Politisk historia

Under 1950- och 1960-talet var det flera stater som undersökte möjligheterna till att skaffa kärnvapen. Även neutrala länder som Sverige och Schweiz hade omfattande planer på att producera kärnvapenladdningar innan icke-spridningsavtalet, NPT, skapades 1968 och som fick till konsekvens att de flesta stater övergav dessa ambitioner.

Sverige och kärnvapen 1945-1968

Den svenska kärnvapenforskningen kom igång redan 1945, strax efter att de första atombomberna föll över Japan. Försvarets Forskningsanstalt FOA (idag FOI) fick uppdraget av överbefälhavaren att ta fram kunskaper om det nya massförstörelsevapnet.

I uppdraget ingick även att utreda förutsättningarna för en tillverkning av, som det kallades på den tiden, atombomber. Den svenska alliansfriheten krävde, så resonerade förespråkarna, en stark militär slagstyrka som kunde övertyga de båda blocken om att Sverige verkligen hade förmågan att stå fast vid sin neutralitetspolitik i händelse av krig.

I slutet av 1940-talet inledde FOA ett samarbete med AB Atomenergi (AE) som bildades 1947 och som hade till uppgift att ansvara för den civila kärnenergiutvecklingen. AE byggde reaktorer, bränslefabrik och gjorde flera tekniska utredningar om förutsättningarna för en framställning av plutonium av vapenkvalitet för FOA:s räkning. FOA å sin sida ansvarade för själva forskningen och utvecklingen av svenska kärnvapen.

Under 1950- och 1960-talet diskuterades dessa planer livligt inom försvaret, i massmedia och i den allmänpolitiska debatten. Mellan år 1948 och fram till 1968, då Sverige undertecknade NPT, gjordes fem stora utredningar av FOA om förutsättningarna för en kärnvapenproduktion.

W48 155-millimeter nuclear shellDe planer på att tillverka kärnvapen som växte fram i samarbetet mellan FOA och AE utgick från förutsättningen att Sverige skulle använda tungvattenreaktorer som laddades med inhemskt uran för att producera plutonium, vilket skulle ingå i själva laddningarna. Den militära produktionen skulle integreras i det civila kärnkraftsprogrammet för att reducera kostnaderna samt att undvika att landets tämligen begränsade vetenskapliga och tekniska resurser späddes ut i två separata program.

Den offentliga debatten om svenska kärnvapen kom igång på allvar 1954 då överbefälhavaren Nils Swedlund i försvarsutredningen ÖB-54 argumenterade för kärnvapenanskaffning för att det svenska försvaret skulle kunna försvara neutraliteten i händelse av krig. Innan debatten kom igång hade planerna på svenska kärnvapen enbart diskuterats inom en snäv krets av politiker, militärer och forskare.Initiativet till att skaffa kärnvapen kom från militären och de var det var försvarsledningen som drev frågan hårdast, men inledningsvis hade dessa planer starkt stöd bland ledande politiker från olika politiska partier.

Den politiska inställningen

Tage Erlander, 1952

Statsminister Tage Erlander

Ställningen mellan riksdagspartierna i mitten av 1950-talet var den att Högerpartiet var klart för en anskaffning medan Folkpartiet intog en positiv inställning men ville inte binda sig för ett ja i nuläget, medan Bondeförbundet inte uttalade sig i frågan. Socialdemokraterna var splittrat, det fanns både representanter för och emot. Statsminsiter Tage Erlander, liksom försvarsministern Torsten Nilsson, i den socialdemokratiskt ledda regeringen var för en anskaffning.

Partiet innehöll dessutom en avrustningsfallang som ställde sig negativ till expansion av försvaret överhuvudtget. Till den fallangen hörde det socialdemokratiska kvinnoförbundet som under ledning av dess stridbar ordförande, Inga Thorsson, startade ett aktivt motstånd mot kärnvapenplanerna under denna tid. Dessutom var utrikesminister Östen Undén starkt emot en kärnvapenanskaffning.

Försvarspolitiken i Sverige under denna tid präglades av samförstånd mellan de ledande partierna och för Erlander var det viktigt att konsensus även utsträckte sig till kärnvapenfrågan. Den parlamentarsiska försvarsutredning som tillsattes 1955 hade av den anledningen tre socialdemokratiska ledamöter och tre representanter från den liberala-konservativa oppositionen. Detta oroade avrustningsfallangen eftersom två av de borgerliga partierna var positiva till svenska kärnvapen.

Generösa anslag beviljades till FOA i syfte att bedriva kärnvapenforskning från budgetår till budgetår. 1954 togs Sveriges första reaktor i bruk och året därefter slog FOA fast i en hemligstämplad utredning att förutsatt tillgång till plutonium skulle Sverige kunna skaffa kärnvapen. Ett kärnvapenprogram som skulle omfatta 100 så kallade taktiska kärnvapen växte fram på FOA:s ritbord och vapenbärarna skulle främst utgöras av missiler som de svenskbyggda jaktflygplanen Lansen och Draken utrustades med. Man kan säga att runt 1955 visste FOA mycket väl hur svenska kärnvapen skulle kunna tillverkas och användas även om senare forskning och utveckling skulle nyansera denna bild.

