Oro för kärnvapen

”Sådant händer inte mig” är en försvarsmekanism som vi människor använder oss av för att inte oroa oss för allt som vi vet kan drabba oss själva eller våra familjer och vänner. Filtren gör att vi kan hålla distans till en verklighet som kan vara svår att förstå eller acceptera.

Risken med avskärmningen är att vi sakta vänjer oss på ytan men att känslor av oro, vanmakt och skuld tränger sig på inifrån. Känslan av vanmakt kan ge upphov till en ännu starkare känsla av att inte kunna påverka. Avskärmningen riskerar att leda till att vi låter bli att se vad vi trots allt kan göra för att förändra både vår egen situation och större världsliga skeenden. Vi blir passiva, uppgivna och oengagerade inför både smått och stort.

Kärnvapenhotet är både diffust och överväldigande. Att se det i vitögat kan leda till uppgivenhet och förtvivlan. Samtidigt kan den som orkar vara aktiv och arbeta för kärnvapennedrustning ofta uppleva att även till synes små insatser kan få en att känna sig mer hoppfull och mindre uppgiven.

Så kan oro för kärnvapen hanteras

Det är helt naturligt att tankar om kärnvapen och deras konsekvenser väcker känslor som oro och ångest. Kärnvapen innebär ett existentiellt hot som kan betraktas som ett större hot än den eventuella individuella rädsla inför sin egen död som människor känner och som tillhör livet. Risken för att kärnvapen kan användas väcker en särskild existentiell ångest i och med att de har så omfattande och fruktansvärda konsekvenser för oss människor och vår framtid att det blir nästintill ofattbart. Till detta läggs en enorm miljöpåverkan och ett stort lidande för de människor som skulle överleva ett krig där kärnvapen använts.

Tips på hur du som är orolig kan hantera dina tankar

1. Fokusera på fakta

Det har inte startat ett kärnvapenkrig! Vi arbetar för att det aldrig ska inträffa igen! Försök att stanna upp vid fakta som dessa så att katastroftankar, fantasier och oroskänslor inte får för stort utrymme i dina tankar.

2. Fokusera på din andning

Det kan hjälpa att fokusera på din andning en stund om du plötsligt känner sig orolig. En lugn andhämtning dämpar ofta oro.

3. Sortera i dina känslor

Ibland kan oroskänslor väcka tankar på andra saker som man känner oro inför. Försök att sortera i oron och känna efter vad som är kopplat till kärnvapen och vad som kan vara kopplat till något annat i ditt liv. Att skilja på saker och ta itu med dem var för sig kan minska oron.

4. Ta hand om dig själv

Andra saker som kan hjälpa en att hantera oro är att bry sig om sig själv och sina närmaste, se till att äta bra, få motion, frisk luft och god sömn. Allt detta är viktigt för vår psykiska hälsa och återhämtning.

Att skriva av sig jobbiga tankar och känslor fungerar bra för en del. Du kan också bryta av med aktiviteter som du sedan tidigare vet att du tycker om och mår bra av. Det kan hjälpa dig att hitta tillbaka till en mer rofylld tillvaro.

Tips på hur du kan prata med andra om kärnvapen och deras konsekvenser

1. Förbered samtalet

Kärnvapen kan upplevas som ett svårt ämne att tala om. När du vill ta upp en svår fråga som denna med andra är det bra att göra vissa förberedelser. Först är det bra att försäkra sig om att det är okej att ta upp ämnet. Ett sätt att förbereda sig själv och den man vill prata med är att fråga om det finns intresse av att prata om ämnet och avsätta tid specifikt för samtalet.

Du bör se till att ämnet är tydligt i förväg, eftersom det kan uppfattas som ett svårt ämne att bli överraskad med. Det kan också vara bra att ha med sig att människor kan ha olika föreställningar om vad ett kärnvapenkrig kan innebära och tenderar att hantera känslor som ångest och oro väldigt olika.

2. Bekräfta känslor

Att prata om svåra saker väcker ofta känslor, vilket är bra att vara medveten om för att kunna ta hand om dem på ett respektfullt sätt. Känslor är viktiga i det här sammanhanget. Att få uttrycka och sätta ord på känslor som oro eller sorg över det som sker är en väg till att hantera oron och därigenom må bättre. Det har ofta en lugnande effekt att vara i ett sammanhang med förstående människor där ens känslor blir bekräftade.

3. Avsluta med en avstämning

Innan man avslutar samtalet kan man stämma av med varandra att alla känner sig okej. Det motverkar känslor av ensamhet som kan komma när man bryter upp en samvaro och ger plats åt den viktiga känslan av att man bryr sig om varandra.

Människors försvarsmekanismer

Inför stora hot använder människor olika försvarsmekanismer för att hantera de starka känslor som annars skulle överväldiga oss. Du kan medvetet skjuta bort hotet och låta bli att tänka på det, eller så kan du använda undermedvetna mekanismer som blockering och förträngning. Därmed mildras eller försvinner den medvetna rädslan för hotet. Verkligheten förnekas alltså, vilket kan leda till låsta tanke- och handlingsmönster.

Tanken på de svåra konsekvenserna av kärnvapen skärmas ofta av genom att man undviker att prata om problemet. Kärnvapenhotet anses vara för tekniskt och för överväldigande, och något som därför är lämnat till experter eller politiker. En av de mest grundläggande psykologiska försvarsmekanismerna är förnekelse. Läkarna är bekanta med denna reaktion. De ser patienter som inte accepterar allvarliga diagnoser, och de ser släktingar som har svårt att acceptera en nära anhörigs död.

