Indien

Redan i maj 1974 utförde landet sin första kärnvapenprovsprängning, som påstods vara en fredlig, icke-militär sprängning. Landet hade sedan ett uppehåll i sina provsprängningar och utförde nästa provsprängning 1998. Detta blev starten på en upprustning mellan Indien och Pakistan som kraftigt fördömdes av FN:s säkerhetsråd. Indien har i dagsläget mellan 110-120 stridsspetsar i sin kärnvapenarsenal.

Indien utropade sig som kärnvapenstat 1998 efter att ha utfört en serie provsprängningar av kärnvapen på anläggningen Pokhran i Rajastan. Landet har ett välutvecklat civilt och militärt kärnteknologiskt program, vilket inkluderar minst tio kärnreaktorer, uranbrytning, en urananrikningsanläggning, kärnbränsleproduktion och avancerad kärnforskning.

Indien är inte medlem av icke-spridningsavtalet (NPT) och har inte skrivit under och ratificerat det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT). Indien räknas som ett de-facto kärnvapenland, eftersom landet med säkerhet har kärnvapen, men inte hade det när NPT-avtalet trädde ikraft 1970. I avtalet definierade man USA, Sovjetunionen (nu Ryssland), Storbritannien, Frankrike och Kina som de officiella kärnvapenstaterna.

Indiens kärnvapenarsenal är huvudsakligen baserad på flygplan. Landet har flera olika typer av flygplan som skulle kunna användas för att avfyra kärnvapen. De mest troliga kandidaterna är Mirage2000H och Jaguar IS, eller MiG-27 och den nya Su-30MKI. Det finns ingen offentlig information om vilka av dessa som har en kärnvapenbärande roll. Man vet inte heller om flygplan och bomber förvaras på samma ställe eller separat.

I april 2008 hade landet endast en fungerande typ av ballistisk missil i sin arsenal: kortdistansmissilen Prithvi I. Missilen drivs idag med flytande bränsle men ska konverteras till att använda bränsle i fast form för att öka pricksäkerheten och göra den snabbare att använda.

Uppgradering av kärnvapen

Indiens kärnvapenambitioner och dess kapacitet ökar snabbt och kommer med all sannolikhet att fortsätta öka. Landets försvarsminister Shri A. K. Anthony lovade i februari 2007 att göra allt för att ge landet en militär avskräckningsförmåga motsvarande Indiens storlek och geostrategiska position. Vad gäller geostrategisk position har Indien tidigare förtydligat att man bland annat oroar sig för samarbete kring missiler och kärnvapen mellan Kina och Pakistan.

Indien utvecklar ett missilförsvarssystem med avancerade varningssystem för inkommande missiler. Samtidigt pågår utveckling av nya typer av missiler med längre räckvidd än den typ Indien idag har i sin arsenal. I april 2007 genomförde den indiska försvarsforsknings- och utvecklingsorganisationen DRDO ett lyckat avfyrande av den nya medeldistansmissilen Agni III för första gången. Med detta tog Indien ett stort steg närmare kapaciteten att utveckla en internkontinental kärnvapenanfallskapacitet, alltså kapacitet att anfalla mål mycket långt borta med kärnvapen. Indien har också testavfyrat missilerna Agni I och II, den ena med en räckvidd på 700 kilometer och den andra med 2000 kilometer. Dessa missiler ingår inte i den operationella arsenalen ännu, men när de gör det kommer troligen också antalet operationella kärnvapenstridsspetsar att öka.

ShivalikIndien utvecklar vidare minst två marina missilsystem, alltså avsedda att avfyras från fartyg eller ubåtar. Men de nya missilerna, Dhanush och Prithvi III, vill Indien stärka sitt tredje, marinbaserade kärnvapenben. Marinen provsköt i mars 2007 en Dhanushmissil från ett fartyg. Provet lyckades, och om Danushmissilerna utrustas med kärnvapenspetsar kommer detta att ge den indiska marinen kärnvapenkapacitet. Räckvidden är kort, endast 350 kilometer, vilket betyder att det fartyg som bär missilerna måste gå nära fiendeland för att nå mål på fastlandet, vilket ökar risken för att bli upptäckt och utsatt för motattack. Utvecklingen av Dhanushmissilen kan vara ett steg på vägen mot en mer avancerad ubåtsbaserad attackförmåga.