I takt med att debatten kom igång och tog fart från mitten av 1950-talet, ökade trycket på reringen att ta ställning både från motståndarna till och anhängarna av svenska kärnvapen. De svenska kärnvapenplanerna mötte dock starkt motstånd och en utdragen diskussion utspelade sig i riksdagen, inom regeringspartiet Socialdemokraterna, i organisationer och bland allmänheten under andra delen av 1950-talet.

Ett stort antal kärnvapenmotståndare bestående av kulturpersonligheter, kända akademiker och debattörer gick samman skapade Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA) som inledde ett framgångrikt opinionsarbete mot en anskaffning. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet under ledning av Inga Thorsson, i samarbete med utrikesminister Undén, utgjorde navet i det interna socialdemokratiska motståndet mot svenska kärnvapen. Den socialdemokratiska regeringen pressades hårt av både anhängare och motståndare och lösningen på dilemmat för Erlander blev att frågan sköts på framtiden.

Den socialdemokratiska ledningens linje blev att man inte kunde ta ställning i nuvarande läge med anledning av den civila kärnkraftsutvecklingen inte riktigt kommit igång och därför fanns det heller inga tekniska underlag att ta ställning till. Av den anledningen förordade den socialdemokratiska partistyrelsen uppskov i frågan tills kunskapsnivån tillät ett avgörande.

Denna linje kom också att utvecklas till regeringens strategi i kärnavapenfrågan: att hänvisa till den civila kärnenergiforskningen för att använda denna som en buffert mot att fatta beslut. Därmed kunde man blidka både motståndarna och förespråkarna inom sitt eget parti för att motverka partisplitring samt gå de borgerliga partierna och militären till mötes som ville bedriva fortsatt kärnvapenforskning.

I februari 1956 sammanträde den socialdemokratiska partistyrelsen för att diskutera kärnvapenplanerna. Statsminister Erlander hade förberett ett förslag för att föregripa låsningar och konfliktskapande diskussioner. Förslaget gick ut på att skjuta på beslut i kärnvapenfrågan till 1958. Det var två skäl som talade för detta, enligt Erlander.

För det första behövde man inte fatta beslut förän 1958 eftersom då skulle bilden över de tekniska förutsättningarna för en kärnvapentillverkningen vara klarare. För det andra pågick internationella samtal om nedrustning på kärnvapenområdet och dessa bör inte Sverige försvåra genom att besluta om att skaffa kärnvapen vilket förmodligen skulle leda till ytterligare global spridning. Inför mötet hade Erlander bett motståndaren utrikesminister Undén att vid sammanträdet redogöra för nedrustningssamtalen i FN. Undén hade vid regeringssammanträden drivit linjen att det vore bättre för Sverige att verka för allmän internationell nedrustning än att skaffa en egen kärnvapenarsenal.

I själva verket, menade Undén, skulle ett svenskt kärnvapeninnehav leda till ett säkerhetspolitiskt instabilare läge eftersom ett innehav av massförstörelsevapen skulle kunna provocera fram en preventiv attack med atombomber mot Sverige från Sovjetunionens sida. I det sammanhanget är det viktigt att peka på att vid sidan om förhandlingar om nedrustning, hade ett internationellt samarbete att bilda en överstatlig kontrollmyndighet inom FN pågått sedan ett par år och detta ledde till att International Atom Energy Agency (IAEA) bildades år 1957 med säte i Wien.

Strategin från Erlanders sida betydde att de tekniska framstegen för en inhemsk produktion skulle vägas mot den internationella utvecklingen på nedrustningsområdet av kärnvapen. I klartext betydde detta att om de internaionella förhandlingarna inte ledde till framgångar, skulle uppkovslinjen inte längre kunna följas. Om då de tekniska förutsättningarna talar för en kärnvapenankskaffning, kommer förmodligen ett beslut för en sådan produktion att fattas.

Resonemanget vilade på förutsättningen att hotet från Sovjetunionen skulle vara konstant och att bedömningen att ett svenskt kärnvapeninnehav skulle ha en avskräckande verkan. Enbart en en allmän nedrustning – vad nu det nu skulle inebära i specifika termer uttalade inte Erlander – skulle förmå Sverige från att avtå en en kärnvapenproduktion. Genom att presentera frågan på det sättet kunde han skapa en handlingsfrihet vilket tillfredsställde både ja- och nejsidan, åtminstone för tillfället. Motståndarna kunde fortsätta att mobilsera motstånd och samtidigt verka och hoppas på internationella framgångar på nedrustningsområdet. Förespråkarna fick fortsätta med de tekniska förberedelserna.

1958 slöt Folkpartiet, Bondeförbundet och Högerpartiet upp bakom denna handlingsfrihetslinje som hade formulerats av statsminster Erlander. Ett riksdagsbeslut fattades med innerbörden att Sverige skulle enbart tillåta så kallad skyddsforskning att äga rum fram till att de tekniska förutsättningarna och resultaten av de internationella nedrustningsförhandlingarna klarnat och möjliggjorde ett avgörande i kärnvapenfrågan. Under tiden fick ingen forskning bedrivas med inriktning på konstruktion av kärnvapen.