På liknande sätt finns det människor som inte vill ta till sig kunskapen om kärnvapen och hotet om kärnvapenkrig. Vissa kanske känner till kärnvapens destruktiva kraft, antalet dödsfall i siffror samt fysiska skador som kan orsakas, men känslorna som borde vara förknippade med en djupare förståelse av dessa konsekvenser finns inte där.

Förnekandet av kärnvapenhotet beror på flera faktorer. För det första är konsekvenserna av ett kärnvapenkrig så enorma att de blir abstrakta och otänkbara. Vi anpassar oss istället till en värld med kärnvapen och intalar oss att eftersom ingen kärnvapensprängning liknande Hiroshima och Nagasaki skett på över 70 år, så kommer det förmodligen aldrig att hända igen. Dessutom har de flesta av oss en tro på att förnuftet till slut kommer att segra.

Sådana försvarsmekanismer kan vara lämpliga för att vi människor ska fungera i vardagen. Vi är medvetna om att livet innefattar många faror, men vi kan inte ta in allt vi vet på en känslomässig nivå. Hot som vi inte kan påverka, till exempel naturkatastrofer, hamnar lätt på avstånd. Idén om ett kärnvapenkrig faller i samma kategori. Vi kan erkänna att risken existerar, men tycker oss inte kunna påverka den. Själva storleken på hotet inger en känsla av maktlöshet.

Samtidigt upplever många som arbetar med hotet om kärnvapenanvändning att deras engagemang bidrar till att minska ångest och oro. Upplevelsen av att faktiskt göra något, tillsammans med andra likasinnade, motverkar känslan av hopplöshet och maktlöshet.

Många ungdomar i dag är med rätta bekymrade över den globala uppvärmningen och de klimatförändringar som följer av den. De förstår att detta kan hota miljontals människors existens och att miljöförstöringen kan bli enorm. Kärnvapenhotet är på liknande sätt kopplat till världens öde. Dessa två faror bör på så sätt betraktas som sammankopplade.

Att fatta beslut under press

Idag vet vi en hel del om hur människor agerar under press. Inom vissa gränser kan rädsla och spänning få en individ att agera rationellt och därmed prestera bättre än de annars skulle göra. Om rädslan och ångesten når över en viss nivå kan det dock påverka vårt beteende negativt. Vi faller tillbaka till inrutade tankemönster och blir mindre benägna att hitta nya konstruktiva lösningar på det hot vi står inför. När rädslan för fienden förstärks av propaganda och politisk spänning ökar pressen hos politiska och militära ledare.

I en sådan situation verkar varje handling ofta vara bättre än passivitet. I en mycket spänd politisk och militär situation måste vi föreställa oss statsledare som är trötta och utmattade, med koncentrationssvårigheter, som är oroliga för olika åsiktsyttringar, omgivna av en del som vill agera och andra som är handlingsförlamade. Ingen vill använda kärnvapen – det är något vi måste tro på -men risken för användning ökar ändå dramatiskt i en allvarlig krissituation.

I en politisk krissituation fattas ofta viktiga beslut i små grupper eller av ledaren själv, vilket kan innebära att stressade ledare förlorar kontakten med experter på en lägre nivå som kan invända mot de beslut som fattas. Chefer väljer ofta anställda som är överens med dem som rådgivare, oavsett deras expertis. Under stress kan man på ett sätt förstå ledare som vill ha supportrar som håller med och stöttar dem, men en sådan enhällighet är farlig.

Även om gruppbeslut vanligtvis är bättre och mer tillförlitliga än beslut fattade av en enskild person, tenderar alla grupper under vissa omständigheter att agera så att risken ökar snarare än minskar. En risk är eftergivenhet gentemot en stark ledare. Politiska och militära grupper är särskilt utsatta här eftersom de som stöder sina ledare ofta belönas.

Dessutom betonar militär utbildning lydnad mot auktoriteter. Intressant i detta sammanhang är att många studier visar att grupper vanligtvis tar större risker än individer. Det har också visat sig att grupper på lägre nivå i en krissituation kan ha en tendens att rapportera vad de tror att deras överordnade skulle vilja höra. Därför kan osäker information från radarskärmar rapporteras som tydliga fakta, trots att det finns en stor osäkerhet.

Militären gör sannolikt vad de kan för att förhindra mänskliga och tekniska fel. Men risken finns alltid där. Vi vet också att människor som sitter framför radarskärmar och kontrollknappar ofta befinner sig på isolerade platser med begränsad kontakt med familj och vänner. Arbetet är ofta monotont och tråkigt, vilket kan leda till felaktiga observationer och nedsatt mental förmåga.

Vi vet att irrationella ledare kan komma till makten. Men vi vet också att även rationella ledare kan bedöma situationer felaktigt på grund av direkt desinformation, felaktiga tolkningar eller dåliga råd. Vi känner också till att statsledare kan drabbats av sömnlöshet, stress, ålderdom och/eller kroniska sjukdomar som försämrar bedömningen.

Naturligtvis blir alla de svårigheter som nämnts större i en krissituation. En kris i politisk mening är en situation där ens egna högt prioriterade mål hotas. Situationen blir kritisk eftersom hotet ofta utvecklas snabbt med krav på snabba åtgärder. Det är inte ovanligt att krig är ett resultat av beslut som fattats i en kris.