Kalla kriget

Kalla kriget var en period av skarpa motsättningar mellan det kommunistiska Sovjetunionen och det kapitalistiska USA, samt deras respektive allierade. Kalla kriget sträckte sig från andra världskrigets slut 1945 till omkring 1990 då Sovjetunionen upplöstes. Ibland talar man om två kalla krig. Det första från 1945 till mitten/slutet av 1960-talet. Det andra var från 1980-talets början till Sovjets upplösning. Perioden där emellan bestod av relativ avspänning och räknas i det fallet inte som ett kallt krig, men kärnvapenupprustningen pågick under hela tidsperioden. Perioden dominerades av det som kallas för terrorbalans och kapprustning mellan de två stora blocken som delades upp i öst och väst.

Som slutpunkter för konflikten räknas Berlinmurens fall 1989, återförenandet av Tyskland 1990 och Sovjetunionens sammanbrott 1991.

Okontrollerad kapprustning

Under kalla kriget pågick en intensiv kapprustning mellan USA och Sovjetunionen som varken USA eller Sovjet kunde eller ville sätta stopp för. Det var en maktkamp driven av de militär-industriella komplexen i bägge länderna. Båda staterna hade kärnvapen riktade mot varandra, redo att avfyras inom loppet av några minuter. Avancerande varningssystem byggdes för att kunna identifiera en fientlig kärnvapenattack och besvara attacken med en motattack – innan det egna territoriet hade hunnit träffas.

Detta förde USA och Sovjet in i en till synes okontrollerad kapprustning pådriven av ömsesidig misstänksamhet. Bägge staterna byggde alltmer farliga vapen klara att avfyras med några minuters varsel, så kallad high alert. Det var en avskräckningspolitik som byggde på idén om ömsesidig utplåning (mutually assured destruction – MAD). Att världen tolererat denna risk att ödelägga hela världen är politiskt gåtfullt men kan förklaras av de stora politiska spänningarna mellan öst och väst.

Kapprustningen nådde sin topp 1986 då de två stormakterna tillsammans hade 70 500 kärnvapen med en sprängkraft att förstöra mänskligt liv på jorden flera gånger om, det som på engelska kallas overkill capacity.

Kalla kriget satte sin prägel på hela den internationella politiken under de 45 år det pågick. Väpnade konflikter i Afrika, Asien, Centralamerika och Sydamerika underblåstes ofta genom att supermakterna tog ställning för varsin part i en nationell eller regional konflikt och stödde dessa med vapen och pengar.

Starten

Vid Förenta Nationernas första generalförsamling i januari 1946 antog medlemsstaterna en resolution som skapade en kommission som hade till uppgift att arbeta för att kärnvapen skulle utplånas från alla länders vapenarsenaler, än så länge var det bara USA som hade kärnvapen. USA arbetade fram en plan för hur avskaffandet av kärnvapnen skulle ske. Planen fick namn efter mannen som presenterade den, Bernard Baruch.

Winston Churchill och Bernard Baruch

Enligt Baruchplanen skulle användandet av kärnkraften och andra atomenergiverksamheter sättas under internationell kontroll. Världens länder skulle komma överens om att kärnkraft bara fick användas till fredliga ändamål. Länderna skulle även lova att aldrig skaffa kärnvapen. Inte förrän det internationella kontrollsystemet var färdigt skulle USA:s egna kärnvapen förstöras.

Sovjetunionen godtog planerna på internationell kontroll av kärnkraften, men motsatte sig Baruchplanen på en väsentlig punkt. Sovjet ville inte att USA skulle ha monopol på kärnvapen och krävde att USA:s kärnvapen skulle förstöras först. Därefter skulle kärnkraften sättas under internationell kontroll. Orsaken till det var att det kalla kriget mellan USA och Sovjet hade börjat och Sovjet ville inte att USA skulle få monopol på kärnvapen. USA och Sovjet kom aldrig överens om i vilken ordning avskaffandet av kärnvapen skulle ske. Det gjorde att Baruchplanen aldrig blev verklighet.

Istället utförde Sovjet sin första kärnvapenprovsprängning i augusti 1949. Den 3 oktober 1952 utförde Storbritannien sin första kärnvapenprovsprängning. 1960 deklarerade Frankrike att de hade kärnvapen och 1964 sprängde Kina sitt första kärnvapen.

Terrorbalans och MAD

Kapprustningen mellan de två stormakterna var ett faktum. USA och Sovjetunionen spionerade på varandras kärnvapenarsenaler och varje gång den ena misstänktes ha ökat sina arsenaler eller skaffat en ny typ av kärnvapen följde den andra efter och överträffade gärna fienden. Det ledde till en kapprustning som varken USA eller Sovjet kunde sätta stopp för, eftersom risken fanns att fienden skulle ha fler och starkare kärnvapen. Båda staterna hade kärnvapen riktade direkt mot varandras territorier, redo att avfyras inom loppet av minuter.

Under kalla kriget tillämpade supermakterna en militärdoktrin som kallades Mutually Assured Destruction (MAD). Doktrinen utgick från att båda sidor hade tillräckligt mycket kärnvapen i sina arsenaler för att utplåna den andra i händelse av en fientlig kärnvapenattack. Det förväntade händelseförloppet var att om exempelvis USA attackerade Sovjetunionen med ett mindre kärnvapen så skulle Sovjetunionen omedelbart svara med en större attack, som skulle leda till en ännu större motattack från USA.

