Nato

North Atlantic Treaty Organisation (Nato) är en militärallians bestående av 28 medlemsländer i Nordamerika och Europa. Nato grundades 1949 och fick som sitt grunddokument The North Atlantic Treaty, också kallad The Washington Treaty.

Syftet med Nato var att skydda frihet och säkerhet för sina medlemsländer med politiska och militära medel. Fienden var då det kommunistiska Sovjetunionen och dess allierade, som 1955 bildade en likartad militärallians, Warszawapakten. Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet, North Atlantic Council, som består av företrädare för samtliga Natos medlemsländer. Natos högkvarter ligger i Bryssel.

Nato En väpnad attack på en eller flera av medlemsländerna skall anses som ett angrepp mot alla Nato-länder enligt avtalets Artikel 5. Det åligger varje medlemsstat att försvara andra medlemmar som utsatts för angrepp. Efter terroristattentaten mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 beslöt Nato att attacken inte bara var en attack mot USA, utan mot alla Nato-länder. Nato-länderna har sedan dess bidragit till USA:s krig mot terrorismen.

Vid Natos möte i Lissabon 2010 antogs nya strategiska dokument och Nato ses nu som en global organisation med globala uppgifter. Vid mötet i Chicago 2012 gjordes inga grundläggande förändringar, men den globala rollen betonades ytterligare och man var överens om att Georgien skulle bli en Nato-medlem. Vid mötet av samma Council i Wales 2014 diskuterades de försämrade relationerna till Ryssland.

Natos kärnvapenpolicy

Kärnvapen har varit en viktig del av Natos gemensamma policy sedan organisationen grundades. I Natos försvarsdoktrin från 1949 framhålls ”förmågan att genomföra strategiska bombningar, inklusive snabb avfyrning av atombomber.” Nato har inga egna kärnvapen, utan organisationen har tillgång till USA:s och Storbritanniens kärnvapen som finns dessa länder och de som finns utplacerade i Europa.

Frankrikes kärnvapen ingår inte i Nato-arsenalen, men kan komma att användas i samband med Nato-operationer om Frankrike så anser.

Diskussioner och beslut om Natos kärnvapenpolicy sker i the Nuclear Planning Group, NPG. Gruppen grundades 1966 och fungerar som ett forum för försvarsministrar, både från Natos kärnvapenstater och kärnvapenfria stater att diskutera kärnvapenfrågor och se över alliansens kärnvapenpolicy. Alla beslut i NPG fattas med konsensus.

Enligt den formulering som gavs för organisationens kärnvapenpolicy i Lissabon år 2010 vill Nato arbeta för en kärnvapenfri värld. Samtidigt säger man att så länge kärnvapen finns i världen kommer Nato att förbli en kärnvapenallians och kärnvapnen förblir ett centralt element i Nato-strategin.

Nato-kärnvapen och NPT

Icke-spridningsavtalet, NPT, etablerar internationella lagligt bindande normer för vapenkontroll och nedrustning av kärnvapen. Alla Nato-medlemmar är också medlemmar i icke-spridningsavtalet och officiella Nato-dokument hänvisar till de skyldigheter medlemmarna har under fördraget.

Artikel I i avtalet förbjuder kärnvapenstater att förflytta kärnvapen till icke-kärnvapenstater. Artikel II kräver att icke-kärnvapenstater inte tar emot kärnvapen eller övertar kontroll över kärnvapen. USA hävdar att utplaceringen av kärnvapnen i Europa inte strider mot NPT, därför att kontrollen över vapnen inte överlämnas till värdlandet.

USA menar att icke-spridningsavtalet slutar gälla i krigstid och överföringen av kontroll till värdlandet vid krigsutbrott skulle därigenom vara laglig. Dock fastställde NPT-översynskonferensen 1985 att avtalet gäller ”under alla förhållanden”, även i krig.

Nato-kärnvapen i Europa

År 1971 hade Nato cirka 7 300 kärnvapen utplacerade i Europa. Den militära utvecklingen gjorde att kärnvapnen blev allt mindre. Protester, från samhället och regeringar, gjorde att antalet kärnvapen minskades.

Natos kärnvapenpolicy grundar sig bl a på konceptet ”nuclear sharing”. Det betyder att vissa kärnvapen är placerade på kärnvapenfria staters territorium. I Turkiet är 50-90 kärnvapen placerade, 70-90 stycken är placerade i Italien och 10-20 är placerade i vardera Tyskland, Belgien och Nederländerna. I fredstid ligger kärnvapnen under amerikansk kontroll. I händelse av krig skulle USA:s president kunna auktorisera användningen av vapnen och överlåta dem för användning av värdlandet.

Nato beskriver sin policy kring kärnvapendelning i Europa i positiva termer. Kärnvapnen avskräcker från angrepp mot Natoländer på ett sätt som konventionella styrkor inte klarar av. ”Genom att gynna europeisk stabilitet, hjälpa till att avskräcka från hot relaterade till användande av massförstörelsevapen och bidra till att avskräcka från användande av sådana vapen, tjänar Natos kärnvapenpolicy inte bara de allierades intressen, utan även partnerländer och Europa som helhet”, står det att läsa i Natos handbok från 2006.