Sedan 1985 pågår utvecklingen av ett avancerat teknologiskt fartyg – en kärndriven ubåt som förväntas bära missilen Prithvi III när denna färdigutvecklats. Modellen är inspirerad av en sovjetisk kärnvapenubåt som Indien arrenderade från Sovjetunionen 1988-1991. Medan ubåten var ursprungligen planerad att vara klar för driftsättning under 2007, ubåtens 83 MW tryck lättvattenreaktor nådde först kriticitet i mitten av 2013. Den 13 december 2014 har ubåten nu tagit sin första provtur från Visakhapatnam hamnen.

Under 2008 ingick Indien och USA, trots att Indien inte är del i NPT, i ett avtal som skulle ge Indien ytterligare tillgång till kärnteknik och material som inte är avsett för sitt kärnvapenprogram, men som kan användas för vidareutveckling av sitt program ändå.

Vapenbärare

Indiens vapenbärare för kärnvapen är fortfarande sekretessbelagda. Ändå tros Indiens kärnvapenarsenal för närvarande delas mellan ballistiska missiler och flygplan. Det finns även en möjlighet att Indiens nya strategiska kärnvapenubåtar (SSBNs) också kommer vara beväpnad med nukleära ballistiska missiler. Detta skulle ge Indien en full nukleär ”triad”, bestående av luft-, land- och havsbaserade sätt bära kärnvapen.

Medan det inte finns någon offentlig information tillgänglig om huruvida några kärnvapen kan lagras med flygplan eller separat, har Indien för närvarande flera typer av flygplan som skulle kunna leverera kärnvapen:

  • Mirage 2000H: Den indiska flygvapnet (IAF) har enligt uppgift certifierat Mirage 2000H stridsflygplan för kärnvapenbestyckade gravitationsbomber.
  • Jaguar IS: Osäkerheter kvarstår om huruvida Jaguar IS kommer att ha en roll i Indiens kärnvapenarsenal.
  • SU-30MKI: I likhet med Jaguar IS, är det oklart om SU-30MKI stridsflygplan kommer att ha en roll i Indiens kärnvapenarsenal.

Indien har för närvarande sex typer av landbaserade ballistiska missiler som antingen redan tillämpas eller för närvarande genomgår ytterligare utveckling:

Agni II missil indien

Agni II

  • Prithvi II, en missil med en räckvidd på 350 kilometer, baserad på Indiens första ballistiska missil, Prithvi I. Missilen anges ingås i Indiens strategiska kärnvapen sedan 2003 och har deklarerats ha en roll i Indiens kärnvapenarsenal.
  • Agni I, togs i bruk 2007. Har en räckvidd på 700 kilometer och är en missil som är placerad på en lastbil.
  • Agni II, är en strategisk missil med en räckvidd på mer än 2000 kilometer som är skapad för kärnvapenavskräckning. Missilen trädde Indiens strategiska styrkor i 2011 och testades igen i november 2014.
  • Agni III, en även denna en strategisk missil med en räckvidd på mer än 3000 km, det gör att Indien att nå mål så långt som Peking. Utan att vara operativt utplacerade ännu testades missilen 2013 och var enligt en indisk strategiska styrkor befaller (SFC) talesman det närmar operativ beredskap.
  • Agni IV, en modernare missil med 4000 kilometers räckvidd. Missilen testades i slutet 2014, bara två dagar efter att Pakistan testat en missil. Missilen har ännu inte operativt utplacerad, men har godkänts för serieproduktion av DRDO. I november 2015 genomfördes ett lyckat uppskjutningstest enligt Indiska källor.
  • Agni V, Indiens senaste missil som har en beräknad räckvidd på 5000 kilometer. Missilen är avsedd att lanseras från ett mobilt kanistersystem, men är i nuläget inte operativt utplacerade och med osäkerhet om när de kommer att användas. Rykten om att missilen ska bära flera inriktningsbara kärnstridsspetsar (MIRVs) har förnekats av DRDO tjänstemän, som har uttalat att det för närvarande inga planer på missilen att ha en sådan kapacitet.

