Bilaterala nedrustningsavtal

Samtidigt som kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen under kalla kriget fick alltmer orimliga proportioner började läget ifrågasättas mer och mer, både inom länderna och internationellt. Redan på 1970-talet skrevs de första avtalen under av USA och Sovjetunionen: SALT I och SALT II, Strategic Arms Limitation Talks, för att begränsa staternas strategiska kärnvapenarsenaler.

1972 slöts ABM-avtalet, Anti-Ballistic Missile Treaty, mellan USA och Sovjetunionen för att begränsa antiballistiska missilsystem som används som motanfall mot missilavfyrade kärnvapen.

Under andra halvan av 1980-talet började en tid av nedrustning istället för upprustning. USA och Sovjet (som senare ersattes av Ryssland) började förhandla om vilka kärnvapen man skulle kunna avskaffa.

USA drog sig ur avtalet 2002 trots massiva protester både nationellt och internationellt och började direkt därefter utvecklingen av ett ABM-system som skulle ha varit förbjudet under avtalet.

1987 slöt Sovjet och USA ett nytt avtal, Intermediate-Range Nuclear Forces, INF-avtalet, som gick ut på att alla mellandistansmissiler ska avskaffas. Det vill säga de kärnvapen som har relativt kort räckvidd. USA och Sovjet talade även om att minska sina strategiska kärnvapen, det vill säga de som har längre räckvidd.

2019 sade både USA och Ryssland upp INF-avtalet. Anledningen, enligt USA var för att Ryssland brutit mot avtalet under en längre tid. Många har varit kritiska mot beslutet och menar att risken för kärnvapenkrig och osäkerheten för Europa ökar. Under hösten 2019 testade USA missiler som tidigare var förbjudna under avtalet.

1991 slöts avtalet START I, Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic Offensive Arms, mellan de två länderna. Förhandlingarna om minskning av de strategiska vapnen fortsatte även sedan Sovjetunionen upplösts.

1993 skrev USA:s president George Bush, den äldre, och Rysslands president Boris Jeltsin under START II. Enligt START II skulle USA och Ryssland år 2003 inte ha mer än 3500 strategiska kärnvapen utplacerade vardera. START II trädde aldrig i kraft utan ersattes istället av SORT-avtalet, Strategic Offensive Reduction Treaty, i maj 2002.

Enligt SORT skulle de båda länderna år 2012 ha minskat sina strategiska kärnvapenarsenaler till en nivå på mellan 1700 och 2200 kärnvapen. SORT-avtalet saknade kontrollmekanismer och ställde inte heller krav på att de vapen som nedrustas ska förstöras.

Nya START trädde ikraft 2011 efter att ha signerats av USA:s president Obama och Rysslands dåvarande president Medjevev i Prag 8 april 2010. Avtalet efterträdde SORT-avtalet, som upphörde att gälla 2012. Nya START var ett steg framåt från SORT eftersom man nu åter fick en kontrollmekanism med inspektioner av att nedrustningen verkligen genomförs.

Under Nya START har länderna enats om att begränsa antalet utplacerade strategiska kärnvapenspetsar till 1550 samt reducera antalet missilbärare med hälften, det handlar om robotsilos, ubåtar, bombplan med mera. Dock finns det fortfarande ingen begränsning av hur många hur många kärnvapenstridsspetsar länderna får ha i lager.

Ryssland och USA förband sig att nå målen inom 7 år och avtalet gällde i tio år, med möjlighet att förlänga avtalet 5 år. I februari 2021 förlängdes avtalet med fem år och går ut 2026.

Strategic Arms Limitation Talks, SALT I, Arms Control Association
Strategic Arms Limitation Talks, SALT II, Arms Control Association
Anti-Ballistic Missile Treaty, Arms Control Association
Intermediate-Range Nuclear Forces, Arms Control Association
Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic Offensive Arms, START I, Arms Control Association
Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic Offensive Arms, START II, Arms Control Association
The Strategic Offensive Reductions Treaty (SORT) At a Glance, Arms Control Association
New START Treaty, U.S Department of State
New START at a glance, Arms Control Association