Historia

På initiativ av fysikern Leo Szilar skrev Albert Einstein hösten 1939 ett brev till USA:s president Franklin D Roosevelt och varnade för att Tyskland, på basis av den nyvunna kunskapen om kärnklyvning, skulle kunna framställa atomvapen. I och med Japans angrepp på Pearl Harbor i december 1941 drogs USA in i andra världskriget. Militärt och ekonomiskt skapades därigenom förutsättningar för en storsatsning på att utveckla atomvapen.

1942 påbörjade USA det så kallade Manhattanprojektet med målet att utveckla en atombomb. Planen var att hinna före Tyskland som också sades arbeta med att utveckla en atombomb. Manhattanprojektet var väldigt stort och en källa uppger att det vid ett tillfälle arbetade över 600 000 människor med projektet. 1943 kom även Kanada och Storbritannien med i projektet.

General Leslie Groves var ansvarig över de militära delarna av projektet och det vetenskapliga arbetet leddes av Robert Oppenheimer, professor i fysik. Forskningen pågick på flera olika platser, bland annat i Oak Ridge i Tennessee, Hanford i staten Washington och Los Alamos i New Mexiko.

Startskottet för det som kommit att kallas ”atomtidsåldern” var en plutoniumbomb som gick under namnet Trinity. Klockan 05:29:45 på morgonen den 16 juli 1945 detonerade bomben på provsprängningsområdet Alamogordo i New Mexiko, USA. Bomben uppmätte en sprängstyrka som motsvarade cirka 20 kiloton TNT.

Fysikern, och en av huvudpersonerna i Manhattanprojektet, Robert Oppenheimer, har kommit att kallats ”atombombens fader” för sitt arbete med den första atombomben.

När Trinity detonerade på provsprängningsplatsen sägs det att Oppenheimer citerade en text ur den hinduiska skriften Bhagavadgita: “If the radiance of a thousand suns were to burst at once into the sky, that would be like the splendor of the mighty one. Now I am become Death, the destroyer of worlds.” (”Om ljuset från tusen solar samtidigt strålade samman på himlen, skulle det likna den Mäktiges prakt. Nu har jag blivit Döden, förstöraren av världar.”)

USA:s president Truman ville tvinga den japanska armén till kapitulation för att få ett snabbt slut på andra världskriget som rasade. Därför gav han order om att Japan skulle bombas med en atombomb. Samtidigt ville Truman visa Sovjetunionens ledare Stalin vad USA hade i sin arsenal, även om Sovjetunionen för tillfället var en allierad.

Den 6 augusti 1945 lastades ett bombplan för att fälla atombomben, kallad Little Boy, över den japanska hamnstaden Hiroshima. Anfallet med det hittills i princip oprövade vapnet var lika mycket ett test. Tanken var också att se vilka effekter atombomben skulle ha i bebyggelse, eftersom det inte hade testats förut.

Två tredjedelar av Hiroshima förstördes och vid krigsslutet 1945 hade över 140 000 människor dött till följ av bombens omedelbara och långsiktiga konsekvenser.

Tre dagar senare, den 9 augusti 1945, fällde USA ytterligare en atombomb. Denna hade fått namnet Fat Man och fälldes över den japanska staden Nagasaki. Runt 74 000 människor dog i Nagasaki till följd av atombomben.

Bombningen av Hiroshima och Nagasaki ledde till att Sovjetunionens ledare omedelbart startade ett enormt projekt för att hinna ikapp USA. Man fick betydande hjälp av spioner som menade att USA inte skulle ha monopol på kärnvapnen. Den första sovjetiska kärnvapenladdningen provsprängdes 1949. Det blev startskottet till kapprustningen med kärnvapen.

Utvecklingen av större kärnvapen och av vätebomber gick sedan väldigt snabbt i både USA och Sovjet. 1951 respektive 1953 sprängde USA och Sovjetunionen sina första vätebomber.

Den 3 oktober 1952 genomförde Storbritannien den första brittiska provsprängningen kallad Operation Hurricane på Montebello-öarna i västra Australien.

