Nedrustningskonferensen

Nedrustningskonferensen i Genève (CD) har sin bakgrund i den så kallade Eighteen Nations Disarmament Committee (18 nationers nedrustningskommitté) som bildades i mars 1962 och senare ökade sitt medlemsantal till 30 stater. Som i sin tur blev Conference of the Committee on Disarmament (konferensen för nedrustningskommittén) 1969. Båda dessa organ leddes av USA och Sovjetunionen.

Nedrustningskonferensen som vi känner till den idag bildades år 1979 som resultat av den första specialsessionen om nedrustning i FN:s generalförsamling ett år tidigare. FN:s medlemsländer ansåg då att ett internationellt organ med mandat att förhandla fram juridiskt bindande avtal kring nedrustning och vapenkontroll borde skapas.

CD räknas som ett självständigt organ till FN, men dess sekreterare utses av FN:s generalsekreterare. CD måste också ta hänsyn till de rekommendationer som görs av FN:s generalförsamling och lämna in en rapport minst en gång per år till generalförsamlingen.

Medlemmar och möten

Vid starten 1979 hade CD 40 medlemsländer. Men under åren har det växt till 65 medlemmar. Stater som inte räknas som medlemsland, men som uttryckt en önskan om att delta i nedrustningskonferensens diskussioner har inbjudits att delta som observatörer.

Namnet nedrustningskonferensen är dock vilseledande eftersom en konferens ofta är en tillfällig kortare händelse. Nedrustningskonferensen har tre sessioner varje år. Den första sessionen inleds i januari och pågår i tio veckor; den andra börjar i maj och är sju veckor lång; och den tredje börjar i juli och är också sju veckor. Vanligen hålls ett öppet möte per vecka.

Medlemsländerna i CD turas om att sitta ordförande för konferensen enligt ett rullande schema. Varje ordförande sitter i fyra veckor, vilket betyder att varje verksamhetsår hinner se sex olika ordföranden. Sedan 2006 har de sex ordförandeländerna ökat sitt samarbete och koordinerar sin verksamhet för att bygga på varandras arbete istället för att upprepa vad som redan gjorts under tidigare ordförandeperioder.

Mandat och dagordning

Nedrustningskonferensen är världens enda multilaterala organ som har mandat att förhandla fram lagligt bindande internationella avtal för nedrustning och vapenkontroll.

Nedrustningskonferensen diskuterar de flesta av frågorna på dagordningen i så kallade ad hoc kommittéer (tillfälliga kommittéer), där diskussionerna hålls bakom stängda dörrar. Det innebär att ingen annan än de statliga representanterna har rätt att vara med på dessa möten.

Bristen på insyn i nedrustningskonferensens arbete har kritiserats. Civila samhällets representanter efterfrågar större medverkan i konferensens arbete, men detta har hittills inte förverkligats. Många stater har uttryckt att de ställer sig positiva till att civila samhället får spela en större roll.

Konsensus

Nedrustningskonferensen fattar alla sina beslut med konsensus. Det innebär att inga beslut kan fattas om inte alla medlemsländer är överens. Konsensusprincipen har kritiserats för att stå i vägen för arbetet i CD. Det är svårt att få alla 65 stater att enas om en fråga, vilket dessvärre betyder att CD:s arbete sedan 1996, när man slutförde arbetet med det fullständiga provstoppsavtalet, har stått stilla. Det har också framförts klagomål på att de länder som blockerar ett beslut inte behöver göra det i öppna möten och därmed protokollföras, utan kan göra detta bakom kulisserna.

Vad har nedrustningskonferensen gjort?

Nedrustningskonferensen och de organ som jobbade innan CD tog den form den har idag har förhandlat fram många viktiga avtal för nedrustning och vapenkontroll. Bland dessa kan nämnas icke-spridningsavtalet NPT; konventionen för förbud mot militärt och annat fientligt användande av miljömodifieringsteknik, avtalen om användande av havsbotten, konventionen om biologiska vapen, konventionen om kemiska vapen samt det fullständiga provstoppsavtalet.

Andra avtal har förhandlats utanför ramarna för CD för att systemet ansetts vara för trögt eftersom länderna inte kan komma överens. Exempelvis har både  konventionen som förbjuder landminor och konventionen om förbud mot kärnvapen kommit till genom processer utanför CD.

Vad händer idag?

Sedan 1996 har arbetet i CD stått stilla och så är det än idag. Arbete med att stärka samarbetet mellan de roterande ordförandeländerna gjorde att CD:s arbete effektiviserades och en förhoppning om ett starkare CD tändes. Innehållsrika och givande debatter fördes bland annat kring förebyggandet av en kapprustning i yttre rymden (PAROS); ett avtal som kontrollerar produktion av klyvbart material (FMCT); kärnvapennedrustning och negativa säkerhetsgarantier. Man har också tillsatt speciella koordinatorer för vissa speciellt viktiga frågor.

Dock har inte mycket hänt, några gånger har man enats om ett arbetsprogram men man har inte lyckats implementera dessa arbetsprogram till konkret arbete.

Källor och mer information

Conference on Disarmament, United Nations Office for Disarmament Affairs
Conference on Disarmament, Reaching Critical Will