Kina

1964 provspränger Kina sitt första kärnvapen i Lop Nor, Gobiöknen. 1967 spränger Kina sin första vätebomb. Det råder oklarhet om hur stor Kinas kärnvapenarsenal egentligen är. Enligt Federation of American Scientists, FAS har Kina ungefär 260 stridsspetsar i sin kärnvapenarsenal.

Federation of American Scientists (FAS) uppskattade i mars 2008 att Kina skulle ha 193 operativa strategiska kärnvapen och menade att statusen på landets icke-strategiska arsenal är osäker. Man menade att ytterligare stridsspetsar finns i reservlager. 2017 uppskattas den kinesiska kärnvapenarsenalen bestå av 260 stridsspetsar.

I mars 2008 skrev Hans M. Kristensen på FAS Strategic Security Blog att Kinas kärnvapenarsenal har ökat med en tredjedel sedan 2006. Anledningen till ökningen skulle vara att Kina placerat ut nya långdistansmissiler och kryssningsmissiler. Kristensen hänvisar till 2008 års version av amerikanska Pentagons årliga rapport till kongressen om Kinas militärstyrka. Pentagons uppskattningar om den kinesiska arsenalen kan dock behöva läsas med en nypa salt, eftersom tidigare uppskattningar ofta visat sig vara överdrivet tilltagna.

Ändå råder det en osäkerhet om hur stridsspetsarna fördelas. Det står dock klart att Kina har placerat en majoritet av dessa på sina landbaserade ballistiska missiler, och uppskattningsvis har Kina för närvarande cirka 144 strategiska ballistiska missiler (som antas bära en kärnvapenstridsspetsar vardera), med resten uppdelat på den åldrande bombflottan från Sovjettiden som innefattas av ubåtar bestyckade med ballistiska missiler (omfattningen av detta är osäker) och lagrade reserv stridsspetsar. I vilken utsträckning Kina besitter taktiska kärnstridsspetsar fortfarande oklart.

Vapenbärare

Kina håller på att utveckla sin förmåga att sätta in en fullständig ”nukleär triad”. Triaden ska göra det möjligt att placera kärnvapen på flygplan, landbaserade ballistiska missiler och ubåtar. Statusen för Kinas luft- och havsbaserade kärnvapen är dock mindre klart än vad som är känt om landets ballistiska missiler arsenal. Det finns en allmän svårighet med att bedöma fördelningen av Kinas kärnvapen, eftersom Kina officiellt inte lämna ut denna information.

Folkets befrielsearmés flygvapen (PLAAF) har för närvarande vad som tros vara ett mindre antal (~ 40) av kärngravitationsbomber, med 20 delat för Xian H-6 bomb och resten sätts in på nyare flygplan, om än kortare räckvidd.

Uppgradering av kärnvapnen

Kina fortsätter att uppgradera sina kärnvapen, även om det går långsamt och många frågetecken kvarstår, framför allt gällande om och hur Kina kommer att reagera på USA:s utveckling av sitt ballistiska missilförsvar. Det totala antalet stridsspetsar verkar ha stannat på någonstans runt 200 stycken sedan 1980-talet. I sitt White Paper om nationella försvarsfrågor från december 2006 skriver Kina att man har som mål att löpande utveckla sina styrkor för att ha både konventionella och kärnvapenbärande missiler, och öka sin förmåga till både strategisk avskräckning och till konventionellt anfall. En stor del av de kinesiska kärnvapenstridsspetsarna är placerade på missiler som drivs med flytande bränsle och som därför tar flera dygn att göra startklara. Kina eftersträvar att ersätta äldre missiler med flytande bränsle med missiler drivna av bränsle i fast form. Ballistiska missiler som drivs med fast bränsle har fördelen att vara mer precisa och kan avfyras snabbare.

Den amerikanska underrättelsetjänsten och Pentagon har redan i över 15 års tid kommit med rapporter om att Kina moderniserar sin missilstyrka. Det har också gjorts, men i mycket långsam takt – vilket sällan påpekas. Ett program för att uppgradera landets interkontinentala ballistiska missiler till ökad räckvidd och bärkraft har pågått sedan 1980-talet men ännu inte slutförts. Den nya missiltypen ska ha en räckvidd på 7200-8000 kilometer, vilket innebär att den skulle kunna nå mål i Ryssland, Indien eller amerikanska baser och anläggningar i Stilla havet. Kina har idag endast missiler med en kärnvapenstridsspets per missil, men kan tänkas överväga att placera flera stridsspetsar på en missil (MRV/MIRV). Kina har den tekniska kapaciteten att genomföra en sådan uppgradering men har hittills valt att avstå.