Max Kimber, militär, som deltog vid de brittiska provsprängningarna beskrev effekten på djurlivet: “There were hundreds of thousands of dead turtles on the beach. They had come up on the beach and been killed – obviously by the radiation. It was littered with turtles from one end of the place to the other.” (Det låg hundratusentals döda sköldpaddor på stranden. De hade kommit upp på stranden och uppenbarligen dödats av strålningen. Det var fullt av sköldpaddor från ena änden av platsen till den andra.)

1957 sprängde Storbritannien sin första vätebomb. 1958 inledde landet ett samarbete med USA och brittiska tester utfördes efter det i Nevadaöknen, USA.

1958 bestämmer sig USA och Sovjetunionen för att tillfälligt sluta testa kärnvapen. Då uppfattades det finnas en möjlighet att förhandla fram ett avtal kring kärnvapenprovsprängningar. Men politisk och militär utveckling gjorde att uppehållet blev kortvarigt.

1961 bröt Sovjet uppehållet och detonerade i rask takt 30 bomber, inklusive världens hittills största vätebomb, Tsarbomben, på 57 megaton. I jämförelse var bomben som släpptes över Hiroshima 20 kiloton. Bomben utlöste energi som motsvarar 1,4 % av solens urladdning. Efter Sovjets provsprängningar återupptog USA sitt testande i Stilla havet.

Den 13 februari 1960 anmälde sig Frankrike som fjärde kärnvapenmakt genom att provspränga ett kärnvapen i öknen i Algeriet.

Under kalla kriget pågick en intensiv kapprustning mellan USA och Sovjetunionen. Staterna spionerade på varandras kärnvapenarsenaler och varje gång den ena misstänktes ha ökat sina arsenaler eller skaffat en ny typ av kärnvapen, följde den andra efter och överträffade gärna fienden några snäpp.

Inget kunde sätta stopp för kapprustningen, eftersom risken fanns att fienden skulle ha fler och starkare kärnvapen. Båda staterna hade kärnvapen riktade mot varandra, redo att avfyras inom loppet av några minuter. Båda staterna hade även avancerande varningssystem för att kunna identifiera en fientlig kärnvapenattack och besvara attacken med en motattack – innan det egna territoriet hade hunnit träffats.

I oktober 1962 var världen på randen till ett kärnvapenkrig under Kubakrisen då Sovjetunionen planerade att placera ut kärnvapenmissiler på Kuba, något som USA motsatte sig. I två veckor höll resten av världen andan och i slutet av oktober kunde krisen lösas.

Kapprustningen nådde sin absoluta topp 1986 då de två stormakterna tillsammans hade 70 500 kärnvapen.

De svåra medicinska konsekvenserna från radioaktiva ämnen från de allt mer omfattande atmosfäriska provsprängningarna hade vid det här laget lett till stora protester.

En oro för en radioaktiv förgiftning spreds över världen. Amerikanska mödrar samlade in mjölktänder från sina barn till forskning. Tusentals tänder sändes in för analys och visade en oroande hög halt av radioaktivt strontium, som kunde härledas till kärnvapentesterna. Trycket från mödrarnas protester bidrog till att tvinga fram ett stopp för kärnvapenprovsprängningar.

Protesterna ledde fram till det partiella provstoppsavtalet (PTBT) som undertecknades av USA, Sovjetunionen och Storbritannien i Moskva 1963. PTBT innebar förbud mot tester i atmosfären och under vatten, men inte mot underjordiska tester.

Kina inledde sitt kärnvapenprogram i mitten av 1950-talet, efter Koreakriget. Till början hade man hjälp av sovjetiska rådgivare och utrustning. Men allt kyligare relationer mellan länderna fick Sovjet att dra in allt stöd. År 1964 sprängde Kina sin första atombomb i Lop Nur i Gobiöknen och 1967 testade landet sin första vätebomb.

1968 stod ett avtal om nedrustning och icke-spridning klart och 1970 trädde icke-spridningsavtalet, NPT, i kraft. Avtalet består av tre pelare: icke-spridning, nedrustning och fredlig användning av kärnkraft. Avtalet definierade de dåvarande fem kärnvapenstaterna som officiella kärnvapenstater; USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina.

Tre länder som hade ett aktivt kärnvapenprogram redan när avtalet trädde i kraft har ännu inte signerat det; Indien, Pakistan och Israel. Nordkorea är det enda landet som lämnat avtalet, och utvecklade sedan kärnvapen.

