Provsprängningar

Det finns två avtal som reglerar kärnvapenprovsprängningar, det partiella provsprängningsavtalet (PTBT) och det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT). Det sist nämnda har ännu inte trätt i kraft. Även i FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW) är provsprängningar förbjudet.

Majoriteten av stater som utvecklat kärnvapen har utfört provsprängningar på olika platser runt om i världen och på så sätt offentliggjort sitt kärnvapeninnehav och tillkännage sig som kärnvapenstat. Den enda kärnvapenstaten som inte har provsprängt kärnvapen är Israel. Genom att provspränga kan man ta reda på hur vapnen fungerar och hur de verkar under vissa förutsättningar, till exempel under vatten, hur olika miljöer reagerar på kärnvapenexplosioner och så vidare.

Kärnvapenprovsprängningar används även för att visa upp landets vetenskapliga och militära styrka för omvärlden, därför har provsprängningarna haft en tydlig politisk aspekt.

Vem har gjort vad?

Enligt organisationen CTBTO har 2060 kärnvapenprovsprängningar gjorts sedan USA provsprängde det första kärnvapnet i juli 1945. Över 500 provsprängningar har gjorts i atmosfären eller under vatten. Resten av provsprängningarna har gjorts under marken.

Atmosfäriska tester

Tester i atmosfären har oftast utförts genom att kärnvapenladdningar har detonerat i höga torn, från ballonger, från pråmar eller över/på öar, eller genom att man släppt dem från flygplan. Det har också förekommit att kärnvapen avfyrats från raketer på riktigt hög höjd. Bomber som detonerade på låg höjd, så som de tidiga atmosfäriska provsprängningarna som gjordes från marken eller från en pråm, gav upphov till stora mängder radioaktivt nedfall.

Under 1950- och 60-talen skedde de flesta provsprängningarna i atmosfären. Provsprängningar i atmosfären är lättast och billigast att både utföra och utvärdera. Dock innebar provsprängningarna i atmosfären att stora mängder radioaktiva ämnen spreds runt jorden med vinden och bildade en radioaktiv beläggning på marken. De radioaktiva ämnena från provsprängningarna finns fortfarande kvar över jorden och kan fortfarande orsaka cancer.

Miljökonsekvenserna ledde till att människor började oroa sig för hur provsprängningarna påverkade deras hälsa. Runt om i världen växte det fram en stark opinion för ett förbud mot provsprängningar och i synnerhet mot prov i atmosfären. I och med det partiella provstoppsavtalet från 1963 slutade USA, Sovjetunionen och Storbritannien med att testa kärnvapen i atmosfären.

Tester under vattenytan

Undervattentester av kärnvapen innebär att en kärnvapenladdning detonerar under vattnet eller strax under vattenytan. Den här typen av tester gjordes för att undersöka effekterna av kärnvapen mot vattenburna farkoster, så som ubåtar eller undervattenstorpeder.

Provsprängningar under vattnet avger stora mängder radioaktivt regn och dimma som förgiftar individer, närliggande fartyg och vattenmiljön.

Underjordiska tester

Med underjordiska tester avses kärnvapenladdningar som sprängs under markytan, på varierande djup. Efter att det partiella provsprängningsavtalet förhandlades fram och  förbjöd alla andra former av provsprängningar 1963 blev underjordiska tester allt mer vanliga. Över 75 procent av alla kärnvapenprovsprängningar har gjorts under marken.

Om ett underjordiskt test noga kontrolleras och begränsas producerar det mindre mängder radioaktivt nedfall än vid ett atmosfäriskt test. Dock leder underjordiska tester till andra konsekvenser, bland annat riskerar testerna att slita upp hål i markytan som gör att stora mängder radioaktiva ämnen sprutar ut i luften tillsammans med jord och damm.

Provsprängningar under marken kan också leda till att kratrar bildas under markytan med bara tunna ”tak”, som riskerar falla samman senare och då frigöra radioaktiva ämnen. Kraftiga underjordiska tester kan också leda till seismisk aktivitet, det vill säga att de kan framkalla jordbävningar, tsunamis och jordskred.

Subkritiska tester

USA, Ryssland, Storbritannien och Frankrike kunna fortsätta utveckla kärnvapen utfört andra former av kärnvapenprover, bland annat med datorsimuleringar, fusionsexperiment och så kallade subkritiska tester. Även Kina misstänks ha genomfört minst ett subkritiskt test.

Subkritiska tester innebär experiment med klyvbart material som kan användas till kärnvapen i mängder där den kritiska massan inte uppnås. Det innebär att kärnreaktionen inte kan underhålla sig själv och en egentlig explosion uteblir. Vid dessa försök används mindre mängder klyvbart material. Det kan handla om något kilo vapenplutonium eller vapenuran som komprimeras av konventionella sprängmedel i en konstruktion. Denna konstruktion har åtminstone vissa delar gemensamma med ett verkligt kärnvapen, vars konstruktioner och material som testas.

Källor och mer information

Types of Nuclear Weapons Tests, CTBTO
World Overview, CTBTO
Subcritical Experiments, Frank von Hipple, Bulletin of Atomic Scientists, 2012