Provsprängningsplatser

Australien

Under perioden 1952–1958 genomförde Storbritannien 12 tester i Australien; på Maralinga-folkets område i södra Australien, Emufältet och på Montebelloöarna.

Storbritannien genomförde fram till 1963 även mindre tester på Maralinga-området för att utveckla säkerheten för landets kärnvapen ytterligare. Även om ingen kärnexplosion skedde så spreds plutonium och radioaktiva partiklar spreds i luften.

Testerna fick svåra följder för Australiens ursprungsbefolkning, och de människor som arbetade med kärnvapentesterna, som alla blev exponerade för radioaktiv strålning. Många har vittnat om fruktansvärda humanitära konsekvenser så som strålsjuka, blindhet och cancer. Än idag, flera decennier senare, påverkas människorna fortfarande. Det handlar bland annat om missfall, genetiska skador och cancer.

Ursprungsbefolkningen förflyttades från sina områden för lång tid, något som utöver hälsoproblem även orsakade både psykosociala och kulturella problem. Många har fått bestående men efter testerna. Först år 2009 fick invånarna flytta tillbaka till större delen av området, efter att sanering hade utförts och 2014 fick de fullt ägande av området.

Kompensation för förflyttningarna och strålning har betalats ut i viss mån. Men inte ersättning för sjukdom som kan vara orsakad av radioaktiviteten. Det gör att många känner sig osäkra om saneringens effektivitet.

Många brittiska soldater som arbetade med provsprängningarna i Australien har vittnat om cancer, deras fruar har fått missfall, barn har fötts med genetiska skador. Storbritanniens regering har under alla år att det inte funnits några bevis för att det skulle bero på kärnvapentesterna och det skulle ta över 60 år innan soldaterna fick upprättelse.

---

Stilla havet

Mellan åren 1946–1996 använde USA, Storbritannien och Frankrike öar i Stilla havet som provsprängningsplatser för sina kärnvapen. Över 250 kärnvapenprovsprängningar har kommit att äventyra liv och hälsa för invånarna på flera öar i Stilla havet, inte bara de som levde under provsprängningarna utan även efterkommande generationer.

USA genomförde mellan åren 1946 och 1966 både atmosfäriska och underjordiska kärnvapensprängningar på Marshallöarna, Kiritimati (en atoll i ögruppen Kiribati) och Johnstonatollen i Stilla havet och över Sydatlantiska oceanen. Totalt genomförde USA 66 provsprängningar på Marshallöarna, med en sammanlagd sprängkraft på 108 megaton TNT. Det motsvarar över 7000 Hiroshimabomber. 40 provsprängningar gjordes på Kiritimati och Johnstonatollen, samt 3 provsprängningar i Sydatlantiska oceanen.

Mellan 1975 och 1958 genomförde Storbritannien sammanlagt 9 kärnvapenprov på Kiritimati och Maldenön, i södra delen av Stilla havet. Bomberna var kraftfulla och den största var en vätebomb som hade en sprängkraft på 3 megaton TNT.

Mellan åren 1966 och 1996 genomförde Frankrike sammanlagt 193 kärnvapenprov på de obebodda öarna Mururoa och Fangataufa. Eftersom Frankrike inte hade gått med i det partiella provstoppsavtalet så genomförde de testerna både över och under marken.

Radioaktiviteten från alla provsprängningar i Stilla havet har inneburit katastrofala konsekvenser för befolkningen, miljö och djurliv. Provsprängningarna har påverkat marina organismer i havet och tillgången till mat, bland annat fisket. Kvinnor har vittnat om missfall, barn som föds med genetiska skador och dött vid födseln. Studier har visat på en kraftig ökning av sköldkörtelcancer hos befolkningen på Tahiti. Även militärer som deltog i kärnvapensprängningarna har vittnat om en ökning av olika former av cancer och en av fem hade blivit infertil.

Castle Bravo

Kärnvapenprovsprängningar ger upphov till spridning av radioaktivitet, men i fall där provsprängningarna har gått fel har följderna blivit värre.

Den 1 mars 1954 provsprängde USA vätebomben Castle Bravo. Castle Bravo var det största kärnvapen som någonsin testats av USA och hade en sprängstyrka på 15 megaton. Det är även den största radiologiska olyckan på amerikanskt håll kopplad till provsprängningar.

