning.

Den första chansen till kärnvapennedrustning

Redan när Förenta nationerna bildades väcktes frågan om att förhindra spridning av kärnvapen.

Vid FN första generalförsamling i januari 1946 beslutade medlemsstaterna att inrätta en kommission med uppdrag att föreslå hur kärnvapen skulle kunna avskaffas och hur kärnenergi skulle användas enbart för fredliga ändamål. Vid denna tid var USA det enda landet som hade kärnvapen.

Samma år presenterade den amerikanske diplomaten Bernard Baruch ett förslag som kom att kallas Baruchplanen. Planen innebar att all kärnenergiverksamhet skulle stå under internationell kontroll och att inga länder skulle tillåtas utveckla kärnvapen. När kontrollsystemet var på plats skulle USA avveckla sina egna kärnvapen.

Sovjetunionen stödde tanken på internationell kontroll, men motsatte sig att USA skulle behålla sitt kärnvapenmonopol under tiden systemet byggdes upp. Sovjetunionen krävde i stället att USA först skulle avskaffa sina kärnvapen och därefter införa internationell kontroll.

De båda stormakterna lyckades aldrig enas om hur nedrustningen skulle genomföras. Misstron mellan länderna blev för stor och Baruchplanen genomfördes aldrig.

I stället inleddes kärnvapenkapprustningen. Sovjetunionen provsprängde sitt första kärnvapen 1949. Storbritannien följde 1952, Frankrike 1960 och Kina 1964. Under de följande årtiondena växte kärnvapenarsenalerna snabbt och kom att dominera säkerhetspolitiken under hela det kalla kriget.

Terrorbalans och MAD

I takt med att USA och Sovjetunionens kärnvapenarsenaler växte förändrades också synen på hur kärnvapen skulle användas. Målet var inte längre att vinna ett kärnvapenkrig, utan att förhindra att ett sådant krig någonsin bröt ut.

Under det kalla kriget utvecklades därför den militära doktrin som kom att kallas Mutually Assured Destruction (MAD), vilket kan översättas med ”garanterad ömsesidig förstörelse”. Doktrinen byggde på att båda supermakterna hade tillräckligt många kärnvapen för att kunna slå tillbaka även efter att ha utsatts för en kärnvapenattack.

Om exempelvis USA skulle anfalla Sovjetunionen med kärnvapen skulle Sovjetunionen fortfarande ha tillräckligt många vapen kvar för att genomföra en förödande motattack. Detsamma gällde om Sovjetunionen skulle angripa först. Resultatet skulle bli att båda länderna ödelades.

I praktiken innebar detta att kärnvapnen fungerade som ett avskräckningsmedel. Ingen av supermakterna vågade inleda ett kärnvapenkrig eftersom konsekvenserna skulle bli katastrofala även för den egna befolkningen.

Kärnvapen i ständig beredskap

För att säkerställa förmågan att slå tillbaka placerades stora delar av kärnvapenstyrkorna i högsta beredskap. Många missiler kunde avfyras inom några minuter.

Båda sidor byggde dessutom avancerade övervaknings- och varningssystem för att upptäcka en fientlig attack så tidigt som möjligt. Dessa system var kopplade till strategier som kallades launch-on-warning, vilket innebär att en motattack kan beordras redan när en inkommande attack upptäcks – innan de första kärnvapenstridsspetsarna har träffat sina mål.

Förespråkarna menade att denna beredskap minskade risken för ett överraskningsanfall. Kritikerna varnade däremot för att tekniska fel, missförstånd eller felaktiga bedömningar skulle kunna utlösa ett kärnvapenkrig av misstag.

Ett system byggt på rädsla

MAD-doktrinen skapade det som brukar kallas terrorbalansen. Som egentligen inte är någon balans, utan bygger rädslan för ömsesidig förintelse.

Under flera decennier levde världen med vetskapen om att ett kärnvapenkrig mellan supermakterna skulle kunna få katastrofala konsekvenser långt utanför USA och Sovjetunionens gränser. Forskare varnade för att miljontals människor skulle dö direkt och att de långsiktiga effekterna på klimat, jordbruk och ekosystem skulle kunna hota mänskligt liv i stora delar av världen.

Nära katastrofen flera gånger

Trots avskräckningspolitiken inträffade flera händelser under det kalla kriget där världen kom farligt nära ett kärnvapenkrig.

Vid ett antal tillfällen misstolkades radar- eller satellitsignaler som inkommande kärnvapenattacker. Tekniska fel, mänskliga misstag och bristande kommunikation mellan öst och väst skapade situationer där beslut om kärnvapeninsatser kunde ha fattats på bara några minuter.

Kubakrisen 1962

Kubakrisen i oktober 1962 räknas som det tillfälle då världen varit närmast ett kärnvapenkrig. Under tretton dagar stod USA och Sovjetunionen öga mot öga i en konflikt som hade kunnat få katastrofala följder för hela mänskligheten.

Bakgrunden var den kubanska revolutionen 1959, då Fidel Castro tog makten på Kuba. Den nya regeringen utvecklade snabbt nära förbindelser med Sovjetunionen, något som oroade USA.

I april 1961 försökte USA, genom en styrka av CIA-utbildade exilkubaner, störta Castroregeringen i den så kallade invasionen i Grisbukten. Försöket misslyckades och stärkte i stället Kubas beroende av Sovjetunionen.

Sovjetiska kärnvapen på Kuba

Efter invasionsförsöket bad Kuba Sovjetunionen om militärt stöd. Den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov beslutade att placera medeldistansrobotar med kärnvapen på Kuba. Missilerna skulle kunna nå stora delar av USA på mycket kort tid och förändra den militära maktbalansen.

Den 14 oktober 1962 fotograferade ett amerikanskt spaningsflygplan de sovjetiska robotbaserna under uppbyggnad. När bilderna analyserades stod det klart att Sovjetunionen höll på att installera kärnvapen på ön.

Upptäckten utlöste en akut internationell kris.

Karantänen

USA president John F. Kennedy samlade sina närmaste rådgivare för att diskutera hur landet skulle agera. Ett flyganfall mot robotbaserna och en ny invasion av Kuba övervägdes, men risken bedömdes vara stor att ett sådant angrepp skulle leda till ett kärnvapenkrig.

I stället beslutade Kennedy att införa en marin blockad runt Kuba för att stoppa fler sovjetiska transporter. För att undvika att blockaden skulle uppfattas som en krigsförklaring kallade USA åtgärden för en karantän.

När sovjetiska fraktfartyg närmade sig den amerikanska karantänslinjen följde världen utvecklingen med oro. Under några timmar var risken för en militär konfrontation mycket stor. Till slut beordrade Chrusjtjov flera av fartygen att vända tillbaka mot Sovjetunionen.

En diplomatisk lösning

Trots att de sovjetiska fartygen hade vänt var krisen långt ifrån över. Robotbaserna på Kuba fanns fortfarande kvar och spänningen mellan supermakterna var extrem.

Under intensiva diplomatiska förhandlingar utväxlade Kennedy och Chrusjtjov flera meddelanden. Till slut nåddes en överenskommelse.

Sovjetunionen gick med på att montera ned sina kärnvapenrobotar på Kuba. I gengäld lovade USA att inte invadera Kuba. USA accepterade också, i en hemlig del av överenskommelsen, att avveckla sina kärnvapenrobotar i Turkiet.

Krisen kunde därmed lösas utan krig.

En väckarklocka

Kubakrisen blev en tydlig påminnelse om hur nära världen hade varit ett kärnvapenkrig. Flera beslut fattades under stark tidspress och med begränsad information. I efterhand har historiker visat att både USA och Sovjetunionen underskattade hur nära situationen faktiskt var att utvecklas till ett kärnvapenkrig.

Efter krisen förbättrades kommunikationen mellan supermakterna. En direkt telefonförbindelse – den så kallade heta linjen – upprättades mellan Vita huset och Kreml för att ledarna snabbt skulle kunna kontakta varandra vid framtida kriser.

Kubakrisen blev också en viktig drivkraft bakom de första internationella avtalen om att begränsa kärnvapenkapprustningen. Erfarenheterna från oktober 1962 visade hur ett missförstånd eller ett felaktigt beslut hade kunnat få oöverskådliga konsekvenser för hela världen.

Efter kalla kriget

När det kalla kriget tog slut minskade kärnvapenarsenalerna kraftigt genom olika nedrustningsavtal. Men det finns ändå över 12 000 kärnvapen i världen idag.

USA och Ryssland, som är Sovjetunionens efterträdare som kärnvapenmakt, har fortfarande delar av sina kärnvapenstyrkor i hög beredskap. Många av de system och strategier som utvecklades under det kalla kriget existerar därför fortfarande, även om den politiska situationen har förändrats.

---

Läs mer

Klimatkonsekvenser

Vad är kärnvapen?

USA

Ryssland

---

Källor och mer information

What was the Cold War—and are we headed to another one?, Erin Blakemore, National Geographic, 23 mars 2022
Cold War, Britannica
Cuban Missile Crisis, Britannica
Cuban Missile Crisis, John F. Kennedy Presidential Library and Museum
Kubakrisen 1962 – det kalla krigets hetaste ögonblick, SO-rummet
The Cuban Missile Crisis, October 1962, Office of the Historian
Khrushchev on Cuban Crisis 1962, The National Archives