Kina har i dagsläget endast en kärnvapenubåt av typen Xia. Fast beslutna att utveckla den ubåtsbaserade delen av sin kärnvapenarsenal har Kina ett program för utveckling av en ny typ av kärnvapenubåt. Den nya ubåten ska kunna bära 16 stycken trestegsmissiler. Pentagon förutser att den nya kärnvapenubåten ska kunna tas i bruk mellan 2008 och 2010, men Nuclear Notebook menar att det är mer realistiskt att räkna med ett datum längre fram.

Kina utvecklar också kryssningsmissiler som kan vara avsedda att avfyras med landets H-6 bombflygplan. Man tror dock inte att Kina har bombflygplan som är avsedda specifikt för att släppa kärnvapen.

Minskning av arsenaler

Kina har gjort vissa minskningar i sina kärnvapensystem. Missiltypen DF-3A avvecklas gradvis för att tas ur bruk. En annan missiltyp, DF-41 har helt avvecklats och vissa missiler av typen DF-21 har konverterats för att användas utan kärnvapen. Sedan 1990-talet har Kina stängt ner en anläggning för kärnvapenforskning och -utveckling, Quinghai, och efter en miljösanering återfört området till civil användning.

Fram till 2005 räknade man med att Kina hade ca 400 kärnvapen i sin arsenal. År 2005 publicerade det amerikanska försvarsministeriet en detaljerad analys av den kinesiska arsenalen som en del av sin årliga rapport om Kinas militärkapacitet. Rapporten, tillsammans med en deklaration året innan av Kinas utrikesminister kring storleken på landets arsenal, har gjort att uppskattningen av storleken har minskats med hälften. Detta beror dock inte på stora nedskärningar utan på tidigare felaktiga uppskattningar.

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

Kinas internationella förtegenhet i ärenden gällande landets nationella säkerhet försvårar en detaljerad rapportering. Det senaste dokument som ger en bild av landets nationella säkerhetsstrategi är ett White Paper från 2006 från den kinesiska regeringen. Kina fokuserar sin säkerhetsstrategi på tre delar:

• Främja nationell ekonomisk utveckling

• Främja nationell sammanhållning

• Bevara statlig suveränitet och territoriell integritet

Kina ser sin kärnvapenarsenal – den minsta av de fem officiella kärnvapenstaternas – som en viktig del av sin försvarsstrategi även om landet upprepar sitt stöd för global avveckling av kärnvapen. I White Paper från 2006 beskrivs kärnvapenarsenalens huvudsyfte vara att avskräcka från kärnvapenattack eller hot om attack mot nationella intressen. Enligt dokumentet upprätthåller Kina principen om en motattack i självförsvar och begränsad utveckling av kärnvapen. Man har som målsättning att bygga en lätt och effektiv kärnvapenarsenal, och lovar att inte gå in i en kärnvapenkapprustning med något annat land.

1964 gjorde landets ledning klart att Kina skulle följa en no-first-use policy – alltså att landet aldrig skulle vara det första med att använda kärnvapen mot en fiende. Kinas begränsade kärnvapenarsenal skulle avskräcka från angrepp och kunna användas för motattack om en fiende använde kärnvapen mot Kina först. Den kinesiska regeringen har under de dryga 40 år som gått sedan löftet avgavs vid flera tillfällen upprepat detta.

Klyvbart material

Militära lager av klyvbart material

I likhet med andra länder som inte deklarerar sitt klyvbara materiallager till IAEA, så finns vissa svårigheter att bedöma beståndet av kinesisk militära lager av klyvbart material. Trots detta har Kina informellt förklarat att den har upphört höganrikat uran (HEU) produktion, samt indikerat ett stopp för plutoniumproduktion. Detta är dock svårt att kontrollera på grund av brist på öppenhet.

 

Senast uppdaterad: 170315