Den oväntat stora sprängkraften och ändrade väderförhållanden resulterade i att stora mängder radioaktivt nedfall spred sig österut och föll över bebodda öar. Det radioaktiva nedfallet ska ha sträckt sig över 11 000 kvadratkilometer bort från explosionsplatsen.

Invånarna från de närliggande Bikini och Enewetak hade evakuerats innan provsprängningen, men inte de boende på Rongelap och Rongerik. Invånare på Rongelap har berättat om hur det radioaktiva nedfallet föll ner som en snöstorm över ön och att det till slut låg ett två centimeter tjockt lager på marken. Evakuering skedde först efter två dygn och invånarna återvände inte till ön förrän 1957. Ön hade då inte sanerats och avfallet hade inte städats upp.

De invånare som hade utsatts för det radioaktiva nedfallet visade symtom på allvarlig strålsjuka bland annat kräkningar, diarré, klåda och brännskador på hud, ögon och mun. Brännskadorna var omfattande och många tappade håret inom ett par veckor på grund av strålningen.

En japansk fiskebåt vid namn ”Lyckliga draken” kom också i kontakt med det radioaktiva nedfallet av Castle Bravo. Besättningen såg först svampmolnet och ljusskenet och träffades några timmar senare av sotflagor som föll över båten. Flera besättningsmän samlade sotflagorna i påsar för att ta med hem som souvenirer, men innan kvällen var alla ombord sjuka. De 23 personer som fanns i besättningen fick läggas in på sjukhus när de återvände till Japan. En person dog några månader senare till följd av strålningen från det radioaktiva nedfallet.

Bételgeuse

I september 1966 spränger Frankrike ett kärnvapen på 120 kiloton TNT. Bomben spängdes 600 meter över havet och det var svåra vindförhållanden. Några timmar senare täcktes stora delar av Franska Polynesien inklusive Tahiti, av radioaktivt nedfall. Efter några dagar når det radioaktiva nedfallet Samoa, Cooköarna och Fiji. Berättelserna från invånarna i området är desamma som från Rongelap: brännskador, håravfall, magsjuka och onormalt hög förekomst av cancer.

Rainbow Warrior

Protesterna mot provsprängningarna av kärnvapen i Stilla havet har varit många och pågått runtom i världen. Både ideella organisationer och regeringar har uttalat sig mot de hälso- och miljöskadliga provsprängningarna. Ett av de mest kända exemplen på motståndet är Greenpeace och deras fartyg Rainbow Warrior.

I maj 1985 evakuerade Rainbow Warrior de 300 öborna från Rongelap till ön Mejato 180 kilometer bort som inte drabbats av lika stort radioaktivt nedfall.

Ett par månader senare sprängde franska agenter fartyget som låg förtöjt i hamnen i Auckland. Fartyget låg i hamn för att ta emot ny besättning för att sedan åka ut protestera mot de franska provsprängningarna. Rainbow Warrior sjönk och en i besättningen dog. Bombningen väckte protester och väckte en ännu större opinion mot Frankrikes provsprängningar.

Fyra år senare sjösattes Rainbow Warrior II, som var delvis finansierad av franska staten. Med det nya fartyget fortsätter Greenpeace sina kampanjer mot provsprängningarna och åkte runt bland Stillahavsöarna.

1995 meddelade Frankrike att de tänkte återuppta sina. Rainbow Warrior återvände då till Mururoa tillsammans med en internationell flottilj av fartyg. Men fartyget beslagtas och dess besättning arresteras. Ett år senare, 1996, släpps fartyget och tack vare massiva protester runtom i världen går Frankrike med på att sluta provspränga kärnvapen.

Frankrike hade planer på att fortsätta sina kärnvapenprov vid Bikiniatollen under 1990-talet ledde även till omfattande internationella protester. Runtom i Europa bojkottades franskt vin och hälldes ut i rännstenen. Frankrikes president Chirac var överrumplad och chockerad och bestämde till slut att testerna skulle upphöra.

Atomgrav i Stilla havet

1977 började USA att städa upp radioaktiv jord och aska. Det radioaktiva materialet dumpades i krater på atollen Enewetak i Stilla havet och senare kapslades kratern in och blev som en kista så att det radioaktiva materialet inte skulle sprida sig. 2019 kom uppgifter om att kistan spruckit och riskerar att läcka ut radioaktivt avfall. Om kistan skulle läcka skulle konsekvenserna bli katastrofala med förgiftat vatten och försämrad hälsa för människor i regionen.

