Indien

Redan i maj 1974 utförde landet sin första kärnvapenprovsprängning, som påstods vara en fredlig, icke-militär sprängning. Landet hade sedan ett uppehåll i sina provsprängningar och utförde nästa provsprängning 1998. Detta blev starten på en upprustning mellan Indien och Pakistan som kraftigt fördömdes av FN:s säkerhetsråd. Indien har i dagsläget mellan 120–130 stridsspetsar i sin kärnvapenarsenal.

Indien utropade sig som kärnvapenstat 1998 efter att ha utfört en serie provsprängningar av kärnvapen på anläggningen Pokhran i Rajastan. Landet har ett välutvecklat civilt och militärt kärnteknologiskt program, vilket inkluderar minst tio kärnreaktorer, uranbrytning, en urananrikningsanläggning, kärnbränsleproduktion och avancerad kärnforskning.

Indien är inte medlem av icke-spridningsavtalet (NPT) och har inte skrivit under och ratificerat det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT). Indien räknas som ett de-facto kärnvapenland, eftersom landet med säkerhet har kärnvapen, men inte hade det när NPT-avtalet trädde ikraft 1970. I avtalet definierade man USA, Sovjetunionen (nu Ryssland), Storbritannien, Frankrike och Kina som de officiella kärnvapenstaterna.

Indiens kärnvapenarsenal är huvudsakligen baserad på flygplan och missiler. Landet har flera olika typer av flygplan som skulle kunna användas för att avfyra kärnvapen. De mest troliga kandidaterna för att bära Indiens kärnvapen är framförallt Mirage 2000H och Jaguar IS. Det finns ingen offentlig information om vilka av dessa som har en kärnvapenbärande roll och det är osäkert om flygplan och bomber förvaras på samma ställe eller separat.

Uppgradering av kärnvapen

Indiens kärnvapenambitioner och dess kapacitet ökar snabbt. I dagsläget har Indien sju olika kärnvapensystem och de utvecklar minst fyra nya system till. Militär avskräckningsförmåga motsvarande Indiens storlek och geostrategiska position är en faktor som spelar in i Indiens uppgraderingar. Vad gäller geostrategisk position har Indien tidigare förtydligat att man bland annat oroar sig för samarbete kring missiler och kärnvapen mellan Kina och Pakistan.

Indien utvecklar ett missilförsvarssystem med avancerade varningssystem för inkommande missiler. Samtidigt pågår utveckling av nya typer av missiler med längre räckvidd än den typ Indien idag har i sin arsenal.

Landet utvecklar minst två marina missilsystem, avsedda att avfyras från ubåtar, så kallade SLBMs. Indien har även köpt stridsflygplanet Rafale som används inom Frankrikes kärnvapenarsenal.

ShivalikUnder 2008 ingick Indien och USA, trots att Indien inte är del i NPT, i ett avtal som skulle ge Indien ytterligare tillgång till kärnteknik och material som inte är avsett för sitt kärnvapenprogram, men som kan användas för vidareutveckling av sitt program ändå.

Indien har även stora mängder av plutonium, tillräckligt för att utveckla 150–200 kärnvapen. Dock i dagsläget har Indien sannolikt 120–130 kärnvapen i sin arsenal.

Vapenbärare

Indiens vapenbärare för kärnvapen är fortfarande sekretessbelagda. Ändå tros Indiens kärnvapenarsenal för närvarande delas mellan ballistiska missiler och flygplan. Det finns även en möjlighet att Indiens nya strategiska kärnvapenubåtar (SSBNs) också kommer vara beväpnad med nukleära ballistiska missiler. Detta skulle ge Indien en full nukleär ”triad”, bestående av luft-, land- och havsbaserade sätt bära kärnvapen.

Flyg
Medan det inte finns någon offentlig information tillgänglig om huruvida några kärnvapen kan lagras med flygplan eller separat, har Indien för närvarande flera typer av flygplan, några av dom kan med sannolikhet bära kärnvapen:

  • Mirage 2000H, Den indiska flygvapnet (IAF) har enligt uppgift certifierat Mirage 2000H stridsflygplan för kärnvapenbestyckade gravitationsbomber. Dessa plan kommer inom kort att uppgraderas till Mirage 2001.
  • Jaguar IS, Osäkerheter kvarstår om huruvida Jaguar IS kommer att ha en roll i Indiens kärnvapenarsenal. Dock kommer planen att uppgraderas inom kort.

Landbaserade missiler

Agni II missil indien

Agni II

Indien har för närvarande fyra utvecklade typer av landbaserade ballistiska missiler som antingen redan tillämpas samt ytterligare två som är under utveckling:

  • Prithvi 2, en missil med en räckvidd på 350 kilometer, baserad på Indiens första ballistiska missil, Prithvi I. Missilen anges ingås i Indiens strategiska kärnvapen sedan 2003 och har deklarerats ha en roll i Indiens kärnvapenarsenal.
  • Agni 1, togs i bruk 2007. Har en räckvidd på 700 kilometer och är en missil som är placerad på en lastbil.
  • Agni 2, är en strategisk missil med en räckvidd på mer än 2000 kilometer som är skapad för kärnvapenavskräckning. Missilen trädde Indiens strategiska styrkor i 2011.
  • Agni 3, en även denna en strategisk missil med en räckvidd på mer än 3000 km, det gör att Indien att nå mål så långt som Shanghai.
  • Agni 4, en modernare missil som är under utveckling och kommer sannolikt att tas i bruk 2018. Missilen har mer än 3500 kilometers räckvidd.
  • Agni 5, ytterligare en missil som är under utveckling med en beräknad räckvidd på 5000 kilometer.

Havsbaserade missiler
Indien har i dagsläget kärnvapenmissiler placerade på fartyg och arbetar med att utveckla både ubåtar och missiler som kan placeras på ubåtar. Enligt rykten håller Indien på att utveckla en ubåtsbas nära staden Rambilli i östra Indien.

  • Dhanush, en kortdistansmissil som har en räckvidd på cirka 400 kilometer. Är placerad på fartyg.
  • K-15 (Sagarika), är en ballistisk ubåtsmissil (SLBM) som fortfarande är under utveckling. Missilens räckvidd är cirka 700 kilometer.
  • K-4, även denna är en ballistisk ubåtsmissil (SLBM) och har en räckvidd på 3000 kilometer. Det sägs att denna missil har möjlighet att bära flera stridsspetsar, men missilen har inte tagits i bruk än och om det är sant kvarstår att se.

Klyvbart material

2015 höll Indien på och att bygga två stycken plutoniumreaktorer som innebär att Indien kommer att utveckla sin plutoniumproduktion och de kommer att innebära att Indien kan producera fler kärnvapen. Indien är också närvarande stärka sin förmåga att anrika uran till höganrikat uran (HEU). Eftersom Indien inte är med i icke-spridningsavtalet, NPT, så utförs inga kontroller av landets anläggningar av IAEA.

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

Indien har under en lång tid haft en policy som framhåller att Indiens kärnvapenkapacitet är avsedd att fungera som avskräckning från attack och att Indien ska eftersträva en policy om att bara använda kärnvapen som svar på en attack. Här slås fast att Indien har en no first use policy. Indien ska upprätthålla endast den minsta mängd kärnvapen som behövs för att fungera som avskräckning. Dock har denna policy kommit att försvagas senare år då landet uttalat att de kan komma att använda kärnvapen som en motattack till svar på användning av kemiska och biologiska vapen.

 

För källor, se länkarna samt Indian Nuclear Forces 2017 i Bulletin of American Scientists och Nuclear Threat Initiative, NTI.

Senast uppdaterad: 180223