Resultatet skulle bli just det som gett MAD-doktrinen dess namn – garanterad ömsesidig utplåning. Faktum är att ett storskaligt kärnvapenkrig mellan supermakterna skulle ha utplånat inte bara USA och Sovjet, utan även större delen av resten av världen. MAD-doktrinen utgick också från att ingen av supermakterna skulle våga vara den första att attackera med kärnvapen, eftersom båda staterna hade så kallade ”launch-on-warning” system.

”Launch-on-warning” innebär ett varningssystem som känner av en fientlig kärnvapenattack innan den hunnit nå sitt mål och därvid omedelbart avfyrar en motattack. Risken för ett krig av misstag eller på grund av missförstånd var hela tiden stor. Vid flera tillfällen under det kalla kriget var världen nära misstag som skulle kunnat leda till hela mänsklighetens död.

MAD-doktrinen gav upphov till det som benämns kalla krigets terrorbalans. De massiva kärnvapenarsenalerna med kapacitet att utplåna både fiender och vänner avskräckte supermakterna från att använda sina kärnvapen. Det blev en balans på mycket tunn tråd som höll världen i ständig skräck.

Trots att kalla kriget sedan länge är överspelat och argumenten för att behålla kärnvapnen inte längre är hållbara, går nedrustningen i USA och Ryssland långsamt. Staterna har fortfarande delar av sina kärnvapen på högsta beredskapsnivå, redo att avfyras inom loppet av minuter.

Kubakrisen 1962

1962 anses vara det året som supermakterna stod på randen till ett kärnvapenkrig i och med händelsen som har kommit att kallas Kubakrisen.

Kuba hade goda kontakter med det kommunistiska Sovjetunionen efter det att Fidel Castro tog makten på ön genom en militärkupp 1959. I ett försök att störta Castroregimen utbildade USA exilkubaner militärt. I april 1961 landsteg 1 500 CIA-tränade exilkubaner i Grisbukten på Kuba i ett misslyckat försök att störta den kommunistiska regimen. Det tog Castros trupper tre dagar att besegra inkräktarna.

Kuba tar hjälp av Sovjet

Uppbyggnad av baser för kärnvapenbärande raketer på Kuba.

Efter USA:s invasionsförsök sökte Fidel Castro militär hjälp från Sovjetunionen. Den 14 oktober 1962 flög amerikanska spaningsflygplan över Kuba och tog flygbilder, det visade sig att Sovjetunionen höll på att bygga baser för kärnvapenbärande raketer. Baserna skulle innebära att sovjetiska missiler skulle få en räckvidd över stora delar av den Nordamerikanska kontinenten. Man misstänkte även att vissa av baserna kunde vara färdiga inom 14 dagar.

Detta ville amerikanerna förhindra. Ett flyganfall, följt av ytterligare en invasion var först det alternativ som låg närmast till hands. Men USA fruktade motåtgärder som snabbt kunde leda till ett fullskaligt kärnvapenkrig. En två veckor lång diplomatisk konflikt mellan USA och Sovjetunionen tog vid.

Många högt uppsatta militärer inom den amerikanska regeringen var positiva till ett militärt ingrepp. Men den amerikanske presidenten John F. Kennedy valde ett annat alternativ, att blockera all sjöfart till Kuba så att sovjetiska fartyg inte kunde föra in mer utrustning och färdigställa raketramperna. Eftersom en blockad anses vara en krigshandling valde USA, efter att ha diskuterat frågan med OAS (Organisation of American States), att istället kalla aktionen för en ”karantän”.

Sovjetiska skepp når gränsen

Blockad av all sjöfart till Kuba.

När de sovjetiska fartygen på väg mot Kuba nådde ”karantängränsen” var läget extremt spänt. Man stod närmare gränsen till kärnvapenkrig än någonsin och under några dagar höll hela världen andan. De sovjetiska fartygen vände dock och återvände till Sovjetunionen.

Men krisen var inte över. USA ansåg att hotet kvarstod, eftersom man trodde att vissa av raketramperna redan var färdigställda.

Det världspolitiska läget var nu så spänt att någon öppen lösning inte fanns. Genom meddelanden mellan de båda ledarna lyckades de till slut komma fram till en lösning. De sovjetiska ramperna skulle monteras ned, under förutsättning att USA lovade att aldrig mer militärt angripa Kuba. Överenskommelsen förutsatte dessutom att USA skulle montera ned de amerikanska missilanläggningar som fanns i Turkiet.

Kort efter denna krissituation upprättades en ”het linje” mellan de båda stormakternas ledare, för att man skulle kunna undvika kärnvapenkrig på grund av förhastade slutsatser eller misstag.

Källor och mer information

What was the Cold War—and are we headed to another one?, Erin Blakemore, National Geographic, 23 mars 2022
Cold War, Britannica
Cuban Missile Crisis, Britannica
Cuban Missile Crisis, John F. Kennedy Presidential Library and Museum
Kubakrisen 1962 – det kalla krigets hetaste ögonblick, SO-rummet
The Cuban Missile Crisis, October 1962, Office of the Historian
Khrushchev on Cuban Crisis 1962, The National Archives