---

Semipalatinsk

Semipalatinsk i Kazakstan var mellan 1949 och 1989 Sovjetunionens största anläggning för kärnvapenprovsprängningar. På det 18 000 kvadratkilometer stora testområdet genomfördes under 40 år sammanlagt 456 kärnvapenprovsprängningar.

Degelenberget i Semipalatinsk var den största underjordiska provsprängningsplatsen i världen. Den sista provsprängningen av kärnvapen i Semipalatinsk skedde i november 1989.

De sovjetiska kärnvapenprovsprängningarna i Kazakstan lämnade efter sig en akut ekologisk kris som i sin tur orsakat svåra hälsoproblem för befolkningen. Förutom en epidemi av spädbarn födda med allvarliga neurologiska och stora bendeformationer, har det också förekommit många fall av leukemi och andra blodsjukdomar.

Befolkningar i byar upp till 100 kilometer från provsprängningsområdet ska ha utsatts för en strålningsdos upp till 1000 gånger så hög som en normal årlig bakgrundsstrålning.

Även jordbruksmarken förorenades under åren av tester och underjordiska vattenkretslopp har störts och befolkningen har drabbats både ekonomiskt och socialt.

Nevada-Semipalatinsk Movement

Nevada-Semipalatinskrörelsen grundades 1989 med målsättningen att skydda mänskligheten från kärnvapenhotet, förstöra alla provsprängningsanläggningar i Kazakstan, skapa offentlig kontroll av kärnavfall och göra en ”ekologisk karta” över regionen.

Nevada-Semipalatinskrörelsen startade av kontakter mellan aktivister från USA och Kazakstan och rörelsen satte en stor press på Sovjetunionen i slutet av 1980-talet. Aktivisterna i Kazakstan inspirerades av protester vid det amerikanska provsprängningsområdet i Nevadaöknen. Aktivisterna i Kazakstan spelade en mycket viktig roll i processen fram till att Sovjetunionens främsta provsprängningsområde slutligen stängdes ner år 1991.

---

Novaja Zemalja

Sovjetunionen testade även kärnvapen vid ögruppen Novaja Zemlja i det arktiska havet. Där sprängdes de största vätebomberna, bland annat den så kallade Tsarbomben med en sprängstyrka motsvarande 50 megaton TNT. Sammanlagt provsprängde Sovjetunionen 130 kärnvapen i området mellan åren 1954 och 1990.

Flera av testerna ska ha gått snett och det radioaktiva nedfallet har påverkat enormt. Kärnvapentesterna är den enskilt största orsaken till det radioaktiva nedfallet som påverkat Arktis, även Alaska, delar av norra Kanada, Barents hav och norra delarna av Norden har utsatts för radioaktivt nedfall.

På Novaja Zemlja fanns ett par hundra renskötare som förflyttades. Befolkningen i närliggande områden i Sibirien, som också drabbades av stora nedfall, tycks inte ha evakuerats.

Radioaktiviteten i de nordiska Renbeteslanden blev hög, många samer fick en höggradig ökning av radioaktiviteten i sitt skelett, och renköttet fick inte säljas.

Kärnvapen testades också under marken och gav upphov till jordbävningar med en storlek på 6,9 på Richterskalan och gigantiska jordskred uppstod.

---

Nevadaöknen

Nevada Test Site är USA:s största område för kärnvapenprovsprängningar – ett 3500 kvadratkilometer stort utomhuslaboratorium omgivet av ytterligare en över 10 000 kvadratkilometer stor buffertzon. Den sydligaste delen av provsprängningsområdet ligger 105 kilometer från Las Vegas.

På Nevada Test Site har USA genomfört sammanlagt 928 provsprängningar av kärnvapen fram till år 1992 när USA utfärdade ett uppehåll för provsprängningarna. Även Storbritannien genomförde 24 provsprängningar på området.

100 provsprängningar skedde i atmosfären, övriga 828 skedde under mark. Så många som 38 av de underjordiska testerna släppte ut radioaktiva ämnen som spred sig även utanför testområdet. Totalt 299 av provsprängningarna släppte ut radioaktivitet på området.

En turistattraktion

Under 1950-talet kunde svampmoln från kärnvapenprovsprängningarna ses från över 150 kilometer från testplatsen. I Las Vegas blev provsprängningarna en turistattraktion. Amerikaner sökte sig till Las Vegas för att se de avlägsna svampmolnen från sina hotellbalkonger.

