Pakistan

Pakistan är inte medlem av icke-spridningsavtalet, NPT och har inte skrivit under eller ratificerat det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT. Pakistan räknas som en de-facto kärnvapenstat eftersom landet utvecklade sina kärnvapen efter att NPT-avtalet förhandlades fram 1968. Pakistan är inte med i FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW).

Historia

Under 20 års tid pågick arbetet på Khan Research Laboratories med att utveckla ett urananrikningsprogram för kärnvapen. Med hjälp från Kanada, Kina och Frankrike fick Pakistan i slutet av 1980-talet kapacitet att snabbt montera ihop ett kärnvapen.

I maj 1998, efter Indiens kärnvapenprovsprängning, gjorde Pakistan en serie kärnvapenprovsprängningar under två dagars tid för att bevisa sin kärnvapenkapacitet. Abdul Kadir Khan, som var hjärnan bakom Pakistans kärnvapenprogram, drev senare en omfattande handel med kärnvapenmaterial och information på svarta marknaden. Han gjorde affärer med bland annat Libyen och Nordkorea.

Kärnvapenarsenal

Pakistans kärnvapenarsenal består av flyg och missilsystem. Pakistan har för närvarande tre kortdistansmissiler och tre medeldistansmissiler i sin kärnvapenarsenal.

Landet har fått mycket kritik för en av deras kortdistansmissiler som har en räckvidd på bara 60–70 kilometer. Detta anses vara kontroversiellt eftersom måltavlan tydligt är strategiska mål i Indien. Pakistan har besvarat kritiken med att missilen utvecklats för att kunna ge snabbt svar på en eventuell attack eller hot samt att missilen har ett avskräckande syfte.

Ballistisk kärnvapenbestyckad medeldistansmissil.

Uppgradering av kärnvapen

Pakistan utvecklar och förbättrar sin kärnvapenkapacitet i snabb takt. Det är rimligt att anta att utvecklingen kommer att fortsätta i samma snabba takt även framöver, framför allt om landet vill hålla jämna steg med grannlandet Indien som har planer på att utplacera en kärnvapentriad bestående av luft, land- och havsbaserade kärnvapen.

Uppgraderingen av landets kärnvapenarsenal är främst olika missilsystem, närmare bestämt kryssnings- och ballistiska kortdistansmissiler. Det indikerar att Pakistan nu försöker utveckla ett brett spektrum av missilsystem som är avsett för slagfältet och användning mot en utomstående angripare, troligen Indien.

Pakistan utvecklar och expanderar både tillverkningen av plutonium och utarmat uran för att kunna stärka sin kärnvapenarsenal. Enligt forskare kan Pakistan komma att öka sin kärnvapenarsenal till 220–250 kärnvapen år 2025.

Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi

Pakistan har ingen officiell kärnvapendoktrin, men ser sina kärnvapen som sin dyrbaraste och viktigaste tillgång för att skydda landets säkerhet. En tidigare Pakistansk general har uttryckt: ”Syre är nödvändigt för livet och ingen ifrågasätter dess åtråvärdhet – kärnvapen har övertagit den livräddande egenskapen för Pakistan”.

Pakistans kärnvapen har länge varit helt och hållet koncentrerade på grannlandet Indien – både militärt och politiskt. Detta både för att kunna avskräcka från framför allt en konventionell attack från Indien och för att svara på en eventuell attack med kärnvapen eller konventionella vapen. Utvecklingen av taktiska kärnvapen med en kort distans är kritiserad av omvärlden som menar att det kan sänka tröskeln för användning av kärnvapen.

Pakistan har inte uttalat något löfte om att aldrig vara det första landet att använda kärnvapen mot ett annat land, utan har en så kallad first-use doktrin. Detta kan misstänkas bero på att Pakistan är underlägset Indien när det gäller konventionella styrkor och därför vill bibehålla avskräckningen i att kunna besvara en konventionell attack med kärnvapen. Den nuvarande utvecklingen med trenden mot ett större antal missilsystem kan eventuellt tolkas som ett svar på Indiens kärnvapendoktrin.

Källor och övrig information

Nuclear Notebook: Pakistani Nuclear Weapons 2021, Hans M. Kristensen och Matt Korda
History of Nuclear Testing, Nuclear Testing 1945 – Today – CTBTO