Denna uppgörelse med den borgerliga oppositionen om handlingsfrihet blev vägledande för hur frågan kom att utvecklas under åren fram till att NPT underteckandes. Att skyddsforskningen lyftes fram i riksdagsbeslutet kan tolkas som en eftergift till det massiva motståndet mot svenska kärnvapen som började växa fram. Senare års forskning har dock visat att FOA och AE fortsatte sin konstruktionsinriktade forskning och gjorde omfattande kostnadberäkningar för startande av kärnvapenprgram i olika tänkta fall. Begrepet skyddsforskningen var helt enkelt en täckmantel för att de tekniska förberedelserna skulle få fortsätta. Dock fanns det gränser för hur långt FOA skulle tillåtas få gå i sina förberedelser.

Mycket tyder på att Erlander och den socialdemokratiska ledningen redan under 1957 började vackla i sin syn på att utrusta det svenska försvaret med kärnvapen. Undén drev frågan om internationell nedrustning med stor energi i FN och i andra internationella sammanhang från slutet av 1950-talet och frammåt vilket påverkade opinionen i Sverige men också statsminister Erlander. Därmed inte sagt att Erlander offentligt utalde sig mot att skaffa kärnvapen, inte ens i den inre kretsen av socaldemokrater.

Erlander prioriterade det partipolitiska samförståndet vilket innebar att kärnvapenfrågan skulle lösas i största möjliga enighet mellan socialdemokraterna och de borgerliga partierna. Med sin hållning uppmuntrade Erlander en oppinion mot svenska kärnvapen vilket gav utrikesminister Undén det socialdemokratiska kvinnoförbundet möjligheter att bedriva kampanjer. Samtidigt verkade Erlander för ett uppskov vilket möjliggjorde fortsatt konstruktionsinriktad forskning.

Östen Undén

Östen Undén

Trots att Sverige inte hade landat i ett definitivt beslut om huruvida landet skulle skaffa egna kärnvapen eller inte, hördes dess röst i internationella fora långt innan undertecknandet av NPT, först genom utrikesminister Östen Undén och sedan genom Alva Myrdal som kom att leda de svenska nedrustningsförhandlingarna. Samtidigt som det första initiativet till NPT togs av Irland år 1961 lade Sverige fram den så kallade Undénplanen för FN:s generalförsamling, ett förslag som byggde på att icke-kärnvapenstaterna skulle bilda en kärnvapenfri klubb. Till skillnad från det irländska initiativet om ett icke-spridningsavtal antogs dock inte Undénplanen med konsensus eftersom de västallierade röstade emot.

Ett år efter Undénplanen var Sverige en av åtta alliansfria stater som blev medlemmar i 18-nationskonferensen om nedrustning. I denna kapacitet deltog Sverige aktivt i utformningen av NPT, och var en av krafterna bakom inkluderingen av artikel VI om nedrustning i avtalet. Enligt Sverige var det nödvändigt att få in ålägganden för kärnvapenstaterna, både för att skapa en balans mellan kärnvapenstaternas och icke-kärnvapenstaternas eftergifter, och för att få fler stater att ansluta sig.

Genom att den 19 augusti 1968 skriva under NPT som en icke-kärnvapenstat förpliktigade sig så Sverige att inte skaffa kärnvapen. Detta blev alltså den definitiva slutpunkten för de svenska kärnvapenplanerna. Alltsedan dess har Sverige initierat och bidragit till olika förslag som på ett eller annat sätt syftar till att stärka den regim som har vuxit fram om nedrustning och icke-spridning av kärnvapen.

Paradoxen

Sveriges kärnvapenhistoria är med andra ord präglad av att först ha utgjort en potentiell kärnvapenspridare, till att ha övergett dessa planer och blivit pådrivande kraft i arbetet kring icke-spridningsregimen. Hur kan denna paradox förklaras? Det finns olika tolkningar av varför de svenska kärnvapenplanerna gick i stöpet. I en tolkning betonas betydelsen av valet att inkludera de svenska kärnvapnen inom ramen för den civila kärnenergin.

Eftersom denna process är såväl tekniskt komplicerad som tidsödande tog det så lång tid att nå resultat att en opposition hann ta form och växa sig stark både i och utanför riksdagen. Dessa kritiska röster fick ytterligare styrka och argument i den svenska debatten då USA och Sovjetunionen inledde nedrustningsförhandlingarna med varandra i slutet av 1950-talet.

En annan faktor som lyfts fram är det militärteknologiska beroendet av USA, vilket medförde att USA kunde påverka Sverige att överge dessa planer. Andra förklaringar har sökts i det arbete organisationer bedrev för att förändra agendan som exempelvis det socialdemokratiska kvinnoförbundets roll och andra organisationer som AMSA. Ytterligare förklaringar har sökts i den framväxande svenska nedrustningspolitiken betydelse i form av Östen Undéns och Alva Myrdals envetna arbete för internationella nedrustning som orsak till att Sverige avstod från kärnvapenanskaffning.

För referenser, se Material.

Senast uppdaterad: 151201