Kärnvapenstaterna har ännu inte fullföljt sitt åtagande i avtalets artikel 6 om att nedrusta och än idag moderniserar kärnvapenstaterna sina kärnvapenarsenaler och utvecklar nya kärnvapen.

Israels kärnvapenprogram och kärnvapeninnehav avslöjades 1986 av den israeliska kärnfysikern Mordechai Vanunu i brittisk media. Mordechai Vanunu kidnappades och fängslades av Israel och tillbringade 18 år i fängelse, varav 11 år i isoleringscell.

Eftersom det partiella provstoppsavtalet (PTBT) inte förbjöd underjordiska kärnvapentester fortsatte kärnvapenstaterna att genomföra tester under jord. Under trycket av en stark internationell opinion fortsatte förhandlingarna om ett avtal mot alla kärnvapentester. Det ledde fram till det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT), som förhandlades fram år 1996, men avtalet har fortfarande inte trätt ikraft.

Avtalet har fortfarande inte trätt ikraft på grund av att vissa stater behöver gå med i avtalet, men fortfarande inte har gjort det. Det är Kina, Egypten, Indien, Israel, Nordkorea, Pakistan och USA. Alla dessa stater har dock avstått från provsprängningar sedan 1998, även underjordiska, med undantag för Nordkorea.

Indien genomförde vad dom själva kallade för en ”fredlig” provsprängning, som kallades ”Smiling Buddah”, redan 1974 och utropade sig som kärnvapenstat 1998 efter att ha utfört en serie provsprängningar av kärnvapen på anläggningen Pokhran i Rajastan.

Efter Indiens provsprängning 1974 började Pakistan att utveckla sitt kärnvapenprogram och provsprängde sitt första kärnvapen 1998. Det var starten på en kapprustning mellan länderna som fördömts kraftigt av FN:s säkerhetsråd.

2003 lämnade Nordkorea icke-spridningsavtalet och 2006 utförde landet sin första provsprängning. Effekten var låg och sannolikt var provsprängningen delvis ett misslyckande. Testet fördömdes kraftigt av FN:s säkerhetsråd som beskrev provsprängningen som ett “klart hot mot internationell fred och säkerhet”.

Totalt har Nordkorea utfört sex kärnvapentester. Den senaste sprängningen anses ha varit en vätebomb med en sprängstyrka på mellan 70 och 280 kiloton.

Under 2017 förhandlades FN:s konvention om förbud mot kärnvapen fram på FN:s högkvarter i New York. Förbudet är det första i sitt slag som konsekvent förbjuder användning, hot om användning, testning, utveckling, produktion av kärnvapen. Förbudet trädde i kraft i januari 2021.

Nobelpriset i kemi 1944, Otto Hahn, Nobel Price Museum
Anfallet mot Pearl Harbor – USA dras in i andra världskriget, SO-rummet
Einstein-Szilard letter, Atomic Herritage Foundation
Jakten på atombomben, P3 Dokumentär
The Nuclear Security Blog, “How many people worked on the Manhattan Project?”, Alex Wellerstein
Atomic bombings of Hiroshima and Nagasaki, Britannica
Hydrogen Bomb – 1950, Atomic Heritage Foundation
The Soviet Response, Atomicarchive.com
U.S. and UK Nuclear Cooperation After 50 Years, Center for Strategic and International Studies
Ryssland släpper hemliga bilder på sprängningen av Tsarbomben, John Edgren, NyTeknik
The Power of Women Strike for Peace, Kathy Crandall Robinson, Arms Control Association
1963-77: Limits on Nuclear Testing, CTBTO
Nuclear Close Calls: The Cuban Missile Crisis, Atomic Heritage Foundation
Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons, United Nations Office for Disarmament Affairs
The Spread of Nuclear Weapons: China, Britannica
Kärnvapenstaterna upprustar trots löften om nedrustning, Clara Gullman Levin och Josefin Lind, Läkare mot Kärnvapen nr 163, maj 2021
Nuclear Testing 1945 – Today, CTBTO
Mordechai Vanunu, Right Livelihood
The Treaty, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN