Nato

North Atlantic Treaty Organisation (Nato) är en militärallians bestående av 29 medlemsländer i Nordamerika och Europa. Nato bildades efter andra världskriget för att upprätthålla säkerhetsgarantier för dessa stater. 1949 skrevs det Nordatlantiska fördraget under, även kallat Atlantpakten och The Washington Treaty. 1951 bildades organisationen Nato. Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet, North Atlantic Council, som består av företrädare för samtliga Natos medlemsländer. Natos högkvarter ligger i Bryssel.

Syftet med Nato var att skydda friheten och säkerheten för medlemsländerna med såväl politiska som militära medel. Fienden var då det kommunistiska Sovjetunionen och dess allierade, vilka 1955 bildade en likartad militärallians, Warszawapakten, som upplöstes 1991.

En väpnad attack på en eller flera av medlemsländerna skall anses som ett angrepp mot alla Natoländer enligt Natos grunddokument, artikel 5. Det åligger varje medlemsstat att försvara andra medlemmar som utsatts för angrepp. Efter terroristattentaten mot World Trade Center och Pentagon i USA den 11 september 2001 beslöt Nato att se attackerna inte bara mot USA, utan mot alla Natoländer.

Nato

Natos kärnvapenpolicy

Kärnvapen är en del av Natos militära strategi och Nato har länge haft kärnvapen utplacerade i Europa. Vartannat år håller Natos toppmöten. Under toppmötet i Lissabon 2010 antogs ett nytt strategiskt dokument och förhållningen till kärnvapen ändrades. I den nya strategin uttrycktes det tydligare att Nato är en kärnvapenallians i artikel 17: ”Så länge som kärnvapen finns i världen kommer Nato att förbli en kärnvapenallians.”

Nato har inga egna kärnvapen, utan organisationen har tillgång till USA:s och Storbritanniens kärnvapen. I Europa finns Natos kärnvapen utplacerade i Tyskland (60-70 stycken), Nederländerna (10-20 stycken), Belgien (10-20 stycken), Italien (60-70 stycken) och Turkiet (60-70 stycken). Det exakta antalet bomber är hemligt. Frankrikes kärnvapen ingår inte i Natos kärnvapenarsenal, men kan komma att användas i samband med vissa operationer om Frankrike så anser lämpligt.

Diskussioner och beslut om Natos kärnvapenpolicy sker i Natos Nuclear Planning Group. Gruppen grundades 1966 och fungerar som ett forum för försvarsministrar, både från Natos kärnvapenstater och kärnvapenfria stater att diskutera kärnvapenfrågor och se över alliansens kärnvapenpolicy. Alla beslut i Nuclear Planning Group fattas med konsensus och det är frivilligt för stater att vara med i gruppen.

Nato och NPT

Icke-spridningsavtalet, NPT, etablerar internationella lagligt bindande normer för vapenkontroll och nedrustning av kärnvapen. Det är ett måste för alla Natomedlemmar att vara medlemmar i icke-spridningsavtalet.

Inom icke-spridningsavtalet blir det ofta debatt kring de kärnvapen som är placerade i Europa. Artikel 1 i NPT förbjuder kärnvapenstater att förflytta kärnvapen till icke-kärnvapenstater. Artikel 2 kräver att icke-kärnvapenstater inte tar emot kärnvapen eller övertar kontroll över kärnvapen. USA hävdar att utplaceringen av kärnvapnen i Europa inte strider mot icke-spridningsavtalet eftersom att kontrollen över vapnen inte överlämnas till värdlandet. Ryssland hävdar att utplaceringen av kärnvapen i Europa strider mot icke-spridningsavtalet och är ett hot och provokation.

USA menar även att icke-spridningsavtalet slutar gälla i krigstid och överföringen av kontroll till värdlandet vid krigsutbrott skulle därigenom vara laglig. Dock fastställde översynskonferensen av icke-spridningsavtalet 1985 att avtalet gäller under alla förhållanden.

Natos kärnvapen i Europa

År 1971 hade Nato cirka 7 300 kärnvapen utplacerade i Europa. Protester både från samhället och regeringar gjorde att antalet kärnvapen minskades och i dagsläget handlar det om cirka 150 stycken.

Natos kärnvapenpolicy grundar sig bland annat på konceptet ”nuclear sharing”. Det betyder att kärnvapen är placerade på kärnvapenfria staters territorium. I fredstid ligger kärnvapnen under amerikansk kontroll och i händelse av krig skulle USA:s president kunna auktorisera användningen av vapnen och överlåta dem för användning av värdlandet. Värdländerna bistår med egna stridsflyg som i sin tur måste kunna bära kärnvapenstridsspetsar.

Alla Natos utplacerade kärnvapnen är av typ B61, som man avser att fälla från flygplan som ”gravity bombs”. Bomberna faller fritt och har dålig träffsäkerhet. Sådana vapen har givetvis ett ringa militärt värde. Bomberna har däremot ansetts ha ett politiskt värde och verkar avskräckande. De anses utgöra ett slags pant på att USA är berett att försvara Europa.

USA avser att modernisera alla bomber av typ B61. De nya bomberna kommer att vara styrbara och bomberna skulle då kunna få en militär funktion för att träffa motståndarens militära mål, till exempel baser för missiler eller stridsledning. De nya B61-bomberna kan på grund av sin ökade längd inte levereras med de ländernas nuvarande stridsplan, utan nya plan måste köpas in. Planerna, både på moderniseringen av B61 i sig och på behovet av nya flygplan möter motstånd i de Natoländer som skulle är värdar för kärnvapnen, främst på grund av de höga kostnaderna för inköp av nya stridsflygplan och för att bomberna anses vara omoderna och meningslösa.

Nato beskriver sin policy kring kärnvapendelning i Europa i positiva termer. De menar att kärnvapnen avskräcker från angrepp mot Natoländer på ett sätt som konventionella styrkor inte klarar av. ”Genom att gynna europeisk stabilitet, hjälpa till att avskräcka från hot relaterade till användande av massförstörelsevapen och bidra till att avskräcka från användande av sådana vapen, tjänar Natos kärnvapenpolicy inte bara de allierades intressen, utan även partnerländer och Europa som helhet”, står det att läsa i Natos handbok från 2006.

Vid diskussioner i Nato har forna medlemmar i Warszawa-pakten varit angelägna om att behålla dessa vapen som viktiga symboler i Europa. Det är även Frankrikes agenda, trots att landet inte är del av Nuclear Planning Group.

USA har flera gånger dragit hem sina kärnvapen från andra länder. Kanada, Grekland, Danmark (Grönland) och Island har haft kärnvapen utplacerade på sina territorier, men de har dragits tillbaka. Flera Natostater har även klausuler i sina avtal med Nato att kärnvapen inte får placeras på deras mark under fredstid. Spanien och Litauen går ännu längre och säger att kärnvapen inte heller får placeras på deras territorium under krigstid.

Ryssland har ett stort antal taktiska kärnvapen i Europa men de menar att deras taktiska kärnvapen inte är aktuella i det europeiska sammanhanget, bland annat därför att de är baserade på ryskt territorium. Det är oklart hur stor del av dessa som är ”aktiva” eller användbara. Nato argumenterar ibland att de behåller sina kärnvapen utplacerade i Europa för att kunna förhandla fram en minskning av de ryska vapnen som finns i Europa.

Sverige och Nato

Sverige har en nära anknytning till Nato genom bland annat Partnerskap för fred (PFF) och värdlandsavtalet, och Sverige deltar regelbundet i militära samövningar. I Partnerskap för fred samarbetar Natoländermed flera länder i väst som inte är medlemmar i Nato samt med länder som var medlemmar i den forna Warszawapakten, framför allt i Östeuropa och Centralasien.

Värdlandsavtalet innebär att Sverige ska på svensk mark förbereda för insatser, övningar eller strid. Gemensamma övningar med Nato avses äga rum på svenskt territorium, på inbjudan av Sverige. Det står det ingenting om kärnvapen i värdlandsavtalet och Sverige deltar inte i några kärnvapenövningar.

Sverige deltog aktivt med trupp i krishanteringsinsatser under Natos ledning först KFOR, Kosovo Force, i Kosovo, samt i insatsen i Libyen och deltar i ISAF, International Security Assistance Force, i Afghanistan.

Sverige samarbetar också med Nato inom det Euroatlantiska partnerskapsrådet, EAPR. EAPR inrättades 1997 som den politiska ramen för PFF-samarbetet och är ett forum för informationsutbyte och säkerhetspolitisk dialog mellan Nato och de 23 partnerländerna.

I och med FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen har diskussionen om ett svenskt Natomedlemskap blossat upp igen. Flera av riksdagens partier menar att Sverige inte kan skriva under kärnvapenkonventionen på grund av att det skulle hindra möjligheterna att samarbeta med och i slutändan att gå med i Nato. Forskning visar dock att det inte finns några hinder för Sverige att ansluta sig till FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen och ha dessa militära samarbeten eller för den delen att gå med i Nato, så länge dessa samarbeten inte involverar kärnvapen.

 

Författare: Gunnar Westberg

Senast uppdaterad: 180831