Storbritannien

Storbritannien var det tredje landet att skaffa kärnvapen. 1952 provsprängdes landets första kärnvapen på Montebello-öarna, västra Australien. 1957 provsprängdes Storbritanniens första vätebomb och 1958 inledde landet ett samarbete med USA och utförde provsprängningar i Nevadaöknen i USA. Storbritanniens kärnvapenprogram kallas för Trident och kärnvapenarsenalen består av cirka 215 stridsspetsar.

Operation Hurricane

Operation Hurricane

Storbritannien började arbeta med att forskning om möjligheten att utveckla en atombomb 1941 genom Tube Alloys projektet. Arbetet fortsatte under 1943 med deltagande av brittiska forskare i Manhattanprojektet i USA. Efter andra världskriget återupptog Storbritannien det inhemska kärnvapenprogrammet och genomförde sin första provsprängning i oktober 1952, märkt Operation Hurricane.

Tidiga brittiska kärnvapen var gravitationsbomber som levererades av bombflygplan. Vid 1968 infördes den första generationen av Resolution ubåtar som utrustades med Polaris långdistans ubåtar ballistiska missiler (SLBMs) beväpnade med kärnstridsspetsar. Under 1980-talet genomgick flottan en modernisering.

Mellan 1952 till 1991 genomförde Storbritannien 88 kärnvapenprov, varav 64 av dessa var i atmosfären. Den första nio ägde rum i Australien; efterföljande kärnvapenprov utfördes i öriket Kiribati i Stilla havet och vid Nevada Test Site i USA.

Kärnvapenarsenal

Storbritannien upprätthåller för närvarande 225 kärnstridsspetsar, varav 160 är utplacerade på ubåtsflottan. Det är ungefär hälften av antalet brittiska kärnvapen som fanns på 1970-talet. Under 2010 avslöjade Storbritannien planer på en ytterligare minskning av antalet operativa stridsspetsar från 160 till ”högst” 120 stridsspetsar. Det kommer att leda till nedskärningar i antalet kärnvapenstridsspetsar från 215 idag ner till ”inte mer än 180 i mitten av 2020-talet”.

Trident_boat

Trident ubåt

Idag består Storbritanniens kärnvapenarsenal endast av ett kärnvapensystem: landets flotta av kärndrivna ballistiska missilubåtar av typen Vanguard. Varje ubåt är utrustad med 16 US Trident II ballistiska missiler beväpnade med ungefär 48 kärnvapenstridsspetsar per ubåt. Varje stridsspets har en detonationskraft på upp till 100 kiloton TNT, vilket motsvarar ungefär åtta gånger den atombomb som exploderade över Hiroshima 1945.

Endast en av de fyra brittiska ubåtarna är aktivt patrull till sjöss vid varje given tidpunkt. Två av de tre återstående ubåtarna kan sättas in med kort varsel, medan den fjärde ubåten är i behov av reparation och underhåll.

Den patrullerande ubåten har en låg beredskapsgrad och kan endast lansera sina missiler några dagar efter att ha fått avfyrningsorder från den brittiska regeringen. Missilerna ombord är inte förprogrammerade att attackera fasta mål, utan de kräver programmering i enlighet med avfyrning baserade på uppgifter från USA.

Trident II D5Trident II D5: Trident II D5 är en trestegs ballistisk missil (SLBM) som utvecklats av det USA-baserade företaget Lockheed Martin Corporation. USA-byggda Trident II D5 missil finns på både USA:s Ohio klassade och brittiska Vanguard-klass ubåtar. Den brittiska flottan i driver de brittiska Trident II D5 missiler genom ett avtal med USA. Trident II D5 har en räckvidd på mer än 7400 km, och tros bära antingen en enda stridsspets eller tre flera oberoende inriktningsbara fordon (MIRV) stridsspetsar, med var och en med en kraft upp till 100 kt.