Klyvbart material

Indien närmar sig slutet av byggandet av en 1250 MW snabb bridreaktor som inte är säkrad av IAEA och som potentiellt skulle kunna producera cirka 140 kg plutonium per år. Det gör att Indien att öka sitt nukleära lager med upp till 28-35 vapen årligen. Indien är också närvarande stärka sin förmåga att anrika uran till höganrikat uran (HEU).

Syftet med denna urananrikning är, enligt den SIPRI Yearbook 2014, för framställning av marint reaktorbränsle. Indien har traditionellt haft en urananrikncentrifuganläggning vid Rattehalli Rare Materials Plant (RMP) nära Karnataka. Men under 2013 avslöjade satellitbilder att Indien bygger vad som kan vara en andra urananrikningsanläggning vid RMP. Indien har också börjat bygga en andra industriell anrikningsanläggning i Karnataka, som inte kommer att vara under IAEA:s kontroll.

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

1999 publicerade indiska regeringen ett utkast till en kärnvapendoktrin som framhåller att Indiens kärnvapenkapacitet är avsedd att fungera som avskräckning från attack och att Indien ska eftersträva en policy om att bara använda kärnvapen som svar på en attack. Här slås alltså fast att Indien har en no-first-use policy. Indien ska upprätthålla endast den minsta mängd kärnvapen som behövs för att fungera som avskräckning. Dokumentet klargör också att Indien kommer att besvara en eventuell attack om kärnvapenavskräckningen misslyckas. Enligt doktrinen från 1999 är det statsministern som har rätt att utfärda order om att använda kärnvapen.

Indien har sedan 1999 upprepade gånger återbekräftat sitt löfte om no-first-use, alltså att inte vara det första landet att använda kärnvapen mot någon annan. Men det har under senare år förekommit förändringar även i den hållningen. 2003 kom begränsande riktlinjer om att Indiens no-first-use policy endast ska gälla kärnvapenattacker. Det ska alltså inte inbegripa användande av kärnvapen som svar på en fientlig attack med kemiska eller biologiska medel mot Indien eller indiska trupper. I försvarsministerns årliga rapport från 2006 ses en förändring i landets hållning till principen launch-on-warning, alltså att ha kärnvapen redo att avfyras om man mottar signaler att en främmande attack är på väg mot det egna landet, för att på så vis hinna svara innan det egna landet utplånas.

I den årliga rapporten (2006) av den indiska försvarsministern, fanns det också en förändring i landets inställning till principen om ”launch-on-varning”. Launch-on-varning är en doktrin som postulerar att kärnvapen är kvar i högsta beredskap och redo att avfyras i händelse av att signaler tas emot om en förestående utländska attack med massförstörelsevapen. Det betyder att Indien behåller förmågan att svara med kärnvapen innan de egna kärnvapnen attackeras.

I tidigare rapporter var det uttryckligen att Indien distanserar sig från möjligheten en launch-on-varnings doktrin, men i rapporten 2006 har ett sådant uttalande inte utfärdats. Detta är en viktig förändring i fråga om att Indiens utveckling av ett missilförsvarssystem, som dessutom kommer att ge Indien radarn kapacitet att ta emot information om inkommande attack och sannolikt öka Indiens förmåga att snabbt reagera på en.

Medan Indiens kärnvapendoktrin har varit någorlunda robust under det senaste decenniet, har en seger för Bharatiya Janata Party (BJP) i Indiens parlamentsval 2014 orsakat viss oro att Indiens kärnvapendoktrin skulle genomgå förändringar under de kommande åren. I upptakten till valet utfärdade BJP en revidering av sitt valmanifest, om att partiet anser att ”de strategiska vinster förvärvat Indien under [tidigare BJP-ledda] Atal Behari Vajpayee regim på kärnprogram har slösas bort med [Singhs] kongressen”, och lovade att ”studera i detalj Indiens kärnvapendoktrin, och revidera och uppdatera den, för att göra den relevant för [den] utmaningar aktuella tider ”.

 

Senast uppdaterad: 170315