Det radioaktiva nedfallet från provsprängningarna har påverkat människorna i området, men även längre bort. Vinden förde med det radioaktiva nedfallet bland annat till Utah. Radioaktiva partiklar förorenade mat och luften, något som i sin tur har lett till cancer och fosterskador hos befolkningen. Antalet fall av cancer ökade i området mellan 1950–1980-talet.

Människorna som drabbades av det radioaktiva nedfallet kallas för ”downwinders”. Dessa människor har fått betala ett högt pris för utvecklingen av USA:s kärnvapenprogram.

I september 1997 rapporterade forskare på USA:s energidepartement att ämnet plutonium från underjordiska kärnvapentest på Nevada Test Site hade förflyttat sig över en och en halv kilometer från explosionsplatsen. Upptäckten gick emot vad energidepartementet tidigare hade sagt om att plutonium endast förflyttar sig några tiotals centimeter på hundra år.

Att plutonium nu hade visat sig röra sig så snabbt under jorden ökade oron för att plutonium skulle ta sig ner i grundvattnet och därmed allvarligt hota både miljö och hälsa.

Motstånd och kritik

Provsprängningsområdet i Nevada har under åren mött massivt motstånd och kritik från civilsamhället. Området är beläget på mark som tillhör ursprungsbefolkningen Western Shoshone. Western Shoshone är en folkgrupp som har levt i de västliga delarna av USA i hundratals år. Det land, speciellt stora delar av Nevadaöknen som gruppen idag hävdar rätten till, tillskrivs Western Shoshone i det så kallade Ruby Valleyavtalet från 1863.

---

Lop Nor

Kinas kärnvapenprovsprängningarna utfördes i provinsen Xinjiang i ett område väster om sjön Lop Nor. I regionen bor cirka 20 miljoner människor från ett antal olika etniska grupper inklusive uigurer, han, kazaker, hui, kirgizer och mongoler.

Från 1964 fram till 1996 genomförde Kina 45 kärnvapentest, 23 av dessa var atmosfäriska och resten var under mark. Det sista atmosfäriska kärnvapentestet var 1980.

Inga rapporter har publicerats över omfattningen av det radioaktiva nedfallet i Xinjiang. Men det finns vissa beräkningar av det nedfallet som spreds över Kazakstan. Vid det medicinska universitetet i Sapporo, Japan, har forskare försökt beräkna radioaktivitetens intensitet och utbredning. Man har uppskattat att nästan 200 000 människor ska ha dött av strålsjuka och att ett mycket större antal ska ha drabbats av cancer. Dock finns det inga möjligheter att undersöka om detta stämmer.

Det finns rapporter från ögonvittnen om nedfall av aska över byar och städer i Xinjiang efter vissa av de kinesiska kärnvapenproven. Beroende på vindar och nederbörd förekom radioaktivt nedfall även över Kazakstan och över västra Mongoliet, delvis på områden redan förorenade av de sovjetiska kärnvapentesten. Det har också talats om nedfall över Tibet.

---

Källor och mer information

Videos, Nuclear Survivors Forum 2021
Nuclear Testing in Australia, ICAN Australia
Gallery of U.S Nuclear Test, Nuclear Weapon Archive
Marshall Island, Atomic Heritage Foundation
The United States’ Nuclear Testing Programme, CTBTO
1 March 1954 Castle Bravo, CTBTO
France Nuclear Testing Programme, CTBTO
The United Kingdom Nuclear Testing Programme, CTBTO
Health in French Polynesia- The Effects of French Nuclear Testing, International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW) Australia
History of Bikini Atoll, National Cancer Benefits Center
Atomgrav riskerar att läcka radioaktivt avfall i stilla havet, Läkare mot Kärnvapen #156, Svenska Läkare mot Kärnvapen
The Soviet Union Nuclear Testing Programme, CTBTO
USA Videos, Labrats
Nevada Test Site, Atomic Heritage Foundation
Nuclear-Testing ‘Downwinders’ Speak about History and Fear, Sarah Scoles, Scientific American, 27 januari 2022
Nuclear Testing and Native Peoples, Patricia George och Abel Russ, Reimagine
China’s Nuclear Testing Programme, CTBTO
Did China’s Nuclear Tests Kill Thousands and Doom Future Generations?, Zeeya Merali, Scientific American, 1 juli 2009