Utöver Trident II D5 SLBMs står Storbritannien också värd åt 110 landbaserade amerikanska taktiska kärnvapen utplacerade på Lakenheath militärbas. Dessa är en del av kärnuppdelningen mellan USA och dess allierade i Nato.

Uppgradering av kärnvapnen

Den 14 mars 2007 röstade brittiska parlamentet ja till dåvarande premiärminister Tony Blairs förslag att förnya landets Trident kärnvapenubåtar. Utan att förnyas skulle de brittiska kärnvapenubåtarna bli föråldrade och tas ur funktion runt år 2024 och Storbritannien skulle därmed kunna bli den första officiella kärnvapenstaten att göra sig av med sina kärnvapen. Ställda inför valet att gå i riktning mot total kärnvapennedrustning eller att gå emot ett förnyande av sina kärnvapen för obestämd framtid valde Storbritannien att förnya. Beslutet fattades med målsättningen att förlänga det brittiska Trident kärnvapensystemets livslängd till 2055.

Detaljerna kring Storbritanniens ubåtsflotta återstår att se och det kommer sannolikt också vara ett krav att brittiska missiler och deras kärnstridsspetsar moderniseras i syfte att upprätthålla brittiska kärnvapen. Dessa beslut har skjutits upp till 2016, efter nästa riksdagsval.

De finansiella kostnader är ett orosmoment. Den nuvarande Tridentsystemet tros kosta 1,8 miljarder pund om året fram till 2024. Modernisering av de brittiska ubåtarna kan komma att kosta ytterligare 15-20 miljarder pund som en engångskostnad, yill detta kommer ytterligare en årlig kostnad ungefär som för det nuvarande systemet, cirka 22 miljarder kronor.

Klyvbart material

Storbritannien har en betydligt mindre mängd av klyvbart material som kan användas för kärnvapen än USA och Ryssland. Medan Storbritannien för närvarande har den högsta inventering av civila separerat plutonium i världen, är det bara en liten del som har deklarerats som överskott för militära behov. Det återstående placeras under EURATOM kontroll vid upparbetningsanläggningen Sellafield i avvaktan på ytterligare en kontroll av IAEA. Detsamma gäller Storbritanniens lager av höganrikat uran (HEU), som är relativt små jämfört med amerikanska och ryska nivåer.

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

Storbritanniens nationella säkerhetsstrategi förklaras i Command paper ”The Future of the United Kingdom’s Nuclear Deterrent, som överlämnades till det brittiska parlamentet 2006, samt i dokumentet Strategic Defence and Security Review (SDSR) som publicerad under 2010. SDSR definierar kärnvapenavskräckning som att det inte handlar om storleken på ett lands arsenal utan på att bibehålla minsta möjliga nivå nödvändig för att avskräcka från hot mot landets vitala intressen. SDSR har även en negativ säkerhetsgaranti som anger att Storbritannien inte kommer att använda eller hota att använda kärnvapen mot icke-kärnvapenstater som har anslutit sig till icke-spridningsavtalet (NPT) och som överensstämmer med sina fördragsenliga skyldigheter.

David Cameron and Barack Obama at G8 summit 2013

David Cameron och Barack Obama

Den brittiska regeringen har fastställt att det nuvarande internationella säkerhetsklimatet inte kan garantera för en total nedrustning av brittiska kärnvapen. Så länge som andra stater väljer att behålla kärnvapen och det finns en fortsatt risk för ytterligare kärnvapenspridning till nya stater. Kärnvapen är därför det enda hållbara alternativet för att avskräcka framtida hot mot Storbritannien. De dokument som anges ovan gör dock uppger att det finns utrymme för betydande framtida minskningar av kärnvapenarsenalen jämfört med antalet kärnvapen landet hade under kalla kriget, utan att det riskerar en försämring av brittisk säkerhet.

2006 Command Paper anger även att Storbritannien endast kommer att överväga att använda kärnvapen för självförsvar (inklusive användning av kärnvapen för att försvara allierade Nato-medlemmar), och även då endast under extrema förhållanden.

 

Senast uppdaterad: 170316