Alla de utplacerade Nato-kärnvapnen är av typ B61, som man avser att fälla från flygplan som ”gravity bombs”. Bomberna faller fritt och har dålig träffsäkerhet. Sådana vapen har givetvis ett ringa militärt värde, när samtidigt ett stort antal kärnvapen kan avfyras med missiler med stor träffsäkerhet. Bomberna av typen B6 har däremot ansetts ha ett politiskt värde. De anses utgöra ett slags pant på att USA är berett att försvara Europa.

Vid diskussioner i Nato har forna medlemmar i Warszawa-pakten varit angelägna om att behålla dessa symboler i Europa. Det är även Frankrikes agenda, trots att landet inte deltar officiellt i Natos kärnvapenplanering. I Belgien, Tyskland och Nederländerna däremot har de i parlamentet krävt att kärnvapnen skall avlägsnas från landet. Antalet har minskats, men kärnvapnen finns kvar.

USA har dragit hem sina kärnvapen flera gånger förr från andra länder. Kanada, Grekland, Danmark (Grönland) och Island har haft men är alla idag fria från Nato-kärnvapen.

USA avser att modernisera alla bomber av typ B 61, både de som finns i Europa och på andra platser. De nya bomberna kommer att vara styrbara och bomberna skulle då kunna få en militär funktion för att träffa motståndarens militära mål, till exempel baser för missiler eller stridsledning. De nya B61-vapnen kan på grund av sin ökade längd inte levereras med de existerande planen av typ F16, det gör att nya plan måste köpas in.

Planerna, både på moderniseringen av B61 i sig och på behovet av nya flygplan möter motstånd i de Nato-länder som skulle är värdar för kärnvapnen, främst på grund av de höga kostnaderna.

Ryssland har ett stort antal taktiska kärnvapen på sitt territorium. Ryssland menar att deras taktiska kärnvapen inte är aktuella i det europeiska sammanhanget, bland annat därför att de är baserade inom Ryssland. Det är oklart hur stor del av Rysslands kärnvapen som är ”aktiva” eller användbara. Nato argumenterar ibland att de behåller sina kärnvapen utplacerade i Europa för att kunna förhandla fram en minskning av de ryska vapnen.

Sverige och Nato

Sverige har en historia av att vara ett neutralt och alliansfritt land. Denna situation har förändrats. Sverige har ett samarbetar med Nato och är del av projektet Partnerskap för fred, PFF. I PFF samarbetar Nato-länder med flera länder i väst som inte är medlemmar i Nato samt med länder som var medlemmar i den forna Warszawapakten länder, framför allt i Östeuropa och Centralasien.

Sverige samarbetar också med Nato inom det Euroatlantiska partnerskapsrådet, EAPR. EAPR inrättades 1997 som den politiska ramen för PFF-samarbetet och är ett forum för informationsutbyte och säkerhetspolitisk dialog mellan Nato och de 23 partnerländerna. Sverige deltog aktivt med trupp i krishanteringsinsatser under Natos ledning först KFOR, Kosovo Force, i Kosovo och deltar i ISAF, International Security Assistance Force, i Afghanistan.

Ett svenskt medlemskap i Nato rimligtvis strida mot Sveriges status, enligt riksdagens beslut, som ett kärnvapenfritt land. Likväl finns många politiker som arbetar för ett svenskt medlemskap i Nato. Strax före riksdagsvalet 2014 skrev den svenska regeringen under ett avtal med Nato, det så kallade ”värdlandsavtalet”.

Det innebär att Sverige ska på svensk mark förbereda för insatser, övningar eller strid, av Nato-trupp. Gemensamma övningar med Nato avses äga rum på svenskt territorium, på inbjudan av Sverige. Finlands regering har skrivit under samma avtal.

”Värdlandsavtalet” kritiseras därför att det innebär ytterligare ett steg mot svenskt medlemskap i Nato. I två viktiga avseenden skiljer sig avtalet från medlemskap: För det första skulle Sverige som full medlem vara skyldigt att ställa upp med trupp till försvar av ett angripet medlemsland och Nato skulle ha motsvarande skyldighet gentemot Sverige. För det andra skulle Sverige som medlem vara skyldigt att ställa upp på Natos kärnvapenstrategi.

Kritiker menar att det ökade svenska samarbete med Nato är ett sätt att ta sig in i försvarsalliansen ”smygvägen”. Ett medlemskap skulle minska det svenska självbestämmandet och placera Sveriges militär i nära beroende av den amerikanska militärpolitiken. Det svenska folket har hittills i opinionsundersökningar sagt att man är emot ett svenskt medlemskap i Nato.

I mars 2014 sade 50 %, att man önskar att Sverige också fortsättningsvis står utanför Nato, med 31 % önskar fullt medlemskap och 19 % inte tog ställning.

 

Senast uppdaterad: 151201